Hyschandet om gärningsmännens bakgrund och/eller identitet får flera konsekvenser.

En kan vara att sökandet efter den skyldige/de skyldiga försvåras.

En kan vara att potentiella framtida offer får svårare att skydda sig, då de inte får riskbilden klar för sig.

En kan vara att nödvändiga politiska slutsatser motverkas, då man inte ser mönstren.

Ytterligare en konsekvens kan bli att skribenter som vill vara sakliga och hålla sig till verkligheten får svårare att ge exakta beskrivningar. Just detta drabbade oss med kommentaren 34, "Kungen av Kungsan".

Det har förekommit spekulationer i media om att denne person var identisk med Paolo Roberto. Sant är att Roberto varit slagskämpe och värsting. Sant är också att han i en film gestaltat "Kungen av Kungsan".

Den verklige "Kungen av Kungsan" är tydligen ändå en annan person. Vi drar därför tillbaka veckokommentar 34 och ersätter den med följande:

Aktuell kommentar - vecka 35/01:

 

Att slå sig in i riksdagen

Det mångkulturella samhället är här.

1987 skrevs mycket om en "Kungen av Kungsan" i tidningarna. Denne yngling var vad som nu kallas en "värsting". Han var värst på att sparka och slå ned andra människor, gick inte att tygla. I Kungsträdgården i Stockholm höll han till och myndigheterna stod handfallna. Ynglingens härjningar kunde fortsätta, och ge ständigt nya rubriker i tidningarna.

"Kungen av Kungsan" kom att omges av viss mystik genom att media inte avslöjade vad han hette eller vilken bakgrund han hade. 1)

En anonymitet omgav också offren för Kungens kickers-uppvisningar. Inte mycket skrevs om deras lidande och hur deras liv förändrades, inga fotografier publicerades på deras skador. Från aktuella fall (se nedan) vet vi dock att det kan se ruskigt ut. Det kräver komplicerade och dyra operationer för att återställa skadade ansikten, konvalescenstiden är lång. Mentalt blir våldsoffer kanske aldrig helt återställda.

Numera är Kungsträdgården en plats där man inte ser många etniska svenskar, särskilt inte efter mörkrets inbrott.

Gaturån med hot och misshandel har nu blivit "normala" inslag i vår vardag, det är något vi fått vänja oss vid. En "nytt folkhälsoproblem" har det kallats, så till den grad har antalet drabbade ökat. Medan Kungen nöjde sig med slag och sparkar används nu gärna knivar och tillhyggen. Dessa övergrepp har oftast en etnisk udd - offren är svenskar, förövarna har utländsk bakgrund.

Det handlar alltså inte bara om hänsynlöshet och våldsutlevelse, det handlar samtidigt om svenskfientlighet och rasism.

 

Den 22/8 -01 meddelar massmedia: "Paolo Roberto sadlar om".

Paolo Roberto - Sveriges mest kände värsting - ska nu så att säga slå sig fram inom politiken och satsa på en partipolitisk karriär. Han har blivit nominerad på socialdemokraternas riksdagslista för Stockholm: "Målet är riksdagen vid nästa års val."

Nomineringen av Paolo Roberto hos socialdemokraterna har föregåtts av en lansering från SSU. Roberto har blivit anlitad som Första-Maj-talare vid två tillfällen, tillsammans med SSU:s ordförande har han också funnits bakom en DN-Debatt-artikel om flyktingpolitiken.

Vad har Paolo Roberto gemensamt med "Kungen av Kungsan"?

I media har spekulerats om att det skulle röra sig om samma person. Uppenbarligen är så inte fallet. Sant är däremot att Roberto i filmen "Stockholmsnatt" gestaltat "Kungen av Kungsan". Sant är också att han själv varit värsting och alltså ägnat sig åt samma typ av verksamhet som denne figur. Enligt TV-nyheterna har Roberto till och med varit anlitad som torped.

Just denna bakgrund har han själv anfört i TV som ett argument för sin kandidatur till riksdagen. Det skulle ge honom "ett grodperspektiv".

I Expressen säger Paolo: "- När jag diskuterar politik blir jag lack. Det är för lite stake i svensk politik. Jag ser aldrig en politiker bli arg. Jag är inte heller politiskt korrekt och inte riktigt rumsren, och det kan vara kul i debatten." 2)

Större skäl hade väl funnits för SSU och SAP att lansera något av offren för Paolo Roberto, "Kungen av Kungan" eller andra värstingar. Erfarenheterna som offer kunde anföras som något att tillföra riksdagsarbetet. Det skulle kanske ge nya infallsvinklar på svensk kriminalpolitik!

 

Framförallt ger Paolo Robertos riksdagskandidatur anledning till följande reflexion:

Var ska ribban, etiskt och moraliskt, ligga för en politiker i Sverige? Hur mycket av asocialt beteende, hur allvarlig brottslighet, får de ha i bagaget?

Under många år har politiker kunnat jagas med blåslampa av massmedia för också ganska blygsamma förseelser. Porrklubbsbesök, oriktiga inkomstdeklarationer eller kontokortsmissbruk hör till sådant som kunnat ge rubriker, generera drev och driva fram avgångar.

Åtminstone när det gäller kandidater på den invandringskritiska kanten går det bra att gräva fram även förseelser många år tillbaka i tiden, det läggs vederbörande till last.

Kommer SSU:s lansering av Paolo Roberto till riksdagen nu att betyda en ny standard för politiker? Blir det OK att ha både fysiskt och mentalt skadat andra människor 3), då måste det rimligen bli OK även med mycket annat!

Såvida man inte tillämpar olika måttstock för olika människor. 4)

 

 
 
 

 Bilder från SÖS-akuten

1) Mot bakgrund av det mönster som senare blivit tydligt hade vederbörande med största sannolikhet utländsk bakgrund.

2) Till "Paolo Robertos hjärtefrågor" hör bland annat "invandrarfrågor" och att det ska bli lättare att få bostad.

3) Och aldrig riktigt ha gjort upp med detta förflutna! Roberto har visserligen formellt tagit avstånd från sitt tidigare våldsagerande, men har efter detta haft återfall. Han tillåter sig också att i TV raljera om sin tidigare roll som torped: "rösta på mig till riksdagen, annars!"

4) En annan sak är att vi invandringskritiker, som en självklarhet, ska ställa andra krav på oss själva än vad som ställs på dem som driver det mångkulturella projektet. Vi har t ex en helt annan inställning till hanterandet av skattemedel.