BSS:
Boken
"BSS - ett försök att väcka debatt" - del 3:
Det blinda Sverige
"Ännu
i slutet av 1950-talet blev konventionell nationalism med lätt bismak
av längtan tillbaka till den tid då Sverige var en stormakt,
den läxa som inpräntades i skolbarnen. Ett årtionde senare
hade detta svängt över till en styrd och ledd internationalism,
uttryckt i solidaritet med de underutvecklade länderna. Ett bra exempel
på den makt de centrala myndigheterna har att dirigera vad som läres.
Skolöverstyrelsen föreskrev denna ideologiska helomvändning
och blev omedelbart åtlydd. Skolbarn och ungdom som lämnat skolan
framvisade över hela landet samma åsikt, något de alltid
gjort, och det på statens befallning.
Det var också på partiets befallning. Vid den tidpunkten hade
det socialdemokratiska partiet beslutat att intresset för u-länderna
och stöd till dem i form av teknisk hjälp var politiskt fördelaktig."
Roland Huntford, Det blinda
Sverige (1973).
Åsiktsfrihet är demokratins livsnerv
Demokratins
förutsättning och själva livsnerv är yttrandefrihet
och åsiktsfrihet. Om yttrandefriheten kränks och vissa åsikter
förbjuds eller förföljs, har människors frihet beskurits
och därmed också demokratin. Åsiktsdiktatur är första
steget på väg mot demokratins undergång, en diktatur rycker
fram som endast till formerna liknar en demokrati. Vi har då inte
längre ett folk av fria människor utan av ofria, ängsliga
och räddhågade, fega och anpassliga, människor som inte
vågar ha en mening och stå för den utan alltid ängsligt
sneglar på andra vad de skall tycka och tänka.
Åsiktsfrihet betyder inte rätten att endast uttrycka samma eller
liknande åsikter utan rätten att uttrycka andra åsikter,
ja, även skarpt avvikande åsikter i alla frågor.
Men finns det då inte "farliga' eller "avvikande" åsikter
som bör undertryckas? I en demokrati, som är fullvärdig måste
svaret bli nej! För vem ska avgöra vilka åsikter som är
"farliga"? Åsikter som förefaller "farliga"
ska i fri och öppen debatt bemötas med fakta och argument, inte
med förbud eller förföljelse. När vissa åsikter
förbjuds eller förföljs, visar detta endast att fakta i saken
saknas' och att argumenten tryter. De makthavande är rädda för
folket.
Gränserna öppnas för arbetskraftsinvandring
Efter andra
världskriget öppnade Sverige sina gränser för arbetskraftsinvandring.
De invandrare som då kom till Sverige var ofta välutbildade arbetare
från Sydeuropa, t.ex. Grekland, Italien och Jugoslavien. Invandringen
av arbetskraft var uppmuntrad av Sveriges regering och organiserad av vissa
storföretag, som fick tillgång till utbildad och billig arbetskraft.
År 1945 var utlänningarnas andel i Sverige endast 0.53 procent
av hela befolkningen, vilket innebar c:a 35.000 personer.
Fram till mitten av 60-talet kom ungefär 200 000 invandrare - arbetssökande
och flyktingar - från de nordiska länderna och öststaterna.
I början av sextiotalet ökade emellertid invandringen från
Sydeuropa. I slutet av 60-talet började invandringen från syd-
och utomeuropeiska länder ta ordentlig fart.
I mitten av 60-talet hördes en del protester mot arbetskraftsimporten.
Den 20 januari 1968 citerades LO-ekonomen Hans
Hagnell på Aftonbladets löpsedel, som löd: "STOPPA
IMPORTEN AV UTLÄNNINGAR!"
Dagen före
hade Hagnell i riksdagen krävt att värvningskontoren utomlands
skulle stängas. Han ansåg, att det var omoraliskt att importera
arbetskraft så länge vi själva hade stor arbetslöshet. "... Regeringen borde fråga arbetarna i skogsindustrin, textilindustrin,
skoindustrin, glasindustrin och en rad andra näringar vad de tycker
om importen av utländsk arbetskraft", menade Hagnell.
Han ansåg (också) att politiken enbart var en eftergift för
arbetsgivarnas intressen. "... Företag
som missköter personalpolitik och lönesättning inom företaget
får hjälp av myndigheterna att skaffa billig utländsk arbetskraft,
så att de slipper fullgöra sina skyldigheter",
sade han vidare.
Hagnell beskrev
konsekvensen av arbetskraftsimporten så här: "För
varje jugoslav, turk eller grek, som flyttar till Sverige blir en svensk
50-åring arbetslös. Världen är ingen skola för
konfirmander. Det är inte liberalism vi behöver. Arbetsmarknadsläget
fordrar både nu och i framtiden en hård protektionistisk politik".
Hagnell fortsatte: " Det är
på tiden att folk inser att vi kommer att behöva lång tid
för att avskaffa sysselsättningssvårigheterna. En lång
rad branscher står inför svåra omställningsproblem.
Arbetsmarknadsstyrelsen drar på sig nya bekymmer innan man löst
de som vi redan har. Ska man bedriva välgörenhet får
de som ivrar för den betala priset. Med andra ord: De får själva
ta arbetslösheten och inte fordra att andra ska göra det".
Hagnell fortsatte
sin kritik med följande exempel: "Det
är ju häpnadsväckande att de ger 150 jugoslaviska kvinnor
arbete i textilindustrin i Borås. Har inrikesministern aldrig hört
talas om att textilindustrin genomgår en mycket svår kris i
det här landet".
Ja, Hagnell tog upp ett känsligt problem: Importen av utlänningar,
som då kallades arbetskraftsimport och senare arbetskraftsinvandring.
Det var ett välkänt faktum att industrin behövde utländska
arbetare. Billig, välutbildad arbetskraft gjorde att lönsamheten
ökade i företagen.
De politiker som försvarade arbetskraftsinvandringen ansåg att
den var lönsam för Sverige. Kritikerna menade att man skulle rekrytera
inhemska arbetare eller om de inte räckte till, dra ner lite på
tempot. Inom fackföreningsrörelsen uttalades också en viss
oro för att lönerna för svenska arbetare skulle dras ner
i konkurrensen med de importerade låglönearbetarna.
Aftonbladet
meddelade inte om Hagnells utspel var ett utslag av invandrarfientlighet
eller omsorg om svenska arbetare.
Internationalister tar initiativet
Socialdemokraten
Hans Hagnell var under inga omständigheter någon förespråkare
för massinvandring. Det var däremot partibrodern Kjell
Öberg, som 1969 blev invandrarverkets förste generaldirektör
och sedan dess stor förespråkare för massinvandring.
När Kjell Öberg tillträdde som chef för invandrarverket
1969 hade utlänningarnas/invandrarnas antal ökat till en halv
miljon.
En stor del kom från de nordiska länderna, t.ex. Finland, men
invandringen från sydeuropeiska länder ökade starkt. I takt
med att invandringen ökade tilltog också kritiken, men den sopades
för det mesta under mattan eller togs inte riktigt på allvar.
När Aftonbladet i en artikel den 4 november 1969 spekulerade om vår
framtid i relation till befolkningsökningen i världen och där
lät Kjell Öberg ge sin bild av utvecklingen kunde man inte
låta bli att bli orolig. Aftonbladet skrev:
- Sverige håller ju på att översvämmas
av utlänningar. Det är ett påstående man hör
ofta. Det är ingen sann beskrivning av det svenska samhället idag.
Men det kan vara en vision av framtiden: En utveckling som vi får
dela med de flesta länderna i Europa.
Orsaken
är naturligtvis befolkningens explosion i världen. Om
trettio år, år 2000, har jordens folkmängd fördubblats. Det är inte rimligt att tro att Sverige skall få förbli
det glesbygdsområde som det faktiskt är idag. Det är
inget sensationellt nytt. Men det är viktigt att vi har det perspektivet
klart för oss när vi skall utforma vår utlännings-
och invandringspolitik.
Vad är detta för prat! Varför skulle inte Sverige få
förbli ett "glesbygdsområde"?
Om texten i
Aftonbladet gjorde läsarna oroliga så blev många chockerade
av vad Kjell Öberg hade att säga:
- Med en jämn ström av invandringen
skulle vi förmodligen kunna ta emot i genomsnitt 100.000 om året
i 20 år utan att välfärdssamhället går förlorat.
Aftonbladet skrev att de "få" invandrare vi har här
inte borde ge upphov till problem. "Men dom
finns där. I denna anpassningsproblematik frodas kusliga rasfördomar
och skrämmande utlänningsförakt".
Aftonbladet
frågade invandrarverkets informationschef Ulf Mannberg hur sådant
skulle bekämpas. Han svarade: "Genom
information. Spridning av kunskap. Det är en viktig uppgift. Inte minst
med tanke på framtiden då Sverige knappast längre kan stänga
om sin egen välfärd med hänvisningar till arbetsmarknadsprognoser
och ekonomisk utveckling: Då vi förmodligen måste
ta emot invandrare på helt andra villkor än idag".
"Förmodligen måste"!?
Sedan citerades Kjell Öberg igen.
- Vi vet att vi kan välja idag, men det är
osäkert om vi kan bestämma år 2000. I alla händelser är det dags för att på allvar inse
att invandrarnas anpassning till Sverige kräver att vi anpassar oss
till dem och en gång för alla accepterar att vi inte har ett
evigt monopol på våra 448.000 kvadratkilometer.
Öbergs påståenden blev ett slag i ansiktet på alla
levande och döda svenskar, på alla dem som slitit för Sverige,
på alla som fostrat barn, på dem som stupat i krig för
Sverige, på alla som överhuvud taget arbetar och lever för
att förbättra tillvaron för kommande generationer svenskar. Plötsligt kommer någon och framhåller att den nu levande
generationen skall anpassa sig till alla dem som skall flytta in i landet. Vi skall också "en gång för alla" acceptera att
vi inte har evigt monopol på vårt eget land.
De kommande
generationerna svenskar skall alltså inte få bestämma över
sig själva utan generationen före har beslutat hur Sverige skall
se ut i framtiden. Det är det största svek en nation kan drabbas
av och jag tvekar inte ett ögonblick att utnämna Kjell Öberg
till en av de stora moderna förrädarna mot Sverige och svenska
folket.
Aftonbladet ifrågasatte inte ens om en sådan politik skulle
accepteras av svenska folket. De kanske inte tyckte att det behövdes.
I stället avfärdades invandringsmotståndet såsom varande
"kusliga rasfördomar".
Nästan en halv miljon människor hade kommit hit därför
att några politiker och storföretagare ansåg att det saknades
folk till industrin. "Vi behövde arbetskraft,
några som skulle ta de skitjobb svenskarna inte ville ha",
sade man. Dessa invandrare var emellertid ofta både välutbildade
och skötsamma och i stor utsträckning beredda på att låta
sig integreras in i det svenska samhället.

|