Demokratin måste ständigt erövras på nytt.
En av läsarna till Blågula Frågor, invandrad från Polen, förundrar sig över oss svenskar. Människorna i de forna kommunistdiktaturerna var också rädda - ja. Men de hade en anledning - de riskerade verkligen något genom politisk verksamhet. De hade säkerhetspolisen i hälarna, de kunde förlora arbetet, de kunde hamna i fängelse.
Men vi svenskar - varför är vi rädda? Vad är vi så rädda för?
TV-programmet Striptease hade för några år sedan ett inslag med en folkpartipolitiker i Lidingö, som skulle uttala sig om flyktingmottagning. När han trodde att kameran var avstängd sa han raka motsatsen mot vad han just sagt, när kameran var på.
I Östeuropa under kommunismen fanns samma dubbelmoral: man sa en sak offentligt och en annan sak privat - när man vågade vara uppriktig. Man tyckte i själva verket något annat än vad man sa.
Se gärna denna bok som en stridsskrift mot hyckleri, och för det öppna samhället. En skrift mot den kvävande ramen av "politisk korrekthet" - för ett samhällsklimat av uppriktighet. Medborgare måste våga säga sin mening, annars lever vår demokrati farligt!
Det är också en fråga om människovärde, om respekt och självrespekt. Människor ska inte känna sig kuvade.
Men yttrandefriheten i Sverige hotas inte bara nerifrån, genom bristande civilkurage och engagemang. Den hotas också uppifrån - av de redaktörer som stryper den, när de istället borde försvara den!
Visst innebär yttrandefrihet en risktagning. En del unkna åsikter och ohållbara argument kanske kommer fram. Men sådant vädras bäst ut i en fri och öppen debatt.
En möjlighet till kritik och ifrågasättande skulle samtidigt kunna höja kvalitén på argumenteringen hos de debattörer som nu får husera ganska ostörda på våra stora dagstidningaras s.k. debattsidor...
Vårt land behöver medborgare som bryr sig.
Anders Sundholm