BSS:

Boken "BSS - ett försök att väcka debatt" - del 3:

Det blinda Sverige

"Ännu i slutet av 1950-talet blev konventionell nationalism med lätt bismak av längtan tillbaka till den tid då Sverige var en stormakt, den läxa som inpräntades i skolbarnen. Ett årtionde senare hade detta svängt över till en styrd och ledd internationalism, uttryckt i solidaritet med de underutvecklade länderna. Ett bra exempel på den makt de centrala myndigheterna har att dirigera vad som läres. Skolöverstyrelsen föreskrev denna ideologiska helomvändning och blev omedelbart åtlydd. Skolbarn och ungdom som lämnat skolan framvisade över hela landet samma åsikt, något de alltid gjort, och det på statens befallning.
 
Det var också på partiets befallning. Vid den tidpunkten hade det socialdemokratiska partiet beslutat att intresset för u-länderna och stöd till dem i form av teknisk hjälp var politiskt fördelaktig."

Roland Huntford, Det blinda Sverige (1973).
 

Demokratins förutsättning och själva livsnerv är yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Om yttrandefriheten kränks och vissa åsikter förbjuds eller förföljs, har människors frihet beskurits och därmed också demokratin. Åsiktsdiktatur är första steget på väg mot demokratins undergång, en diktatur rycker fram som endast till formerna liknar en demokrati. Vi har då inte längre ett folk av fria människor utan av ofria, ängsliga och räddhågade, fega och anpassliga, människor som inte vågar ha en mening och stå för den utan alltid ängsligt sneglar på andra vad de skall tycka och tänka.
 
Åsiktsfrihet betyder inte rätten att endast uttrycka samma eller liknande åsikter utan rätten att uttrycka andra åsikter, ja, även skarpt avvikande åsikter i alla frågor.
 
Men finns det då inte "farliga' eller "avvikande" åsikter som bör undertryckas? I en demokrati, som är fullvärdig måste svaret bli nej! För vem ska avgöra vilka åsikter som är "farliga"? Åsikter som förefaller "farliga" ska i fri och öppen debatt bemötas med fakta och argument, inte med förbud eller förföljelse. När vissa åsikter förbjuds eller förföljs, visar detta endast att fakta i saken saknas' och att argumenten tryter. De makthavande är rädda för folket.

Gränserna öppnas för arbetskraftsinvandring

Efter andra världskriget öppnade Sverige sina gränser för arbetskraftsinvandring. De invandrare som då kom till Sverige var ofta välutbildade arbetare från Sydeuropa, t.ex. Grekland, Italien och Jugoslavien. Invandringen av arbetskraft var uppmuntrad av Sveriges regering och organiserad av vissa storföretag, som fick tillgång till utbildad och billig arbetskraft.
 
År 1945 var utlänningarnas andel i Sverige endast 0.53 procent av hela befolkningen, vilket innebar c:a 35.000 personer.
 
Fram till mitten av 60-talet kom ungefär 200 000 invandrare - arbetssökande och flyktingar - från de nordiska länderna och öststaterna. I början av sextiotalet ökade emellertid invandringen från Sydeuropa. I slutet av 60-talet började invandringen från syd- och utomeuropeiska länder ta ordentlig fart.
 
I mitten av 60-talet hördes en del protester mot arbetskraftsimporten. Den 20 januari 1968 citerades LO-ekonomen Hans Hagnell på Aftonbladets löpsedel, som löd: "STOPPA IMPORTEN AV UTLÄNNINGAR!"

Dagen före hade Hagnell i riksdagen krävt att värvningskontoren utomlands skulle stängas. Han ansåg, att det var omoraliskt att importera arbetskraft så länge vi själva hade stor arbetslöshet. "... Regeringen borde fråga arbetarna i skogsindustrin, textilindustrin, skoindustrin, glasindustrin och en rad andra näringar vad de tycker om importen av utländsk arbetskraft", menade Hagnell. Han ansåg (också) att politiken enbart var en eftergift för arbetsgivarnas intressen. "... Företag som missköter personalpolitik och lönesättning inom företaget får hjälp av myndigheterna att skaffa billig utländsk arbetskraft, så att de slipper fullgöra sina skyldigheter", sade han vidare.

Hagnell beskrev konsekvensen av arbetskraftsimporten så här: "För varje jugoslav, turk eller grek, som flyttar till Sverige blir en svensk 50-åring arbetslös. Världen är ingen skola för konfirmander. Det är inte liberalism vi behöver. Arbetsmarknadsläget fordrar både nu och i framtiden en hård protektionistisk politik".

Hagnell fortsatte: " Det är på tiden att folk inser att vi kommer att behöva lång tid för att avskaffa sysselsättningssvårigheterna. En lång rad branscher står inför svåra omställningsproblem. Arbetsmarknadsstyrelsen drar på sig nya bekymmer innan man löst de som vi redan har.  Ska man bedriva välgörenhet får de som ivrar för den betala priset. Med andra ord: De får själva ta arbetslösheten och inte fordra att andra ska göra det".

Hagnell fortsatte sin kritik med följande exempel: "Det är ju häpnadsväckande att de ger 150 jugoslaviska kvinnor arbete i textilindustrin i Borås. Har inrikesministern aldrig hört talas om att textilindustrin genomgår en mycket svår kris i det här landet".
 
Ja, Hagnell tog upp ett känsligt problem: Importen av utlänningar, som då kallades arbetskraftsimport och senare arbetskraftsinvandring. Det var ett välkänt faktum att industrin behövde utländska arbetare. Billig, välutbildad arbetskraft gjorde att lönsamheten ökade i företagen.
 
De politiker som försvarade arbetskraftsinvandringen ansåg att den var lönsam för Sverige. Kritikerna menade att man skulle rekrytera inhemska arbetare eller om de inte räckte till, dra ner lite på tempot. Inom fackföreningsrörelsen uttalades också en viss oro för att lönerna för svenska arbetare skulle dras ner i konkurrensen med de importerade låglönearbetarna.

Aftonbladet meddelade inte om Hagnells utspel var ett utslag av invandrarfientlighet eller omsorg om svenska arbetare.

Internationalister tar initiativet

Socialdemokraten Hans Hagnell var under inga omständigheter någon förespråkare för massinvandring. Det var däremot partibrodern Kjell Öberg, som 1969 blev invandrarverkets förste generaldirektör och sedan dess stor förespråkare för massinvandring.
 
När Kjell Öberg tillträdde som chef för invandrarverket 1969 hade utlänningarnas/invandrarnas antal ökat till en halv miljon.
 
En stor del kom från de nordiska länderna, t.ex. Finland, men invandringen från sydeuropeiska länder ökade starkt. I takt med att invandringen ökade tilltog också kritiken, men den sopades för det mesta under mattan eller togs inte riktigt på allvar.
 
När Aftonbladet i en artikel den 4 november 1969 spekulerade om vår framtid i relation till befolkningsökningen i världen och där lät  Kjell Öberg ge sin bild av utvecklingen kunde man inte låta bli att bli orolig. Aftonbladet skrev:
 
- Sverige håller ju på att översvämmas av utlänningar.  Det är ett påstående man hör ofta. Det är ingen sann beskrivning av det svenska samhället idag. Men det kan vara en vision av framtiden:  En utveckling som vi får dela med de flesta länderna i Europa.

Orsaken är naturligtvis befolkningens explosion i världen. Om trettio år, år 2000, har jordens folkmängd fördubblats. Det är inte rimligt att tro att Sverige skall få förbli det glesbygdsområde som det faktiskt är idag. Det är inget sensationellt nytt. Men det är viktigt att vi har det perspektivet klart för oss när vi skall utforma vår utlännings- och invandringspolitik.
 
Vad är detta för prat! Varför skulle inte Sverige få förbli ett "glesbygdsområde"?

Om texten i Aftonbladet gjorde läsarna oroliga så blev många chockerade av vad Kjell Öberg hade att säga:
 
- Med en jämn ström av invandringen skulle vi förmodligen kunna ta emot i genomsnitt 100.000 om året i 20 år utan att välfärdssamhället går förlorat.
 
Aftonbladet skrev att de "få" invandrare vi har här inte borde ge upphov till problem. "Men dom finns där. I denna anpassningsproblematik frodas kusliga rasfördomar och skrämmande utlänningsförakt".

Aftonbladet frågade invandrarverkets informationschef Ulf Mannberg hur sådant skulle bekämpas. Han svarade: "Genom information. Spridning av kunskap. Det är en viktig uppgift. Inte minst med tanke på framtiden då Sverige knappast längre kan stänga om sin egen välfärd med hänvisningar till arbetsmarknadsprognoser och ekonomisk utveckling:  Då vi förmodligen måste ta emot invandrare på helt andra villkor än idag".
 
"Förmodligen måste"!?
 
Sedan citerades Kjell Öberg igen.
 
- Vi vet att vi kan välja idag, men det är osäkert om vi kan bestämma år 2000. I alla händelser är det dags för att på allvar inse att invandrarnas anpassning till Sverige kräver att vi anpassar oss till dem och en gång för alla accepterar att vi inte har ett evigt monopol på våra 448.000 kvadratkilometer.
 
Öbergs påståenden blev ett slag i ansiktet på alla levande och döda svenskar, på alla dem som slitit för Sverige, på alla som fostrat barn, på dem som stupat i krig för Sverige, på alla som överhuvud taget arbetar och lever för att förbättra tillvaron för kommande generationer svenskar. Plötsligt kommer någon och framhåller att den nu levande generationen skall anpassa sig till alla dem som skall flytta in i landet. Vi skall också "en gång för alla" acceptera att vi inte har evigt monopol på vårt eget land.

De kommande generationerna svenskar skall alltså inte få bestämma över sig själva utan generationen före har beslutat hur Sverige skall se ut i framtiden. Det är det största svek en nation kan drabbas av och jag tvekar inte ett ögonblick att utnämna Kjell Öberg till en av de stora moderna förrädarna mot Sverige och svenska folket.
 
Aftonbladet ifrågasatte inte ens om en sådan politik skulle accepteras av svenska folket. De kanske inte tyckte att det behövdes. I stället avfärdades invandringsmotståndet såsom varande "kusliga rasfördomar".
 
Nästan en halv miljon människor hade kommit hit därför att några politiker och storföretagare ansåg att det saknades folk till industrin. "Vi behövde arbetskraft, några som skulle ta de skitjobb svenskarna inte ville ha", sade man. Dessa invandrare var emellertid ofta både välutbildade och skötsamma och i stor utsträckning beredda på att låta sig integreras in i det svenska samhället.