Aktuell kommentar - vecka 37/02
I våra storstadsregioner råder bostadsbrist och detta är ett problem. Så långt är samtliga partier överens.
Bostadsköerna är långa och därmed väntetiderna. Unga par får svårt att flytta samman och bilda familj. Många vuxna tvingas bo kvar hemma hos sina föräldrar. I Stockholm står nu 70.000 personer under 30 år i bostadskön.
En effekt blir också att näringslivet påverkas, då företagen får svårt att hitta bostäder åt nya anställda. 1)
Göran Persson fick nyligen frågor i TV kring bostadsproblemen. Man ställde samma fråga som en gång till s-ordföranden på 60-talet, Tage Erlander: "Vilket råd ger han till ett ungt par som vill flytta ihop? Hur kan de få tag i en lägenhet i Malmö?"
Erlanders råd var att de skulle ställa sig i bostadskön - som också då var lång - och (s) gjorde ett dåligt val. Perssons svar blev ett annat: paret borde skaffa sig en bostadsrätt, och för att få råd till detta skulle man ta ett lån.
Med tanke på hur priserna gått i höjden kan detta betyda en mycket långvarig skuldsättning. Ett anmärkningsvärt svar, från en man som brukar tala om att "den som är satt i skuld är inte fri". 2)
TV hade den 31/10 -01 ett
program om kommunpolitikern Eric Svenning (s), som varit pådrivande
i byggandet av Rosengård. Bakgrunden var dåliga bostadsförhållanden
för många svenskar, med långa väntetider för en
större och bättre lägenhet. Rosengård ingick i "miljonprogrammet",
syftande till att ge moderna bostäder till överkomliga hyror åt
folket.
Programmet visade filmbilder från 30-talet, där arbetare demonstrerade bakom banderoller som "VI BYGGER framtidens samhälle". Svennings son, Olle, förklarade: "det stora politiska uppdraget var att skapa drägliga bostäder åt folk".
Orsakerna till dagens bostadsbrist ligger alltså inte i att det inte har byggts lägenheter! Tage Erlander och dåtidens socialdemokrati tog faktiskt krafttag för att få bort bostadsköerna. Miljonprogrammet innebar en stor anspänning av samhällets resurser, det kostade enorma belopp. Men det var högkonjunktur, det rådde full sysselsättning och det gick i största allmänhet bra för Sverige - så det lyckades. Den akuta bostadsbristen byggdes bort.
Rosengård stod klart i slutet av 60-talet och befolkades naturligtvis av svenskar. Nu bor där nästan bara invandrare, varav en stor andel är bidragsberoende. Så är det även i andra storstadsförorter. Vad som byggdes åt unga arbetare ockuperas nu av en importerad underklass som i bara liten utsträckning deltar i produktionen.
En annan förklaring till bostadsbristen ligger i att många kommuner hållt igen med byggandet av nya lägenheter. Också här finns ett samband med invandringen. En orsak till detta är att man inte vill ha lediga lägenheter tillgängliga. Har man nämligen det är risken stor att få dit bidragstagare och kommunen drar på sig ett permanent försörjningsåtagande med stora kostnader. I vissa kommuner har man till och med ha rivt redan uppförda hus, uppenbarligen mot denna bakgrund.
I Norrland finns lediga lägenheter, men dit vill de nya svenskarna inte komma och de sju riksdagspartierna vägrar att villkora bidrag för att styra dem dit. Det vore nämligen ett oacceptabelt ingrepp i den personliga integriteten.
Istället bygger man i Stockholm nya bostäder särskilt för "flyktingar". Vilken orättvisa gentemot de svenskar som väntat länge i bostadskön!
En av massinvandringens och kravlöshetens stora kostnader är en bostadsbrist som är större än vad den annars skulle vara.
Kanske skulle vi alls inte ha någon bostadsbrist, om det inte vore för denna omfattande icke-arbetskraftsimport.
1) Metro den 29/8 -02 rapporterade om att ett utbytesprogram för stockholmsstudenter var hotat, då utländska studenter i inte kan få lägenheter i Stockholm. En företrädare för stockholmsstudenterna förklarar: "Som bostadssituationen ser ut idag är det helt otänkbart att skänka lägenheter till stiftelser utanför högskolan." (Åter till texten)
2) Och som trots denna utsaga inte gör mycket för minska den enorma statsskulden. Varje år tvingas vi betala 100.000.000.000 kronor i ränteutgifter. (Åter)
