Sverigepartiet
När dessa
skriverier pågick som bäst hade Sverigepartiet kommit igång
med radiosändningar och även ungdomen hade egna radiosändningar.
Kritiken mot Stefan Herrmanns sätt att agera i närradion var svidande.
Jag hörde inte många positiva omdömen. Den vanliga kritiken
gick ut på att han var extremt självcentrerad och bara "tjatade"
om sina rättegångar. Många lyssnare tyckte också
att han var alltför aggressiv mot såväl anhängare som
motståndare. Ungdomssändningarna var mer seriösa och trevligare
att lyssna på ansåg de flesta som hade någon uppfattning
i frågan.
I snabb takt hade en mängd nya människor sökt sig till organisationen.
Eftersom Stefan Herrmann inte förmådde att handskas med denna
situation blev det problem av olika slag. Flera aktiva medlemmar undrade
också över att Herrmann inte uträttade någon form
av arbete för organisationen förutom att tala i närradion
och skriva genmälen till pressen. Herrmann gick ner till lokalen, kopierade
sina genmälen och gick sedan till posten, medan de andra medlemmarna
svettades och slet med tråkiga och tunga praktiska uppgifter. Herrmann
ställde aldrig upp på "skitjobb". Han ville bara skriva
brev och synas i TV eller höras i radio - inget annat, ansåg
kritikerna. Från BSS sida var vi beredda på att vara mycket
toleranta mot Herrmann, åtminstone över valet 88 för att
inte skada partiet. Men det började komma så mycket klagomål
av alla slag att vi blev alltmer oroade.
BSS hade varje lördag sedan 1985 sålt tidningar och delat ut
flygblad utanför centralstationen. Sverigepartiet fortsatte nu med
denna verksamhet. Efter att Sverigepartiet i sina sändningar informerat
lyssnarna om detta lockades allehanda kommunistiska mötessabotörer
till platsen.
Från BSS
sida ansåg vi att det var fel att gå ut i radion med uppgifter
om vårt försäljningsställe eftersom det inte behövdes
- det gick så bra ändå! Vi fick ju in mellan 500-1000 kr
i veckan till organisationen men nu stoppades våra möjligheter
att få inkomster där och på ett lugnt och sansat sätt
nå ut till allmänheten med vårt material. I stället
kom hundra skrikande kommunister, invandrare och "flyktingar"
dit varje vecka och störde ordningen och saboterade yttrandefriheten.
Stefan Herrmann såg nu till att vi istället hade "flygbladsutdelningar"
varje helg till en kostnad av 1000 kr varje vecka. Partiet fick visserligen
massor med publicitet, men ur strikt publicitetssynpunkt hade det räckt
med flygbladsutdelning två-tre veckor. Publiciteten var dessutom negativ
för oss och fördelaktig för de mötesstörande kommunisterna.
Flertalet medlemmar ansåg att vi borde upphöra med de kostsamma
flygbladsutdelningarna och ägnat oss åt viktigare saker. Men
Hermann skulle stå där och bråka med mobben varje vecka.
Han ville ha publicitet till varje pris. Många medlemmar ansåg
att det började likna en lekstuga, och de tröttnade på att
ställa upp på Herrmanns jippo. Herrmann hade dessutom valt ett
par medarbetare vars uppträdande inte var ett spår bättre
än kommunisternas. De uppträdde dessutom okamratligt mot den egna
kretsen. Herrmann förstod inte kritiken och blev allt mer isolerad.
Sverigepartiet åstadkom inte så mycket mer än att locka
fram rötäggen och de antidemokratiska skrikhalsarna ur vänsterns
glesnande led. Allmänheten och alla aktiva nationalister fick återigen
se hur illa demokratin och yttrandefriheten fungerar i Sverige. Medlemmar
i det blivande Sverigedemokraterna publicerade senare en särskild bildskrift
(-Det gäller våra rättigheter! - Det gäller vårt
land! som publicerades i februari 1988) där man gav exempel på
hur kommunisterna och invandrarna använde våldsmetoder, bl a
genom misshandel och stenkastning, och hur samhället med politikerna
och massmedia i spetsen understödde kommunisternas och invandrarnas
verksamhet. De flesta aktiva nationalister vet ju redan att demokratin inte
fungerar i Sverige, och vi behöver inte få upprepade bevis på
detta. Ett parti som vill uppnå framgångar ska inte ödsla
sina (små) resurser och energi på att möta samhällsrötan
på detta sätt.
Ett exempel på mötesstörarnas positiva publicitet gav Aftonbladet
den 8 maj när man intervjuade "antirasisten" Erik Lindgärde
och okritiskt återgav hans förklaringar till sitt engagemang.
Erik Lindgärde framställdes som en ansvarsfull människa som
engagerat sig mot orättvis "rasism". I själva verket
var Erik Lindgärde aktiv i Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS), en
liten militant kommunistisk sekt, som är så extrem att den bevakats
extra noga av säkerhetspolisen, därför att dess medlemmar
anses vara våldsbenägna. (En av deras anhängare greps av
polisen när han överföll en nationell manifestation 1983.)
I en "antirasistisk" demonstration höll en känd kommunist
och ordförande för Grafiska fackförbundet ett tal där
han upprepade trotskisternas (även på klistermärken upptryckta)
paroll, "Nynazisterna är få, om vi alla spottar på
dem samtidigt så dränks de". Det vittnar en hel del om deras
syn på hur oliktänkande skall behandlas. Naturligtvis ansågs
även Sverigepartiet vara "nynazistiskt".
Möte den 6 juni 1987
Sverigepartiets
enda offentliga möte hölls den 6 juni 1987. Här publiceras
det tal som Sven Davidson, vice ordförande
i Sverigepartiet, höll på Sveriges nationaldag den 6 juni i Stockholms
medborgarhus.
Sverige i kris
I dag firas svenska flaggans dag för 71:a gången i vårt
land. Det har skett sedan 1916, och det är givetvis skandalöst
att denna dag inte för länge sedan har blivit en arbetsfri helgdag
med möjlighet för alla svenskar, som älskar sitt fosterland
att på ett värdigt sätt kunna möta upp och fira vår
nationaldag varje år och inte bara, när den råkar infalla
på en lördag eller söndag.
Redan
7000 år före Kristus kom våra allra första förfäder
hit till Sverige, då det mesta av inlandsisen hade smällt bort
och så tidigt som 3000 år före Kristus bedrevs jordbruk
här i landet.
Mälardalens folk, de sk. svionerna eller svearna som de numera kallas,
underkuvade götarna i Söder redan på 600-talet, och när
norrmännen i mitten av 1000-talet besegrades av svearna blev Sverige
en politisk, geografisk och etnologisk enhet, som i stort sett har bestått
fram till våra dagar.
Många folk och statsbildare har med avund sneglat på vår
homogenitet ända till idag, då man med förvåning och
förundran betraktar vårt politiska handlande. De flesta har ju
fått kämpa hårt och länge för att uppnå
de mål, som vi fått ärva från våra förfäder.
Denna homogenitet har betraktats som ett stort värde ända fram
till slutet på 1960-talet, då det plötsligt blev modernt
att spotta på flaggan.
Då skulle alla tänka internationellt och släppa in invandrare
och flyktingar från främmande kulturer, främmande religioner
och främmande världsdelar. En regering med det minsta ansvar för
framtiden borde kunna hålla sig kallsinnig till sådana här
tillfälliga modenycker och säga stopp - men ack nej. Det enda
partiet idag av någon betydelse, som inser att en nation bör
vara en statsbildning med homogen befolkning, gemensamt språk och
kultur, gemensam historia och en i stort sett gemensam religionsuppfattning
är Sverigepartiet.
Och
detta enda parti, som hyser omsorg om folket, som vill återskapa ett
enat, homogent och lyckligt folk, vill man idag förbjuda! Den socialdemokratiske
riksdagsmannen och landsförrädaren nr 1 Hans-Göran Franck
har tagit initiativet till en motion, som undertecknats av partikamraten
Hans Gustafsson, centerns Rune Backlund, VPK's Alexander Chrisopoulus givetvis,
folkpartiets Charlotte Branting och moderaten Sven Munke trots att många
moderata väljare har protesterat.
Man frågar sig: Hur har Sverige kunnat sjunka så djupt? Hur
har självbevarelsen kunnat utplånas så till den milda grad,
att det nationella självmordet ses som ett mål att sträva
efter? Ja, svaret på den frågan är inte lätt, men
vår frihet har vi fått ärva - vi har inte behövt kämpa
för den som många folk, och detta har gjort oss flata, mjuka
toleranta och fega. Årtionden av indoktrinering i skolor och förskolor,
genom utbildningsradion, genom liberal och kommunistisk propaganda i så
gott som hela massmedia, radio och TV har lagt grunden för det enorma
landsförräderi, som vi bevittnar idag.
Resultatet har blivit att landet har hamnat i en svår kris. Inte bara
en ekonomisk kris med de ständiga budgetunderskotten - de världsrekordhöga
skatterna - och som en följd därav bristen på arbetsvilja
- utan vi befinner oss framför allt i en moralisk kris. Det finns åtskilliga
exempel på detta.
Våldet på gatorna är ett exempel - och det är inte
vilket våld som helst - det är inte våld mellan ligor och
brottssyndikat - det är inte nappatag mellan ungdomsgäng på
jämställd fot - kraftmätningar som man kan betrakta som mer
eller mindre sunda utlopp för grabbars energi. Utan det är det
fega våldet. Våld mot ensamma kvinnor. Sparkar och slag mot
en person, som är totalt oskyldig och som redan ligger försvarslös
på marken. Det är denna typ av fegt våld, som visar att
vi befinner oss i en moralisk kris.
Mord har blivit en vardagsföreteelse. De får knappt några
rubriker i tidningarna och på löpsedlarna längre. Och uppklarningsprocenten
sjunker mer och mer. Och antalet inbrott skall man inte tala om. Dessa brott,
som Lennart Geijer på sin tid kallade för bagatellbrott har ökat
så infernaliskt som 670 procent på trettio år, och uppklarningsprocenten
är nere i 11 procent
Skolan befinner sig i kris: Bråk och oreda i klasserna och kunskapsnivån
sänks. Genom att avskaffa betygen mer och mer ger man inte eleverna
motivation och direktiv utan man försvarar sig i skolöverstyrelsen
med att "Skolan skall spegla samhället". Men när samhället
befinner sig i kris, moralisk kris, så gör därmed skolan
det också.
Antalet skilsmässor ökar och därmed antalet splittrade hem.
Sverige innehar världsrekordet med bl.a. dubbelt så mänga
skilsmässor som i t.ex. Tyskland. Äktenskapets helgd och familjelivets
värde respekteras inte längre. Egoism och kortvarig materiell
njutning är vad som predikas av underhållningsindustrin och massmedias
idoler.
Och resultatet blir en sjunkande nativitet. Åtminstone inom den svenska
folkgruppen. Några officiella siffror hur svenskarna förökar
sig i förhållande till invandrare och flyktingar finns inte att
få. Man slår ihop allihopa och resultatet blir i alla fall nya
bottenrekord varje år. Genomsnittsfamiljen i Stockholm t.ex. är
inte två vuxna med två barn i en trerummare, som folk haft för
sig, utan en ensamstående kvinna i ett rum och kök. Det är
bara vart sjätte hushåll som har ett barn över huvud taget.
Medelantalet barn per hushåll är så försvinnande litet
som 0,25 - alltså ett kvarts barn per hushåll.
Det är alltså nu som det borde skrivas en bok om "Kris i
befolkningsfrågan" och inte i mitten av trettiotalet, när
nativiteten var betydligt högre.
I dag skriver inga ledande socialdemokrater böcker om kriser i befolkningsfrågan.
I dag har man fått igenom alla de sociala krav, som var det yttersta
målet med Gunnar och Alva Myrdals bok. Hyresbidrag, barnbidrag, skolluncher
osv. - men krisen i befolkningsfrågan kvarstår - i ännu
högre grad - därför att det inte är en social eller
ekonomisk kris utan just en moralisk kris.
Nationalismen en förenande länk
Här
har vi några av orsakerna till att BSS och Framstegspartiet har gått
ihop för att bilda Sverigepartiet. Det gäller att skapa en ny
nationell anda och solidarisk uppslutning kring de nationella värdena.
Ett huvudvillkor - om Sverige skall räddas - är att Sverige förblir
svenskt. Ett land och ett folk med en egen identitet blir starkt och lyckligt
och känner att det är en lust och mening med att bo och verka.
Alla de oroliga frågor, som medborgarna ställer sig idag förbigås
mestadels av gammelpartierna med tystnad. Många av frågorna
är tabubelagda, därför att man inte har några svar
eller lösningar på dem. Men för Sverigepartiet finns inga
tabubelagda ämnen. Vi vill göra vårt bästa för
att besvara alla frågor - och vi kommer att göra vårt yttersta
för att försvara den svenska folkstammens rättmätiga
intressen i dess eget land.
Det är vår förhoppning, att alla nationellt sinnade människor
i det här landet oavsett var man står i den ekonomiska politiken
- till höger eller till vänster - skall kunna ansluta sig till
oss. Nationalismen skall vara den förenande länk, som håller
oss samman och som bryggar över alla ev. inre intressemotsättningar.
Stopp
för flyktingströmmen
Vår
främsta uppgift i egenskap av valdeltagande organisation blir att söka
få ett definitivt stopp för flyktingströmmarna från
utomeuropeiska länder. Under 1984 till 1985 kom 36.320 flyktingar.
18.160 per år till Sverige. Över 8000 av dessa saknade pass,
vilket har gjort det så gott som omöjligt att kontrollera deras
identitet och bakgrund. Enligt Säpo finns säkerligen många
hemliga agenter dolda bland dessa. Främmande makt utnyttjar givetvis
den svenska flatheten och smugglar in sina agenter lätt och smidigt.
Spetnaz-soldaterna kommer in den vägen med uppgift att vid behov kunna
mörda. Grova förbrytare, som önskar byta identitet kan naturligtvis
också slinka in som passlösa flyktingar. Det är typiskt
för den svenska flatheten, att när man i Frankrike inför
visumtvång för att kunna kontrollera en utlännings uppehållstillstånd,
så kräver Sverige inte ens pass för att kunna kontrollera
den sk. flyktingens identitet.
Invandrarministern och chefen för Invandrarverket uppmanar ideligen
kommunerna att bygga fler bostäder för flyktingarnas kommande
behov. Man vill påminna kommunalpolitikerna om att avtalen med invandrarverket
inte är någon engångs- eller tvågångsföreteelse.
Nej då också för 1988, 89, 90, 91 osv. vill invandrarverket
skriva nya 3-årsavtal med kommunerna om flyktingmottagning.
Om vi alltså idag har ca 120.000 flyktingar och genomsnittet för
de kommande tio åren blir ca 15.000 per år, så har vi
drygt 250.000 om tio år. En kvarts miljon muslimer uppblandade med
litet negrer och kineser och zigenare från de östeuropeiska staterna.
Hur kommer ett sådant Sverige att se ut?
Ett par hundra tusen muslimer kommer dessutom givetvis att kräva egna
moskéer, och inte bara det. Man kommer att kräva egna mullor
som skall undervisa dem själva och deras barn. Ni hör ju själva
att det är rena vansinnet. Håller man med vett och vilja på
att förvandla det här en gång så fina landet till
ett dårhus - då är det väl lika bra, att man säger
det rent ut - och sätter upp skyltar vid gränsstationerna och
på gränsbommarna, så vanliga turister får reda på
vad man ger sig in i. Allting skall ju varudeklareras nu för tiden.
"Ni passerar nu gränsen in till världens största dårhus"
borde det stå.
Nej, vi vill ha ett totalstopp - ett idiotstopp, om man så vill för
att sedan försöka reparera skadorna så gott det går.
- En återflyttning av alla invandrare och flyktingar av utomeuropeiskt
ursprung, som har kommit in i landet efter 1960. Och de skyldiga skall straffas.
Det är en sak nämligen, som de har glömt bort alla dessa
viktigpettrar, som har hjälpts åt att förstöra det
här landet. Kjell Öberg, Thord Palmlund, Anita Gradin, Karin Andersson,
Georg Andersson, Jonas Widgren m.fl. I allt sitt "humanitära"
nit har man glömt bort att Sverige är en nation och som sådan
har rätt att kräva en så stor homogenitet som möjligt
på det etniska, språkliga, kulturella, historiska och även
på det religiösa området. Detta är en minnesförlust
av dessa politiker som är brottslig. Det hoppas jag att de en dag skall
komma underfund med.
I sammanhanget vill jag påminna om vilka krafter som mest ligger och
trycker på våra sk. myndigheter, om nu någon inte skulle
känna till detta. På ledarsidan i Expressen avslutar man ofta
sina angrepp på tidigare BSS och Sverige med utropet "Bevara
Sverige Blandat". Detta är idealet i Nordens största tidning.
Folkpartiet, som ju har fått in en massa förrädare i riksdagen
genom valet 1985 krävde i början på juli 1986 att direktavvisningarna
vid gränsen skall upphöra.
Regeringens avtal med DDR om att flyktingar utan visum skall stoppas på
vägen hit ondgör man sig väldeliga över.
Folkpartiet klagar också på att flyktingar utan pass skall tvingas
lämna fingeravtryck och foto. Naturligtvis är det Maria Leissner,
som leder Folkpartiets flyktingpolitiska grupp, som ligger bakom alla dessa
galenskaper. Och hur går det nu med sådana här krav från
våra landsförrädare i riksdagen?
Asylutredningen kom med sitt betänkande den 25 september 1986:
1. Polisen skall inte i framtiden få fatta beslut om direktavvisningar
av asyl sökande.
2. Invandrarverket skall överta polisens uppgifter, och då vet
vi ju hur det blir med den saken: Långbänken.
FN:s Flyktingkommission UNHCR har också fått sin vilja fram
och en ny lag beräknas klar för beslut i riksdagen i vår.
Vi måste sluta upp att direktavvisa statslösa kurder till Libanon
säger man på UNHCR:s lokalkontor i Stockholm.
Sverige skall alltså inte vara en suverän stat längre, utan
det är FN:s flyktingkommissariat och förrädarna i Folkpartiet
som skall bestämma, hur vi skall handla i framtiden i dessa för
oss livsviktiga frågor.
En ny
flyktingpolitik
En
annan viktig punkt i vårt program är kravet på en ny och
bättre kriminalpolitik. Bara det faktum, att totala antalet anmälda
brott har ökat med 670 procent under en 30-års period, att antalet
grova rån ökat med 1830 procent under samma period visar tillräckligt
tydligt att den bedrivna politiken har varit fel från början
till slut.
Polisen upprörs gång på gång, och protesterna är
ofta högljudda mot att farliga brottslingar beviljas permissioner och
släpps ut efter halva tiden. För mig är det obegripligt att
människor över huvudtaget vill ägna sig åt polisyrket
under nuvarande lagstiftning.
En man som länge betecknats som Sveriges farligaste brottsling, Lars-Inge
Svartenbrandt rånade ett postkontor i början på juni -
86. Trots ett tolvårigt interneringsstraff har han kunnat röra
sig helt fritt i samhället: Han hade på egen begäran blivit
intagen på Säters sjukhus. Det är klart, att han visste
i förväg, att han skulle beviljas rikligt med långa permissioner,
om han bara sköter sig exemplariskt under de första korta permissionerna.
Så resonerar ju alla brottslingar. Det behöver man ju inte vara
överintelligent för att räkna ut. Men psykologerna och de
liberala kriminalvårdarna gnuggar händerna - Nu har han kommit
tillbaka efter de tre första permissionerna - nu skall vi ge honom
en lång veckoslutspermission utan bevakning - precis vad brottslingen
hade väntat på hela tiden. Och figurer som Jarl Hjalmarsson och
fängelsedirektörer och överläkare på Säters
sjukhus uttrycker sin besvikelse - men man fortsätter som förut
med nya experiment - och med nya mord med nya rån. Det är det
svenska folket, som blir lidande, offren för deras outtröttliga
experimentlusta. Man ger våldtäktsmän medicin och terapi
och sedan släpper man ut dem och iakttar med intresse hur det skall
gå. När en ny kvinna ligger där och sprattlar i busken,
så konstaterar man bara, att det gick inte den här gången
heller. Då får vi väl försöka med ännu starkare
medicin.
Skall vi finna oss i allt detta? Alla minns väl det upprörande
och snart klassiska experiment "I väntan på Godot"
på Statsteatern i Göteborg. En av skådespelarna en 33-årig
spanjor, dömd till 6 år för grova narkotikabrott lever nu
i högönsklig välmåga i Mallorca med hustru och barn,
och fortsätter att smuggla narkotika till Sverige. Av de fyra övriga,
dömda till 6-7,5 år för grova narkotikabrott, har polisen
ännu inga spår. -När larmet så småningom gick
på stadsteatern kl 18.00 på kvällen efter en hel dags tålmodigt
väntande på internerna, befann sig den 33-årige spanjoren
redan i Barcelona. Jag undrar bara. Skall vi behöva finna oss i detta
och liknande påhitt? Att göra svensk kriminalvård till
en lekstuga för en rad liberaler och viktigpettrar. Marianne Håkansson
vid Kumlaanstalten säger att de fem inte någon gång under
det årslånga projektet missbrukat förtroendet, och att
hon nu var djupt besviken över deras handlande. För varje gång
de spelade upp pjäsen under repetitionerna fick de litet större
frihet varje gång, för att de skött sig så bra säger
hon. Men herre Gud - Det är just detta dom har räknat med redan
från början. Att friheten skall bli tillräckligt stor för
att hinna ordna nödvändiga saker för att sticka. Vi i Sverigepartiet
kan inte finna oss i sådant här. Svenska folket har inte gjort
sig förtjänt av en sådan här behandling av gycklare.
Men vi tillhör inte dem, som ropar på fler poliser, fler kampanjer,
fler kuratorer osv. Det är inte där bristerna ligger - utan i
själva lagstiftningen och tillämpningen av lagen. Vi anser att
man inom ramen för de resurser, som finns skall kunna lösa det
hela tillfredsställande.
En ny och vettigare befolkningspolitik
Som
jag tidigare nämnt önskar vi en ny familjepolitik och en ny befolkningspolitik,
som syftar till att höja nativiteten för den svenska folkstammen
- att motarbeta den kontinuerliga befolkningsminskningen - och att äntligen
låta oss slippa en invandring av arbetskraft från andra länder.
För att nå detta mål krävs en återgång
till fyrabarnsfamiljer bland svenskarna under mycket lång tid. Till
att börja med måste den fullkomligt ansvarslösa liberala
abortlagen avskaffas och ersättas med en ny lag, som endast berör
de medicinska fallen. Det är märkligt, att en sådan ändring
av lagen inte har skett för länge sedan. En samordning mellan
adoptionsbehov måste därefter genomföras. På så
sätt kan vi äntligen få ett slut på adoptionerna från
främmande länder på mellan 1500-2000 barn per år huvudsakligen
från Indien, Colombia, Korea och Sri Lanka och Afrika. Detta är
ett kvalificerat vansinne, som har pågått alltför länge
helt i klass med abortlagen och invandrings- och flyktingpolitiken för
övrigt.
Ibland frågar man sig förtvivlat, om svenska politiker och myndighetspersoner
är födda helt utan varje tillstymmelse till självbevarelsedrift.
Endast ett homogent och familjevänligt samhälle har förutsättningar
att skapa sunda och goda livsbetingelser. Familjen är och förblir
samhällets kärna, den cell varur samhället växer fram
och livet kretsar kring - medan ett familjeavogt samhälle som t.ex.
det socialdemokratiska hotas av att råka i upplösning och att
så småningom dö ut. Det är inte utan orsak som vi
nu lägger ner skolor på löpande band och avskedar lärare
på grund av det minskade barnunderlaget. Att vi lägger ner regementen
pga för litet antal rekryter osv.
Nej, Sverigepartiet vill verka för ett starkt stöd till barnfamiljer
och underlätta för mödrarna att vara hemma hos barnen under
de första viktiga åren i barnens liv. Familjens status skall
samtidigt höjas och mödrarnas insatser i hemmet uppvärderas
och belönas på ett sätt så att den nuvarande trenden
kan brytas och att det svenska folket en dag skall kunna se framtiden an
med glädje och tillförsikt.
Sven Davidson
Så får
man tycka
Vissa åsikter
är tillåtna i Sverige och vissa är det inte - så enkelt
är det. Sverige är alltså inte någon verklig demokrati.
Åsikter som är tillåtna är bland annat de som jag
här väljer att ge exempel på.
I Kommunalarbetaren den 27 november 1987 skrev Camilla Wettergren bl a följande:
"För min del tycker jag det är
mycket snyggare med mörkt hår, gärna svart, än med
råttfärgat eller halvblont. Själv har jag alltid önskat
att jag vore mörkhårig i stället... Det är bra mycket
snyggare än den grisskära hy som vi blekansikten brukar ha; särskilt
om vinterhalvåret. Dessutom är ju chokladbrunt årets modefärg
....Jag tycker att de vackraste människorna i världen är
de som är produkter av en ljus och en svart människa... Tänk
bara vilken varierad matkultur Sverige har fått tack vare alla invandrare.
Annars hade vi fått hålla oss till fläsk och bruna bönor,
sill och potatis... Utan folkvandringarna hade vi kanske fortfarande jagat
vildsvin med stenyxor."
Och i Damernas Värld i augusti 1987 skrev Stefan Andhé:
"Vi
ska vara tacksamma att det kommer hit människor från andra länder
långt borta. Av många skäl. Den estetiska synpunkten, till
exempel, vore det dumt att bortse från. Det är det alltid. Det
kommer att göra oss svenskar, som har en förmåga att se
ut som potatisar som har förvarats länge i ett mörkt utrymme,
gott att bli en smula uppblandade med tjockt blankt blåsvart hår
och varma blixtrande ögon. "
Sverigedemokraterna uppstår
De praktiska problemen var
så många att vi från BSS beslutade oss för att lämna
Sverigepartiet, som både namn och rörelse bakom oss och starta
en helt ny verksamhet. Allt material var ju ändå spårlöst
borta. Även de privata tillhörigheter som fanns i den gamla partilokalen
på Södermannagatan på Södermalm hade nu försvunnit
i Herrmanns händer.
Den 6 februari 1988 samlades
jag, Sven Davidson, Jerker Magnusson och en del andra och beslutade om att
bilda ett nytt parti, nytt partiprogram, nya stadgar och ny organisation.
Det var ju lite trögt i början eftersom vi tvingades starta från
början helt utan material. Värden för hundratusentals kronor
hade försvunnit i händerna på de uteslutna och var borta
för alltid. Vi tvingades långsamt bygga upp allt från grunden,
med det gick fortare än tidigare eftersom vi trots allt hade skaffat
oss vissa erfarenheter som hjälpte oss i denna situation.
