BSS:

Boken "BSS - ett försök att väcka debatt" - del 2:

Radiodebatt om befolkningspolitiken

Ett uppmärksammat inlägg i debatten om befolkningsfrågan framfördes den 9 april 1935 när ett antal professorer i radio fritt fick framföra sina åsikter. Detta med anledning av Gunnar och Alva Myrdals bok "Kris i befolkningsfrågan". Här följer några valda citat ur den debatten:
 
Ordföranden (för debatten) professor Sven Tunberg:

"Det har säkert för ingen av Eder varit en överraskning, att befolkningsfrågan blivit upptagen på Radiotjänsts program. Under sistförflutna år har vårt folk plötsligt bragts till medvetande om ett fruktansvärt faktum: Sveriges folkstam håller på att förtvina. Samhällsforskare har ropat "giv akt", med förvånansvärd snabbhet har den allmänna meningen gripit frågans betydelsefulla innebörd och från såväl regeringens som riksdagens sida har redan vittsyftande förslag framkommit. Ett enhälligt statsutskott har i dagarna förordat en skyndsam och allsidig utredning av befolkningsfrågan i hela dess vidd. Det har då endast varit högst naturligt, att frågan även på radions allfamnande vågor bringas till svenska folkets ytterligare begrundande."
 
Professor Gunnar Myrdal, inledningsanförande:

"Redan för tio år sedan underskred fruktsamheten den gräns, vid vilken folkstocken nätt och jämnt uppehölls. Under den sist förflutna tioårsperioden har fruktsamheten sjunkit i en ännu hastigare takt än tidigare. Vi ligga nu nära 30 procent under reproduktivitetsgränsen, vilket betyder, att vi skulle behöva inrikta oss på en genomsnittlig fruktsamhet, som är inemot 40 procent större än den nu rådande för att på lång sikt kunna upprätthålla vår folkstam."
 
Professor Georg Andrén

"När man i en framtid skall skriva den nuvarande tidsålderns ekonomiska och sociala historia, kommer födelsekontrollens utveckling och utbredning att intaga ett betydande rum. Ännu så länge se vi endast några av de problem, som denna födelsekontroll kommer att ställa oss inför. Vi känna vissa yttre data. Vi känna födelsetalens nedgång i vårt land och i andra länder. Men vår kunskap om betydelsen av de olika motiv, som driva fram födelsekontrollen, är ganska bristfällig. Och om de framtida verkningarna av nativitetens nedgång kunna vi endast oklart och ofullständigt bilda oss någon uppfattning. Vad som i detta läge i första rummet behövs är en grundlig utredning. Med stor tillfredsställelse måste man konstatera, att ett enhälligt statsutskott förordat en sådan.
 
Men denna utredning är, som statsutskottet också framhållit, en brådskande angelägenhet. Skall man med framgång göra någonting i vår befolkningsfråga, måste det göras snart. Ännu så länge ha vi stora årsklasser i de fruktbara åldrarna - men redan efter ett par decennier är läget försämrat. Den största årsklass, som någonsin blivit född i detta land, är år 1887. Årsklasserna från 1901, 1908, 1909 och 1920 är emellertid nästan lika stora. Men de senare årsklasserna komma i en framtid att tyngas av en stor försörjningsbörda för de äldre. Deras läge kan därför bliva ganska bekymmersamt: att på en gång försörja barn och åldringar är ingen lätt uppgift. Utredningen är i själva verket så brådskande, att den svenska utredningslunken denna gång är utesluten. Arbetet på denna utredning kan därför icke bli en bisyssla för några av vårt lands mest upptagna män. Många krafter måste sättas in - och de måste sättas in helt. Ledningen av arbetet måste, som statsutskottet framhållit, ligga hos en icke alltför stor kommitté.
 
Redan nu veta vi emellertid tillräckligt mycket om lägets allvar för att en objektiv upplysningsverksamhet skall kunna börja på denna punkt. Makarna Myrdals nyutkomna bok har lyckats aktualisera befolkningsfrågan och väcka intresse för densamma på ett sätt, som man ännu för några månader sedan knappast ansåg möjligt. Befolkningsfrågan pockar redan nu på en av de främsta platserna bland vårt lands politiska och sociala frågor.
 
Befolkningsfrågan är icke en isolerad svensk fråga. Hela nordvästra och stora delar av mellersta Europa stå inför samma problem. De som icke tro, att folken i dessa delar av världen ha några nya insatser att göra, några nya uppgifter att fylla, kunna slå sig till ro med en trött fras om västerlandets undergång. Men de böra komma ihåg, att undergången måste bli både långsam och pinsam. De åter, som i svensk nationalitet och i västerländsk kultur se stora värden, kunna icke med likgiltighet och passivitet se den nuvarande utvecklingen.
 
Åren 1901-1905 föddes i nordvästra Europa i ett område, som motsvarar nuvarande Finland, nuvarande Tyskland, nuvarande Frankrike samt Schweiz och alla europeiska länder väster om dessa (sålunda även Island) årligen omkring 4,7 milj.barn. År 1932 föddes inom samma område icke fullt 3,2 milj. barn. Efter 30 år kan man alltså notera en nedgång i den årliga barnproduktionen med 1,5 milj. barn - i stället för den betydande ökning, som skulle ha inträtt, om födelsetalet per 1.000 invånare hållit sig konstant. Västeuropa förlorar genom födelsekontroll varje år lika mycket folk, som det skulle gjort under stora och förödande krig. Östra Europa håller däremot ännu sina födelsetal uppe. Sovjetryssland fick 1932 ett tillskott av nära 3,7 milj barn - 0,5 milj. flera barn än de västeuropeiska länder, som jag nyss talat om. Rysslands födelsetal per 1.000 invånare är numera ungefär tre gånger så högt som Sveriges.
 
Det problem, vi här stå inför, har både en maktpolitisk och en kulturpolitisk sida - ehuru båda dessa sidor nära hänga samman. Västeuropa kan i det långa loppet knappast bevara sin kulturella hegemoni lika litet som det kan bevara sin maktställning., om dess folktal sjunker, medan andra länder se sina folk ökas."
 
Professor Nils v. Hofsten:

"Befolkningsfrågan är en fortplantningsfråga och därför i högsta grad en biologisk fråga. Människan är en levande varelse, som lyder samma livets lagar som andra organismer, som uppkommer på samma sätt och fortplantar sig på samma sätt och är underkastad samma ärftlighetslagar. Biologin, läran om livet, är därför av alla vetenskaper den som har den allra mest omedelbara och påtagliga betydelsen för människan, eftersom den rör själva hennes tillblivelse och grunden för alla hennes livsyttringar; detta är inte en biologs ensidiga syn på sitt ämne utan ett faktum. Jag betonar det så starkt för att det skall bli riktigt klart att allt som rör människans fortplantning och förökning vilar på en grundval av biologiska företeelser och lagar.
 
Detta betyder naturligtvis inte alls att fruktsamhetsfallet under de senaste decennierna skulle bero på en stegrad rent biologisk sterilitet i stället för på en frivillig födelsekontroll. Tvärtom. Professor Myrdal har alldeles rätt när han tillbakavisar denna åsikt, som i verkligheten är en godtycklig och mycket obiologisk föreställning, en rest av en gammal nästan vidskeplig tro att folken skulle åldras liksom individerna och att deras kraft skulle mattas på samma sätt som deras.
 
Det är den kvantitativa sidan av befolkningsfrågan som nu allmänt dryftas och har väckt sådan oro. Om det vore fråga om en jämförelsevis obetydlig folkminskning, skulle man kunna säga, att den inte vore så farlig ur rent rasbiologisk synpunkt. Annat är det med den starka och successivt ökade folkminskning som kommer att ske i vårt land, om inte utvecklingen hejdas mycket snart. För det första skulle, som professor Andrén har antytt en invandring inte i längden kunna hejdas. Söder och öster om oss bo folk, som inte tillhöra från oss väsenskilda raser men som dock är olika oss; rasblandningen är olika. Man behöver inte vara raschauvinist (och det är mycket dumt att vara) för att säga: vi vilja inte bli förändrade så som vi skulle bli genom en stark invandring, vi vilja inte förlora vår biologiskt grundade egenart.
 
Beträffande de befolkningspolitiska åtgärder som böra företagas finnas nog en del speciella rasbiologiska synpunkter. I det här sammanhanget är det viktigast att betona att de rasbiologiska kraven i princip sammanfalla med den allmänna, kvantitativa befolkningspolitikens väsentligaste syfte: att lätta den ekonomiska och sociala bördan av att ha barn, särskilt flera barn, ty det behövs i genomsnitt mer än tre barn per äktenskap för att folkmängden inte skall minskas.
 
Detta är just vad som under ett par årtionden har yrkats på från rasbiologiskt håll. Rasbiologerna ha emellertid tidigare talat för nästan döva öron. Det beror väl delvis på att somliga rasbiologer ha kommit med en del godtyckliga påståenden och fantastiska förslag; mest beror det på att man inte har förstått att befolkningsfrågan har en biologisk grundval och på att problemen inte stod alldeles utanför dörren i en så skrämmande gestalt som nu.
 
Naturligtvis har man på rasbiologiskt håll för länge sedan, medan det huvudsakligen var här som det yrkades på en del åtgärder som nu stå på dagordningen, insett att åtgärder, som verkligen ge kompensation för merkostnaden att ha barn, fordra stora ekonomiska offer och att försörjningsbördan för barnen måste läggas inte bara på barnens föräldrar utan på hela folket. Men man har ansett - något som nu börjar bli en allmännare opinion - att målet är så viktigt att offren måste göras, fastän (det bör jag kanske tillägga för att inte ens antydningsvis säga något som kan se ut som rena utopier), fastän reformer
naturligtvis måste genomföras successivt och på vis, att inte grundvalarna för folkets välstånd rubbas. I rasbiologin har man funnit, att offren är nödvändiga därför att man har hyst den uppfattningen - även det en uppfattning som nu har börjat vinna förståelse - att födandet av barn och den uppväxande generationens fostran inte bara är en privatangelägenhet för föräldrarna utan ett intresse för samhället."
 
Professor Gustaf Åkerman:

"För att folkmängden skall upprätthållas vid oförminskad höjd är det grovt sett nödvändigt att i alla äktenskap, som komma till stånd och är fysiskt alstringsdugliga, det födes i genomsnitt tre barn. Nu är det nog så, att de allra flesta alstringsdugliga gifta personer vilja ha två barn och utan särskild stimulans oftast också skaffa sig så många. Men beträffande det tredje barnet uppstå nog oftast stora betänkligheter. Hänsyn till hela familjens ekonomiska standard och en ekonomisk ansvarskänsla både beträffande detta tredje barn och gentemot de redan existerande barnen göra sig här ofta med stor styrka gällande. Dessa hänsyn är nog oftast ganska välmotiverade och präglade av verklig ansvarskänsla.
 
Men socialt sett och för folkmängdens uppehållande behöva vi det tredje barnet i de flesta familjer. Det hindrar ju inte att inom familjer med gynnsamma förutsättningar ett fjärde och kanske också ett femte barn socialt sett är mycket välkommet. Praktiskt och stort sett är det emellertid om det tredje barnet, som de två olika intressena brytas. Åtgärder från samhällets sida i befolkningsfrågan bör därför framförallt gå ut på att befrämja tillkomsten av ett sådant tredje barn, och att undanröja eller åtminstone mildra de ekonomiska förhållanden, som nu avhålla så många familjer från att skaffa sig ett sådant. Endast genom att begränsa det allmänna ingripandet på sådant sätt torde det för övrigt bli möjligt att uppdriva de för ingripandet erforderliga medlen."
 
Professor Arvid Runestam:

"Den uppgift, som vid denna diskussion skulle tillkomma mig, nämligen att ställa befolkningsspörsmålet under etisk eller moraliskt aspekt, är ju delvis redan fylld i det föregående. En sådan uppgift innebär emellertid, att man söker bedöma riktigheten i de åtgärder, som skola vidtagas, ur synpunkten av en högsta norm eller ett högsta livsvärde. Vad som i första rummet måste göras är därför att efterlysa, vad vi överhuvud anse vara målet och meningen med vår tillvaro och högsta normen för vårt handlande. Den etiska synpunkten för med andra ord in livsåskådningsfrågan i debatten. Vad är det för en grunduppfattning av livet, som bör bestämma befolkningspolitiken? Det är väl inte ur vägen, att vi öppet konfrontera oss med det spörsmålet, när vi stå inför ett problem, som gäller vårt folks vara eller icke-vara?
Det måste tyvärr slås fast: vi sakna en gemensam allt uppbärande livsåskådning. Vi befinna oss i en livsåskådningskris. Vi är inte längre vare sig medvetet eller med instinktens säkerhet bestämda av en gemensam högsta norm och mening med vårt liv. Det kan inte annat än göra våra moraliska värderingar osäkra. Och det kan inte annat än alstra bristande fasthet i våra praktiska åtgärder.
 
Men det värsta med denna livsåskådningskris är till sist inte, att den bragt den gemensamma moralen att vackla. Det värsta är, att den rubbat de grundvalar för vår existens, som heta tro, livsmod och livslust. Det är inte bara vår tanke, som arbetar i mörker med problemen, därför att den inte har något säkert yttersta mål att sätta dem i relation till. Det är inte bara vår vilja som saknar fäste i fasta gemensamma normer. Det är den grundfunktion i människolivet som heter tro och tillförsikt, som är skakad. Vi är inne i en radikal "förtroendekris", med hela vår existens. På sådana villkor kan inte ett släkte fortsätta att leva. Det får helt enkelt inte lust att fortsätta.
 
Den första nödvändiga åtgärden i befolkningspolitiken är därför alla goda viljors energiska insats för en livsåskådningsbildning. En livsåskådning är visserligen ingenting som man tar på hyllan. Den kommer alltid mer eller mindre som en nådegåva. Men kommer den, så sker det säkert inte, utan att man sätter till alla krafter i tanke, samvete och vilja för att komma ut ur oklarheten. Och vi böra ha lärt nog mycket redan av den gångna tidens villfarelser, för att inte alldeles sväva i ovisshet om var framtidsvägen går."
 
Professor Gunnar Myrdal, avslutningsanförande:

"Vi är till början eniga om den fara för vår folkstam, som den pågående fruktsamhetsnedgången innebär. Vi kunna här stå mer eller mindre pessimistiska.... Eniga är vi också om nödvändigheten av en positiv befolkningspolitik i syfte att förbättra möjligheterna för familjebildning och barnafödande. För en sådan befolkningspolitisk inställning har här givits rasbiologiska och internationellt politiska, ekonomiska och socialhygieniska skäl. Det har framhävts, att redan hänsynen till folkets kvalitet och till sunda och lyckliga levnadsbetingelser för de enskilda människorna själva göra de av oss diskuterade sociala reformerna starkt påkallade.
 
På fastare mark ha vi befunnit oss då vi diskuterat möjligheterna att minska merkostnaderna att ha barn för de enskilda familjerna. De olika inläggen ha givit en ganska allsidig orientering av de praktiska åtgärder, som här erbjuda sig. Närmast till hands ligga vissa skattelättnader för äkta makar och för familjer med barn; professor Åkerman har närmare utfört varpå dessa finansiella reformer skulle gå ut och även antytt deras begränsning. Varken professor Åkerman eller någon av oss andra ha tänkt oss, att det skulle räcka med dylika skattelindringar; för de breda lagren blir deras effektivitet skäligen ringa. Ingen av oss har velat förorda en mera direkt kontant omfördelning efter barnförsörjningsbördan. Vi ha alla samlat oss kring sådana socialpolitiska åtgärder, som är inriktade på barnavården: moderskapshjälp, bostadssubvention, skollunch, förbilligad och förbättrad hälsovård o.s.v.
 
Och därmed mynnar befolkningspolitiken ut i den allmänna socialpolitiken, som skall utvidgas och vridas om från att vara symptomatisk till att bli profylaktisk, barna- och familjevårdande. Otaliga praktiska utredningsproblem öppna sig här. Det gäller likväl, att den enhetliga, kvalitativt och kvantitativt befolkningsvårdande synpunkten icke får förloras. Sedan nu statsutskottet enhälligt tillstyrkt en utredning av befolkningsfrågan, får man antaga, att detta önskemål blir tillfredsställt: den kommande utredningen får just att tillvarata den samlande synpunkten.
 
Men befolkningsfrågan får inte begravas i en utredning utan slut. Utskottet har beaktat denna fara och begärt en skyndsam utredning och lämnat vissa direktiv, som syfta att förebygga denna fara. Det bör även framhållas, att på några områden föreligga stora reformer redan utredda och färdiga att sättas i verket och på ännu andra pågå utredning. Befolkningsfrågan, som från ena sidan sedd gäller, hur folkstammen skall kunna bevaras - kvantitativt och kvalitativt - gäller från andra sidan sedd, hur familjens påbörjande upplösning skall kunna hävas genom familjens nyanpassning till de förändrade förhållandena. Ty folkstammens sammankrympning har sin motsvarighet i stegring av 0- och 1-barns-familjerna. Den till ytterlighet drivna barnbegränsningen är nu blott ett av tecknen på familjens begynnande desorganisation såsom social institution.
 
Inte minst i dessa familjesociologiska problem är det i vårt land ett trängande behov av en landsomfattande upplysning. Så mycket må emellertid från sociologisk synpunkt framhävas, att man icke "bevarar" familjen blott genom att motsätta sig förändringar; man kan därigenom rentav arbeta upplösningen i händerna. Kravet här som på alla andra områden är, som jag redan sagt, en anpassning av familjen till de genom industrialiseringen förändrade sociala betingelserna. Mycket av det vi vant oss att betrakta såsom utmärkande för det gamla hemmet - i synnerhet vad gäller hustruns och barnens ställning i familjen och till samhället - kommer därvid att få förändras men blott för att de i familjen rotade väsentliga livsvärdena skola kunna bevaras och även förmeras."
 
Ordförande professor Sven Tunberg:

"Ärade åhörare. Diskussionen i befolkningsfrågan är avslutad. Måtte den ha givit eder ett starkt intryck av frågans utomordentliga vikt och betydelse! Måtte den överallt i Sveriges land ha väckt tankar och sinnen till ansvarsfullt begrundande av ställningens faror och krav. Kanske vågar jag till sist göra mig till tolk för eder alla, i det jag framför ett varmt tack till de medverkande vetenskapsmännen liksom till Radiotjänst, diskussionens initiativtagare och anordnare. FARVÄL! "
 
Sedan dess har debatten om befolkningspolitiken varit tyst, trots att behovet av en sådan är större än någonsin. (BSS framförde vissa delar av ovanstående text vid ett offentligt möte om befolkningspolitiken den 19 januari 1985.)