Vem vet vad?

"Den svenska synen har varit att föräldrar och barn inte ska skiljas från varandra, att äkta makar ska få bo tillsammans... Detta är grundläggande humanism."

Jovisst. Det är nog så att Sverige även här varit mer generöst än andra länder. Frågan är dock i vilken utsträckning denna "svenska syn" har förankring bland svenska folket.

Vi vet att anhöriginvandringen under 1996 utgjorde 60% av den totala invandringen (dvs antalet PUT). Hur var denna invandring sammansatt och vad kostar den?. Hur många är t ex i behov av tandvård, hur många kräver läkarvård?

Ytterligare fakta av intresse:

Hur många av dessa var anhöriga till utländska medborgare? Hur många var anhöriga till svenska medborgare (och därav infödda svenskar)?

I vilken utsträckning gäller det släktskap (och därav barn respektive föräldrar) och i vilken utsträckning giftermål?

I hur hög omfattning resulterar sådana giftermål i skilsmässa strax efter att den anhörige fått sitt PUT?

I vilken utsträckning tar anhöriginvandrade hit ytterligare anhöriga?

Hur fördelar sig alltihop på olika nationaliteter och geografiska områden?

Här skulle mer fakta behöva fram - återigen en uppgift för invandringsforskningen!

I SAKFRÅGAN kan sägas att av ståndpunkten att familjer ska leva ihop följer inte att de behöver återförenas just i Sverige. Har de inga skyddsbehov kan de lika gärna förenas i sitt ursprungsland.

Och även om de ska bo tillsammans i Sverige följer inte att de ska försörjas av svenska skattebetalare. En del jämförbara länder har en annan ordning, de som ska ta in anhöriga får själva ta ansvar för försörjningen av dessa anhöriga. I andra jämförbara länder gäller karenstider, alltså väntetider, för att få in anhöriga.

Den generösa linjen för anhöriginvandring gör, i kombination med att svenska uppehållstillstånd är permanenta, att en återvandring motverkas. I ett läge där integrationen misslyckats är detta allvarligt.

Blågula FRÅGOR, huvudsidan