Invandringen
skapar problem - TV propagerar
Det finns ju de som anser
att invandrarnas höga brottslighet är en följd av främst
två faktorer:
1. En i grunden annorlunda syn på vad som anses vara rätt och
fel, en syn man tagit med sig från hemlandet och bibehållit
här.
2. Invandrargrupper som har svårt att assimilera sig känner ett
utanförskap. De bryr sig inte om Sverige och svenska värden utan
föredrar att solidarisera sig med den egna gruppen främst.
Vissa invandrargrupper brukar själva hävda att de har ett "häftigare
temperament" och att de lättare råkar i konflikt med sin
omgivning.
Man kan gott och väl ta det för en sannolik orsak till alla de
bråk som uppstår bland invandrare. När en fotbollsdomare
den 27 september hotades till livet i en match mellan ett svenskt och ett
invandrarlag var det ett uttryck för denna egenskap. Så här
yttrade domaren till Skånska Dagbladet den 28 september 1985:
"Jag har aldrig i hela mitt liv varit så
rädd som idag. Dom hotade inte bara att döda mig utan också
min familj. Under de 11 år som jag varit domare har jag aldrig varit
med om något liknande. - Nu funderar jag på att lägga av".
Det var när en av spelarna i Turk Anatolu fick rött kort (= utvisning)
som de över 500 turkiska supportrarna blev alldeles vilda och skulle
ge sig på domaren. Och när en av åskådarna sprang
bort för att rycka upp en av hörnstolparna och slå domaren
med, bröts matchen. Några dagar tidigare skallades en svensk
målvakt av en spelare i Kusd Srbija och fick åka medvetslös
till sjukhus. När sydamerikanerna i Los Andes mötte Sofielund
hetsade publiken upp sig och angrep domaren så att matchen fick brytas
och polis tillkallas.
Det är naturligtvis inte tillfälliga händelser utan är
yttringar som visar hur långt den svenska invandringspolitiken gått:
Att svenska idrottsutövare inte längre kan känna sig säkra
och trygga när de möter andra lag på "hemmaplan".
Det är väl då inte så konstigt om det finns svenskar
som tycker det är något fel på den svenska invandringspolitiken
och kräver att invandringen minskas.
Men ledande opinionsbildare fortsatte att på olika sätt propagera
mot invandringskritiker genom att kalla dem "rasister" eller försöka
övertala dem att komma på bättre tankar.
Här följer ett exempel på ett inslag om "rasism"
i TV 2:s Magasinet den 25 september 1985: Programmet hade först ett
inslag om Enoch Powell, och programledaren
Annika Hagström kallade honom "rasist". Ingrid Segerstedt- Wiberg, "en
kvinna som vet mycket om rasismen och invandrarhatets mekanismer",
som Annika Hagström uttryckte det, var också med.
I Magasinet visade man en filmsekvens från de blodiga sammanstötningarna
mellan färgade invandrare och polis. Annika Hagström frågade
Ingrid Segerstedt-Wiberg: Vad tänker du på när
du ser bilderna från Birmingham?
I S-W: "Jag tänker på arbetslöshetens
förbannelse. För detta är ju arbetslösa människor
och människor som man inte tar hand om ordentligt och som blir desperata
över det och sedan använder Enoch Powell det för sitt "rashat"
och hetsar mot dom arbetslösa som har en annan hudfärg än
de flesta av oss. Men det är arbetslösheten som ligger i grunden
till deras oro och deras desperata åtgärder. Människor som
är utstötta ur gemenskapen tar ju ofta till desperata åtgärder".
Därefter följde en intervju med Enoch Powell. Intervjuaren, Bo
Holmkvist, frågade med anledning av att Powell i dagarna skrivit ett
brev till Thatcher och uppmanat henne att sända hem asiatiska och afrikanska
invandrare. Powell anser att England blir för svårt att styra.
Holmkvist: Är ni rasist?
Powells svar blev: Jag önskar att någon
kunde tala om vad ordet betyder. Är det någon som föraktar
någon för att han tillhör en annan ras? Då är
svaret nej.
Efter inslaget om Powell sändes ett inslag om Sydafrika där Annika
Hagström och Ingrid Segerstedt-Wiberg samtalade.
AH: Rasism, har vi det idag?
I S-W: Nej, jag tror inte på det. Det finns
vissa människor som uppträder som rasister, men kom ihåg
att dom är ett fåtal, de är inte många.
AH: Men ibland hör folk av sig och säger som Powell,
vad vill du säga till dem?
Ingrid Segerstedt-Wiberg stirrade förmanande mot kameran.
I S-W: Jag förstår er som är
arbetslösa om ni är desperata. Men tro inte att det beror på
att vi tar emot invandrare. För det första tar vi inte emot invandrare
som söker arbete utan vi tar emot flyktingar.
I Magasinet den 8 oktober hade programledaren åkt ut till Solnapolisen
och försökte anklaga den för att vara "rasister",
ja de värsta rasisterna inom polisen. Annika Hagströms hetsiga
anklagelser föranledde hundratals personer att ringa till solnapolisen
för att ställa henne mot väggen och fråga vad hon sysslade
med. Alla som ringde gav sitt stöd åt polisen (detta faktum omnämndes
i SvD de 10 oktober 1985).
I samma Magasinet-program förekom en berättelse om en libanesisk
familj i Nykvarn som systematiskt attackerades av okända personer.
Bl. a. hade fönsterrutor krossats i familjens bostad.
I reportaget insinuerade man att det skulle vara svenska "rasister"
som skulle ha kastat in ett brunnslock genom fönstret hos familjen.
Men inga personer hade gripits och därför kan rimligen dessa journalister
inte veta vilka åsikter eller motiv som låg bakom handlandet.
Jag ringde upp Magasinet för att ta reda på hur det förhöll
sig.
Jag ringde direkt till Gary
Engman (som medverkade i programmet) och frågade om han
visste vilka som utfört dådet. - Nej, svarade han. - Men ni gör
ju gällande att det skulle vara "rasister", sade jag. - Vad
heter du? frågade han. Leif Zeilon svarade jag. - Jag tycker så
in i helvete illa om den typ du företräder, jag vill inte tala
med dig, du får skriva om du vill nåt. Hej då! Klick!
Luren lades på.
Så här är
det. Man kan sitta i TV-studion och lyssna på främlingar som
påstår sig lida av krigets alla fasor, men vill inte ens diskutera
med svenskar som vill ställa kritiska frågor.
Dessa journalisters sorgligt ohyfsade och odemokratiska beteende är
tyvärr alltför utbrett och bidrar till att förpesta debattklimatet
i alla avseenden. Deras totala brist på intresse eller förståelse
för avvikande åsikter, samtidigt som de lyssnar till varje invandrares
klagan, gör dem till en fara för demokratin och ett hot mot alla
goda värden som en medborgare bör bära på: respekt
för andras åsikter, konsekvent handlande o.s.v.
Den 24 oktober kallade Expressen i en ledare Skånepartiet för
"rasistiskt" och dess medlemmar för "slödder".
Expressenledaren avslutades med följande uppmaning:
"Kommunalpolitiker i alla partier i Malmö
måste visa att de inte är beredda att med ett lillfinger stödja
dessa rasister, som delar in mänskligheten i prestationsstarka ariska
skåningar och prestationssvaga invandrare från andra länder".
Expressen vill uppenbarligen istället att man ska dela upp mänskligheten
i hemska fördomsfulla rasisterna och sant demokratiska antirasisterna.
Man kan ju fråga sig vad som ger Expressen rätt att kalla massinvandringsmotståndare
för rasister och slödder.
Återigen frågar jag mig: Om någon använde samma ord,
"slödder", om invandrare, vad skulle inte hända då?
Jo, då skulle Expressen med Bo Strömstedt i spetsen kräva
åtal och fängelse. Var så säker!
Ja, "rasismen" finns den eller finns den inte. Ingrid Segerstedt-Wiberg,
"kännare av rasismens mekanismer", sade att det endast är
ett fåtal människor som uppträder som rasister. Naturligtvis
har hon rätt, även om jag tror att rasisterna är ännu
färre än ett fåtal om det nu finns några alls.
Expressen skrev i sin ledare den 10 november 1985 att "rasismen är
på marsch" och avsåg då de rörelser som värnar
om den egna nationella identiteten. Le Pen kallades för "nyfascistisk
främlingshatare" trots att han varken är det ena eller det
andra.
Vad rasism egentligen är har beskrivits av många. Det går
att slå upp ordet i ett vanligt lexikon, men det är få
som gör det. En som har förklarat betydelsen mycket väl är
Paul Patera, tidigare redaktör för Medborgarskolans tidskrift
Tidsspegel. Han kom själv till Sverige som flykting 1938.
Så här skrev han
i Barometern november 1985:
Vad är rasism?
Även ord är
utsatta för inflation. Rasism är ett av dessa ord. Man kan läsa
och höra det nära nog dagligen i våra massmedier.
I Hitlerväldets onda arv ingår även termer som ras och rasism.
Nazisternas metodiska utrotning av flera miljoner judar, zigenare, ryssar,
polacker och krigsfångar av många nationaliteter icke att förglömma!
Deras prat om en 'judisk ras", diskrediterade termen ras för många
år framöver.
De tyska rasteoretikerna, främst då H. F. K. Guenther, i Tyskland
för enkelhetens skull kallad för "RassenGuenther", menade
sig ha upptäckt även en rad "raser" inom den europeiska
befolkningen. Man talade på allvar om en dinarisk ras, en ostbaltisk
ras (dit Strindberg räknades!) en västfalisk ras, en alpin ras...
Inte nog med att dessa raser till sitt yttre skilde sig från varandra,
de utrustades även med psykiska särdrag. Alla som var högresta,
hade ljust hår och ljusa ögon ansågs vara av bättre
ras, tillhörande den borna herrerasen. Man var dock inte konsekventa.
Hade den amerikanske komikern och filmskådespelaren Danny Kaye (Daniel
Kopinski) och hans landsmaninna Laureen Bacall fallit i nazisterna händer,
skulle de ha mördats - trots att båda är blonda och ljusögda
och därmed betydligt mera "ariska", enligt nazistteorin,
än t.ex. en Joseph Goebbels eller Rudolf Hess. Men Kaye och Bacall
är av judisk börd - alltså var de på förhand
dödsdömda, trots sitt "ariska" utseende.
Man kan förstå att en term som ras i det närmaste var tabubelagd
åren efter andra världskriget. Många allvarligt syftande
vetenskapsmän vågade knappt använda termen längre,
av rädsla att betraktas som nazistiskt infekterade.
Men alldeles oberoende av vetenskapliga terminologier och skärmytslingar
är nu mänskligheten inte enhetlig utan uppdelad i många
raser, och mellan en inföding på Nya Guinea eller Nya Kaledonien
och en genomsnittssvensk finns det skillnader i genuppsättningen. Att
konstatera detta, innebär på intet vis att man godtar koncentrations-
och utrotningsläger. Men det innebär lika litet att man kan godta
det lättvindiga bruket av tillmälet "rasism"!, som översvämmar
våra massmedier.
Rasism, så som det tolkas idag, betyder tydligen enbart vitas diskriminering
av färgade, främst svarta.
När nordafrikanerna, i första hand då
Libyen och Algeriet, kastade ut de vita från sina områden -
då var det inte rasism utan en frihetskamp.
När Mocambique och Angola kastade ut sina vita, var det inte heller
fråga om svart rasism utan om en frihetskamp.
När Vietnam kastade ut de vita, var det inte rasism utan en frihetskamp.
Så skulle man kunna fortsätta, länge.
Men - när de europeiska nationerna, i första hand de västliga
industriländerna Tyskland, England, Frankrike med oro iakttar att allt
större mängder av "flyktingar" från Turkiet, Libanon,
Bangladesh, Pakistan, forna franska kolonier i Afrika, från Västindien
väller in över gränserna och både den inhemska befolkningen
och myndigheterna försöker hejda denna ström av invandrare,
inte minst med tanke på den egna arbetslösheten - då talas
det om engelsk, fransk, tysk rasism. Och även här i Norden kan
varenda turk eller kurd eller assyrier eller eritrean m.fl. m.fl., som inte
släpps in i Sverige anklaga poliserna och Sverige och svenskarna för
"rasism".
Eller också talar våra massmedier i förebrående ton
om "tilltagande utlänningsfientlighet" här i landet.
Och förfalskar därmed åter verkligheten.
Det finns i Sverige inget utlänningshat. Jag kan säga detta efter
nära ett halvt sekels erfarenhet mitt ibland svenskar - jag kom själv
från Wien till Sverige 1938. Vilken tysk, amerikan, engelsman, österrikare,
schweizare, belgare m.fl., har varit utsatt för svenskt "utlänningshat"?
Den motvilja som finns riktar sig mot den nära nog okontrollerade invandringen
av libaneser, kurder, palestinier, gambianer, bangladeshare, tamiler o.s.v.
- inte därför att de kommer till Sverige utan därför
att de kommer i sådana mängder!
Det är den
springande punkten.
Det är mängden
som avgör attityden. En assyrier i Södertälje är en
exotisk främling - och välkommen: Men tiotusen assyrier i Södertälje
förändrar i grunden en svensk stad, gör att den infödda
befolkningen känner sig som en minoritet i sin egen stad, i sitt eget
land, framkallar otrygghet och aggressivitet.
Vad har detta med "rasism" att göra? Hur skulle man i Turkiet
reagera om tiotusen svenskar plötsligt fick för sig att de borde
invadera i Turkiet och i åratal leva på den turkiska statens
socialhjälp (om det nu finns någon, red. anm.)? Om de krävde
att snarast möjligt få bygga protestantiska kyrkor i ett muslimskt
land? Om de krävde hemspråksundervisning i svenska för sina
telningar?
Självfallet skulle Turkiet stänga sina gränser för denna
föga önskvärda svenska invasion. Och våra massmedier
- skulle de tala om turkisk rasism och utlänningsfientlighet? Naturligtvis
inte. De skulle finna det helt i sin ordning att Turkiet "värnar
om sin nationella och kulturella integritet mot västerländsk imperialism".
Det finns all anledning att umgås med termen rasism på ett mycket
varsammare sätt än vad som sker här i landet. Och om man
använder sig av den affektladdade termen, ja då bör man
dra sig till minnes att rasism inte finns enbart hos de vita i vår
värld. Det finns rasism överallt - men kallas inte alltid så.
"Internationell
solidaritet"
Invandringskritik som inte
har med rasism att göra kan ju t.ex. kallas för "tendens
till rasism". Den 16 oktober 1985 sade Olof Palme i DN:
"Naturligtvis är det mångkulturella
samhället en revolution. Den är oundviklig. Men eftersom jag är
reformist, vill jag att denna revolution skall ske gradvis."
I november 1985 sade han följande:
"Vår flyktingpolitik är ett viktigt
uttryck för internationell solidaritet omsatt i praktisk handling.
Tendenser till rasism och diskriminering av invandrare kommer att med kraft
motarbetas".
Den "internationella solidariteten" som han så vackert talade
om som argument för flyktingpolitiken avser det förhållandet
att det finns rika och fattiga länder där de rika länderna
skall ta ett större ansvar för de fattiga länderna. För
att lindra den värsta nöden i de fattiga länderna ger vi
u-hjälp och därigenom har vi tagit ett moraliskt ansvar för
dem. Men när u-hjälpen missbrukas eller styrs av politiska beslut,
finns det anledning att se upp. Men i sådana frågor skall man
helst inte kritisera socialdemokratin, det kan leda till problem. Man ska
istället följsamt acceptera att den internationella solidariteten
ska kunna ge varje fattig u-landsinvånare möjligheten att bosätta
sig i Sverige, speciellt om denne har någon form av problem i hemlandet.
Vi kanske gör situationen lättare för den individen för
tillfället, men det är problemens ursprung och rot som ska angripas.
Istället riskerar vi bara att stjälpa vårt eget land.
Det håller heller inte
att, som vissa massinvandringsförespråkare gör, hävda
att "Sverige har råd". Det är ett hån mot alla
de fattiga svenskarna som motsätter sig invandringen av ekonomiska
skäl. Det är visserligen sant som tidningen Dagen skrev den 8
november 1985 att svenskarna konsumerar godis för fyra miljarder, spenderar
fem miljarder på kosmetika och dricker läsk för 1,3 miljarder.
Men faktum är att invånarna
i länder som tar emot u-hjälp också konsumerar sådant
som Dagen skulle anse vara onödigt, onyttigt eller hälsovådligt.
Dessutom nämnde man inte att det finns svenskar som har så dålig
ekonomi att de knappast klarar uppehället. Det finns dessutom mängder
av problem att lösa inom landet, men svenska problem är kanske
inte så viktiga?
Faktum är ju också att flyktingmottagandet skapar problem. Man
lockar hit folk genom en "generös" flyktingpolitik, sedan
låter man flyktingarna bo och näst intill assimilera sig innan
man fattar beslut. När någon då får besked om utvisning
så är det kanske en tragedi för dem som släppts in
i landet.
Ett av många tragiska exempel är den libanes som försökte
döda sin fru, sina tre barn och sig själv efter ett beslut från
Invandrarverket som inte ansåg skälen att få stanna tillräckliga.
Av en tillfällighet räddades allihop men mannen fick vård
efter att svårt ha knivskurit sig själv.
Sådana här händelser med mord- och självmordsförsök
leder nästan alltid till att personerna får stanna i Sverige.
Hur många fall som omprövats efter "snyfthistorier"
i massmedia vet jag inte, men det är åtskilliga fall.
När massmedia talar om invandrare, hänvisar man nästan alltid
till det "positiva" med invandring, att det medför så
fina impulser o.s.v. Aldrig har man något negativt eller kritiskt
att framföra.
Vi invandringskritiker har däremot oroats över den ovissa framtid
invandringspolitiken ger oss. Framtiden kan bli svensk eller "mångkulturell",
men den kan också bli t.ex. muslimsk. Sverige har ju tagit emot ett
stort antal invandrare från muslimska länder. Konsekvenserna
av det har bl.a. visat sig då och då när muslimska män
gift sig med svenska kvinnor. Mängder av vårdnadstvister och
kidnappning av barn är följden.
Ishtiaq Ahmed från Pakistan har skrivit en doktorsavhandling om innebörden
av begreppet "islamisk stat" och hävdar att demokrati är
omöjligt i en muslimsk stat. Ahmed vänder sig inte mot islam som
religion utan mot en stat som tillämpar religiös lagstiftning.
Dessutom menade han att islam kan leda till inbördes strider, eftersom
det finns så många olika sätt att tolka islam på.
Han sade vidare att "muslimerna måste
inse att världen har utvecklats mot en humanism som inte medger gammal
lagstiftning som tillåter avhuggning av händer, stening av otrogna,
nedvärdering av kvinnan".
Tyvärr är det nog så att få - om ens någon muslim
lyssnar på Ahmed. Och vad det ökande antalet muslimer kommer
att betyda för Sverige vet vi inte idag, men utvecklingen är mycket
oroande.
