BSS:

Boken "BSS - ett försök att väcka debatt":

FÖRORD:

För tio år sedan trodde jag att Sverige var en demokrati, med full yttrandefrihet och respekt för oliktänkande. Trots att denna tro fått några törnar och att jag sedan slutet av 60-talet varit kritisk till många företeelser har jag alltid framför mig haft bilden av möjligheten att uttrycka min mening.
 
Mitt förtroende för demokratin började brista på allvar under den sk. "FNL-tiden". Den ensidiga propagandan i Sveriges Television och massmedierna (bland dem främst Dagens Nyheter) oroade mig. Jag började ringa upp en del journalister och be om opartisk information i Vietnamfrågan. De flesta avfärdade mig som "högerextremist" trots att det bara var objektivitet jag krävde. Journalisterna försäkrade mig att det skulle bli så bra i Vietnam. Det skulle bli frihet och demokrati när FNL tagit makten. Jag protesterade och framhöll att landet helt säkert kommer att bli kommunistiskt.
 
Efter att ha kontaktat en mängd journalister, som visade sig ha nästan identisk uppfattning i Vietnamfrågan insåg jag att det inte fanns utrymme för någon debatt över huvud taget. Svenskarna hjärntvättades effektivt av den socialistiska maktapparaten.
 
Invandrarfrågan började diskuteras i stugorna allt oftare, åtminstone i de stugor som jag besökte. Vad höll egentligen på att hända i Sverige? Det kommer hit en strid ström av "flyktingar" och invandrare från jordens alla hörn utan att nationens eget folk tillfrågats. Det kändes som ett svek. Vem hade bestämt detta? Varför har vi inget fått veta? Skillnaden mellan att ta emot ett litet antal assimilerbara invandrare, som kan finna sig tillrätta och accepteras av invånarna, och på att ta emot stora grupper utomeuropéer kan vara katastrofal. Det fanns många frågor utan svar. Jag var tveksam till politiken och funderade lite på de frågeställningar som dök upp. Tanken på något slags engagemang var överhuvud taget inte väckt, men på väg att väckas då jag allt oftare frågade mig - Varför gör ingen något? Då visste jag inte att det fanns folk som försökte, men att de kom inte till tals.
 
När jag själv började skriva insändare och debattartiklar i invandrarfrågan upptäckte jag en ny värld. Den svenska djävligheten, som jag inte trodde fanns. Det var inte bara så att nyhetsrapporteringen var vinklad och ensidig. Nej, det var mycket värre. Vissa journalister och andra element inom våra massmedier sysslade dessutom med regelrätt personförföljelse, något som jag och många andra i BSS senare fick erfara.
 
Grunden för mitt senare engagemang i BSS hade lagts, inte på grund av negativa erfarenheter av invandrare, utan som en följd av irritation över svensk trångsynthet, brist på nationell sammanhållning och politikers och massmedias förakt för folket.
 
Innehållet i denna skrift är en beskrivning av BSS verksamhet, men också ett genmäle till alla de massmedier eller myndigheter som vägrat vår opinion att få komma till tals.

Leif Ericsson