I de sista raderna av förordet
till pocketutgåvan av De andra summerar Stefan Jonsson sin syn på
ett av vårt samhälles mest angelägna frågor. "Hur går det till när
vi utifrån vår förståelse av våra hem och våra
identiteter försöker kartlägga andra människor och kulturer?
Vilka är vi? Vilka är de andra? Av vilka skäl drar vi gränser mellan
här och där? Är det för att finna en mötespunkt?
Eller för att skilja oss från dem? Vad betyder det att tillhöra en kultur - äger man då ett hem?
Allt fler journalister,
kritiker och humanistiska forskare sysslar med att återupprätta,
befästa och värna om den egna kulturella gemenskapen. Kulturkritik
värd namnet borde handla om att i stället lösa upp alla sådana konstruktioner.
Något kunde förändras."
Under de senaste åren
tycks attityderna ha polariserats. Med allt högre röster hävdas det egna
och hemtama på bekostnad av det tillsynes avvikande och främmande.
Samtidigt mobiliseras motkrafter som med emfas hävdar medmänsklighet
när förtrycket synliggörs.
Som åberopar civilkurage när ansiktena skamset vänds bort. Alldeles klart står
det svenska samhället inför ett vägval.
Hur kommer vi att hantera
det mångkulturella samhälle som vi nu lever i? Skall motsättningarna växa och urarta i allt fler konfrontationer eller lär vi oss succesivt leva i en allt rörligare
och mångfasetterad värld? Hur bekämpar vi extremismen i alla dess avarter? Frågorna
blir snabbt många inför så stora och avgörande händelser
i samhället. En sak är dock tveklöst klar. Vi kan aldrig tolerera främlingsfientlighet och
rasism. Inte i någon form. Allra minst om det handlar om att monopolisera
en förtryckets tolkning av vårt och andras förflutna. För
att stävja denna idag så tydliga tendens krävs allas ansträngningar.
Av den anledningen gav regeringen Statens historiska museum i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för
hur man i samarbete med andra institutioner och myndigheter kan motverka främlingsfientlighet.
Rapporten presenterades för regeringen under sommaren 1996. Den har redan
rönt stort intresse, både i Sverige och utomlands.
Och bland museer runt om i
landet och bland studiecirklar och i undervisning på högskolorna.
Det är glädjande. För i den rapport som nu genom denna publicering
görs allmänt tillgänglig diskuteras så viktiga frågor
som hur vi tolkar historien, hur vi kan skapa perspektiv på vår samtid genom att kritiskt analysera vårt förflutna och hur vi kan göra
kulturarvet till det demokratiska redskap som det rätteligen bör
vara. Det är min övertygelse att denna diskussion är fundamental
för hur vi nu och i framtiden kommer att se på bl.a. museernas
förmedling av kulturarvet. Här finns viktiga uppgifter också
för de statliga och statligt finansierade kulturinstitutionerna.
Det arbetet kan med denna
rapport och de medel som regeringen ställt till förfogande i 1997
års budget få ett ordentligt genomslag. Först då kan
vi börja överbrygga motsatserna mellan oss och dem,
mellan det främmande och det vana och mellan här och där. Kanske
kan vi då också börja atomisera de omänskliga
konstruktioner som annars hotar vårt samhälle.
För något kan säkert
förändras.
Marita
Ulvskog
