Aktuell kommentar - vecka 17/02
När Sverigedemokraterna arrangerade ett offentligt möte i Grums den 21 april 2002 blev det uppvaktat av en grupp i nedre tonåren, organiserade i Ung Vänster. Utanför lokalen visade ungdomarna banderoller och skanderade mot "rasism och nazism".
Det var tankeväckande på flera sätt:
Sverige står inför allvarliga problem, genom en sanslös politik inom olika områden. Inne i lokalen lade olika talare - Mikael Jansson, Jan Milld, Eva Nyman och Johan Rinderheim - möda på att reda ut problematiken kring detta. De som stod utanför kanaliserade sin energi gentemot dessa talare.
Här har vi alltså att göra med å ena sidan människor som försöker ägna sig åt politiska problem, å andra sidan några slags politiska anti-figurer. Själva hade de inget att säga om lösningar på de samhällsproblem som föreligger.
Ungdomarna vände sig mot vad de trodde var politiska extremister, men fanns det några sådana i närheten? De utgjordes i varje fall inte av någon som talade på SD-mötet.
Däremot fanns ett annat gäng motdemonstranter - våldsbenägna och svartklädda, försedda med maskeringar och tillhyggen. De försökte skrämma mötesbesökare från att komma till mötet och de störde talen genom att banka på fönstren. Det var dock inte dessa AFA-iter som Ung Vänster vände sig mot.
UV-ungdomarna föreföll få en känslomässig kick av sitt demonstrerande. Tydligen behövde då någon att projicera gemensam ilska mot, någon att utnämna till sin fiende. Det hela byggde dock på fördomar om föremålet för deras aktion.
Samtidigt agerade dessa tonåringar efter en plan, centralt fastslagen inom Vänsterpartiet. En plan som manifesterar en sällsam kluvenhet.
Å ena sidan säger man sig vilja försvara yttrandefriheten och man tar avstånd från våld, å andra sidan säger partiledare Schyman offentligt att invandringskritiker inte får ges tillträde till "talartribuner". Andra centrala v-förträdare förespråkar visselkonserter för att störa SD-möten.
I konsekvens med detta ska man inte föra några samtal med invandringskritiker - det skulle ju "legitimera" dessa. Erfarenhet visar också att när (v) en gång debatterade mot Sverigedemokraterna på en ort fick dessa därefter framgång i kommunalvalet där... V-argumenten klarade inte en direkt konfrontation med SD:s.
Samtidigt talar Vänsterpartiet i ett strategidokument om att "avslöja rasisternas lögner". Där skrivs också att "rasismen... frodas genom brist på möten mellan människor och brist på hållbara alternativ som kan förbättra människors vardag."
Vad är egentligen lögn och vad är sanning? Ur ett annat v-dokument: "I Extremhögerns världsbild diskrimineras etniskt svenska män och kvinnor just för att de är svenskar. Invandring och strävanden för det mångkulturella samhället har gjort svenskarna till andrarangens medborgare i sitt eget land."
Vänsterpartiet vill nu tillämpa en "nolltoleransstrategi" mot "rasistiska partier". Då blir det viktigt vad man lägger in i "rasism"! Det visar sig att (v) ger detta begrepp en mycket vid innebörd: "en föreställning om det svenska folket som en enhet inom ett visst landområde och där de personer som tillhör detta folk ska ha vissa rättigheter framför andra. Argumentationen grundas naturligtvis på ren rasism."
Hur reda ut vad som är vad och vem som är vem? Bästa metoden är en öppen debatt, där olika parters fakta och argument får brytas direkt mot varandra.
Demokratins metod är oöverträffad, om det är demokrati man vill arbeta för.
