Just där ligger nog den viktigaste makten: att kunna bestämma vad som är problem och vad som inte är det.

Ett konkret exempel har vi redan nämnt: hur journalisterna i flyktingpolitiken fokuserat på aldrig sinande ström av enskilda fall.

Ett annat exempel är det sätt på vilket media talar om "rasistiskt våld". Om en grupp invandrare angriper en svensk för att han är svensk så räknas det inte som "rasism", och inte som ett allvarligt problem.

Journalisterna har varit rädda för att underblåsa främlingsfientlighet, försvarar de sig med. Men varför har de aldrig haft en motsvarande rädsla att underblåsa svenskfientlighet? Har inte större fog funnits för det?