Aktuell kommentar - vecka 42/02

 

Civilkurage?

"Som ett brev på posten". Så lyder ett gammalt svenskt uttryck. Med det menas att något kommer med hög förutsägbarhet, och snart. Postgången har setts som något att lita på. Idag är detta inte lika självklart, trots att porton har chockhöjts.

I detta läge har SAC - syndikalisterna i Sverige - beslutat att tilldela några brevbärare i Mölndal ett pris för visat civilkurage. Brevbärarna hade vägrat att under valrörelsen bära ut post från Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna.

Detta väcker frågor:

 

VAD ÄR DET SOM kräver civilkurage? Är det att gå med strömmen eller att gå mot strömmen? Vad har brevbärarna i Mölndal gjort annat än ansluta sig till ett mediadrev och deltaga i en vuxenmobbing? Vad riskerade de - var inte applåder och belöningar från pk-kretsar att vänta?

Det inträffade ligger helt i linje med svenska dagstidningars vägran att publicera någon form av valannonser från Sverigedemokraterna. Vad betyder sådana ställningstaganden ur demokratisk synpunkt? Är inte kärnan i demokratin att det finns regler som gäller lika för alla och att inget godtycke förekommer?

Har inte posten genom sin ställning ett åtagande gentemot sina kunder? Finns inte i botten en form av avtal, med ömsesidiga förpliktelser? Om det är frivilligt för brevbärarna att bära ut post, blir det då inte frivilligt även att frankera försändelserna?

Posten har tidigare vägrat distribuera gruppkorsband för Folkviljan och Massinvandringen, men till grund för detta fanns ändå ett formellt beslut i någon styrelse. Här beslutas tydligen icke-utdelningen av enskilda brevbärare, som därmed gör sig till en slags överprövande instans.

Vart skulle det leda, om andra yrkesgrupper tog sig motsvarande friheter?

En bank har nyligen vägrat Sverigedemokraterna att öppna ett konto. Antag att partiet trots allt fick ett konto i banken, och senare ville hämta ut pengar i luckan. Skulle en enskild kassörska då kunna vägra lämna ut pengar?

Ett annat tankeexperiment: 1997 blev fyra sverigedemokrater misshandlade och fördes till sjukhus. Borde ambulanspersonal då - enligt SAC - vägra köra dem? Borde taxiförare vägra ta upp dem? Borde sjuksköterskor och läkare vägra ta emot dem? Borde apotekspersonal vägra expediera dem?

Skulle dagispersonal kunna vägra ta emot barn till sverigedemokrater? Skulle närbutiken kunna vägra låta sverigedemokrater handla? Skulle bensinmacken... Var går gränsen?!

Själva idén med SAC:s anarkistiska civilkurage-filosofi är att det inte finns någon gräns, annan än den som den enskilde yrkesutövaren själv sätter.

 

EN MÖLNDALSBREVBÄRARE motiverade aktionen med att posten numera är en "mångkulturell" arbetsplats. Invandringen har med andra ord förändrat förutsättningarna för postutbärningen i Sverige.

Enskilda brevbärare tar illa vid sig av post från Sverigedemokraterna, de ska då kunna vägra bära ut sådan post. Varför sätta gränsen just där?

Blir inte även post från Folkpartiet och Moderaterna anstötlig?

Ska en muslim behöva bära ut kyrkopost?

Måste en palestinier bära ut post från judiska eller israeliska instanser?

Hur ska en vegetarisk brevbärare förhålla sig till köttreklam?

Varför bära ut resereklam, om där finns resor till länder som bör bojkottas?

Varför vidarebefordra vykort, avsända i USA?

Uttrycket "som ett brev på posten" är kanske på väg att få en ny innebörd.

 

 

 Se vidare:

inlägg från SD-Kurirens webbsida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

021013
Öppet brev till Postens kundtjänst

Jag har tidigare tagit för givet att uppgift om avsändare på brev uteslutande var till för att Posten skulle kunna returnera de brev som inte kunnat nå en mottagare. Men nu såg jag på TV-nyheterna igår, Rapport 12/10, att Posten medger att brevbärare kollar avsändarna och avstår från att dela ut de brev man anser ha olämpliga avsändare. Jag vill påpeka att det är dålig stil av Posten att inte informera mig om detta när jag köper frimärken. Därför begär jag att få svar på följande frågor:

1. På nyheterna nämndes att Postens brevbärare kunde sabotera postgången för politiska partier som riktar kritik mot det mångkulturella samhället samt för företag som sysslar med pornografi. Det framgick också att den enskilde brevbäraren gavs rätt att bestämma detta. Kanske har brevbärare även rätt att stoppa brev från företag som anses skada miljön eller behandla anställda illa, tänker jag då. Finns det några begränsningar i denna rätt? Får Postens anställda även sabotera postgången för privatpersoner?

2. Vad händer med de de brev som Postens anställda avstår från att dela ut? Returneras de till avsändaren med upplysning om vad som skett? Återbetalas portot?

3. Får postanställda sabotera postgången bara för avsändare eller även för mottagare?

Jag vill även påpeka att jag på min arbetsplats kan komma att hantera reklammaterial som framställs för Postens räkning. Eftersom Posten tycks förespråka sabotage mot det man ogillar, och eftersom jag ogillar att Posten ägnar sig åt att manipulera Sveriges postgång, uppkommer frågan: Är det nu min skyldighet att sabotera för Posten?

Vänligen, Joachim von Ritter