Aktuell kommentar
- vecka 39/06
Eftertankar
Sverigedemokraterna fördubblade
sitt röstetal och fick 2,9% av rösterna i riksdagsvalet,
2,6% i kommunvalen. Det blev cirka 280 mandat i cirka 140 kommuner
- hälften av landets kommuner. I ett antal skånska
kommuner fick SD cirka 10% av rösterna, eller mer. I Landskrona
blev det ju över 20%.
I de flesta västeuropeiska
länder finns det starka invandringskritiska partier. I Norge
har Fremskrittspartiet cirka 35% av väljarsympatierna och
skulle sannolikt bli landets största parti, om det vore
val nu. I Danmark har sedan flera år bedrivits en regeringspolitik
i tillnyktringens och åtstramningens tecken.
Men i Sverige - som haft en
väsentligt större invandring, även per capita,
än något av våra grannländer - har SD ännu
en gång misslyckats med att ta sig in i riksdagen. Där
behåller de sju partier som värnar om "mångkultur"
och fortsatt massinvandring sin 100-procentiga majoritet.
Hur förklara detta misslyckande?
Givet är mediasituationen och den kompakta
muren från ett enat etablissemang, som gjorde att invandringsfrågan
överhuvudtaget inte fanns med på dagordningen under valrörelsen.
Integrationsproblemen var en icke-fråga.
Sverigedemokraterna talade
man inte med, utan om. Där SD släpptes
fram var det främst för att exponeras som brottsbelastat.
Men ligger misslyckandet
till någon del hos SD? Hade partiet kunnat agera annorlunda
och bättre?
Svar: ja!
På SD:s årsmöte 2005 antogs
ett åtgärdsmanifest i 33 punkter, med konkreta krav
på hur kursen kunde läggas om kring invandrings- och integrationspolitiken.
Detta har partiledningen sedan stoppat undan, och det var inte så
att man "glömde" det, det var inte ett olycksfall i arbetet.
Nej, det handlade om en uttalad strategi.
Kärnan i den strategin
var att minska motståndarnas träffyta på SD,
att erbjuda minimal grund för kritik. I botten på
detta strategival låg erfarenheter av att inte få
chansen att bemöta angrepp, och presentera SD:s argument.
Till en del är denna bedömning
riktig. Förvisso skulle åtgärdsmanifestet väcka att
ramaskri bland de politiskt korrekta. Saken är dock att vad majoriteten
av väljarna tycker kan SD bortse från - dessa väljare skulle
ändå under inga omständigheter överväga att lägga
sin röst på SD. Hos de återstående skulle däremot
förtroendet för SD öka, om partiet visade att det verkligen
tog strid och hade genomtänkta åtgärdsförslag i frågan.
Genom att lyfta fram åtgärdsmanifestet
skulle SD ha kunnat punktera den grundläggande strategin hos pk-partierna
och media. Man skulle ha tvingat upp sakfrågan - massinvandringen
och dess förödande konsekvens för vårt samhälle
- på bordet. Man skulle ha satt stopp för förtigandet.
Och förmodligen klarat 4%-spärren.
Ett misslyckandet var det alltså.
Om målet nu verkligen var att
ta sig in i riksdagen med årets val...
Sedan kan man ju fråga
sig om några platser i riksdagen egentligen skulle ha haft
en annan innebörd än de stora framgångar som
nu skördades kommunalt:
I båda fallen väcker
det uppseende, och ger tillskott i partikassan.
I båda fallen svarar etablissemanget
med ny smutskastning, parat med löften om fortsatt isolering.
I den mån som etablissemanget manifesterar
en medveten och samlad strategi så kan den vara:
1. att i det längsta hindra SD från riksdagsplatser
och politiskt inflytande
2. att när det inte längre kunnat undgås
att SD tar riksdagsmandat, partiet ska ha gjorts så utslätat
och anpassligt, att det blivit en politisk meningslöshet.
Det får nog betraktas
som en öppen fråga, om detta kommer att lyckas. Riskerna
ska hursomhelst inte underskattas!
Den nya partiledningen har redan - genom sitt
eget förtigande av 33-punktsmanifestet - visat prov på
just anpasslighet. Till detta kommer strukturella faktorer. Med
vittring på riksdagsplatser kan andra drivkrafter än
idealitet komma att alltmer göra sig gällande.
Å andra sidan. Om Sverigedemokraterna inte framför åtminstone
viss kritik mot den förda invandringspolitiken, då erbjuder man
ju inte ens en möjlighet till proteströstning.