Till:                                               xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxGöteborg 2006-10-18
Otto Sjöberg, Expressen
Eva Swartz, Natur och Kultur
Daniel Poohl, Expo

I en specialtidning om främlingsfientlighet mm, som Expressen i samarbete med rubricerade organisationer givit ut i september 2006, finns en artikel om "myter" av Daniel Poohl, Expo. Min bok Mångkultur eller välfärd? har använts som underlag för en av myterna.

Poohls framställning är osaklig och ger en felaktig bild av vad invandringen kostar. Min bok baseras på fakta från seriösa offentliga institutioner och universitet som SCB, Integrationsverket, AMS och ytterligare hundratalet.

Boken har inget med främlingsfientlighet att göra och heller inget med vänster- eller högerextrema grupper. Poohl visar heller inget belägg för detta. Främlingsfientlighet har ibland blivit ett skällsord, som vissa skribenter tar till när de ogillar andras uppfattningar eller blir konfronterade med en verklighet, som de inte förstår.

Mina beräkningar av invandringens kostnader och intäkter baseras på centrala riktlinjer från regering och riksdag;

1. Välfärden och andra gemensamma tjänster skall finansieras solidariskt av alla skattebetalare.

2. Invandrarna skall inte särbehandlas utan få samma sociala förmåner och betala skatter som svenskarna.

3. De beviljas permanenta uppehållstillstånd (PUT) utan karenstid som i många andra länder. I Danmark 7 år.

4. Invandringen är ett långsiktigt projekt, som hittills har pågått i ca 50 år.

5. Invandrarbefolkningen (utrikes födda plus födda i Sverige med minst en utlandsfödd förälder) utgör en mycket stor andel av hela befolkningen, 22 procent år 2004.

Konsekvensen av dessa riktlinjer är att alla skattefinansierade kostnader i kommuner och hos staten måste ingå i kalkylen. Detta har Poohl inte insett, eftersom han tydligen utgår ifrån att invandrarna skall särbehandlas och endast betala vad som är direkt kopplat till invandringen. Men invandrarbefolkningen, som uppgår till drygt 2 miljoner, skall delta i finansieringen av alla skattefinansierade kostnader på samma sätt som svenskarna. Annars vore det fråga om diskriminering av svenskarna. De skall t ex vara med och betala avgiften till EU och biståndet till tredje världen, som Poohl tar som exempel.

Kostnaden för invandring uppgick till 240 (avrundat) miljarder kr (mdkr) 1999. Därtill kommer inkomstbortfall för stat och kommuner pga utebliven produktion från invandrare utan arbete. Det uppgick till ca 28 mdkr samma år. Detta skattebortfall är beräknat på marginalen och har ungefär samma effekt på ekonomin som kostnaden. Den totala summan, ca 267 mdkr, utgör inte mindre än 24 procent av samhällets samlade utgifter i stat och kommuner. (Se bilaga 2 till kapitel 7!)

Det är fel att relatera invandringens kostnader enbart till de statliga kostnaderna som Poohl gör, eftersom kommunerna betalar närmare hälften av invandringens kostnader. Vi har t ex omkring 500 000 barn och ungdomar med utländsk bakgrund, som drar stora kostnader i kommunerna för barnomsorg, grundskola och gymnasium. Det finns anledning påpeka att sedan 1999 (basåret för mina beräkningar) har invandrarbefolkningen ökat med ca 250 000 personer netto efter avdrag för samtidig utvandring. Därför är kostnaden säkerligen betydligt högre i dag.

Daniel Poohl är långtifrån sanningen när han påstår att jag inte beaktar, att invandrarna betalar skatter och därigenom bidrar till finansiering av välfärden. Hela kapitel 7 ägnas åt finansieringen och särskilt åt vad invandrarna betalar. Där framgår bl a att invandrarna 1999 betalade 117 mdkr i skatter och avgifter. Det är således stor skillnad mellan invandringens kostnader och vad invandrarna betalar i skatter och avgifter.

Fel blir det också när Poohl i sin text om "Myt 1" påstår, att statens kostnader för invandrare och flyktingar endast är 7,1 mdkr för 2005. Men dessa kostnader visar endast vad Migrations- och Integrationsverken kostar plus en del ersättningar till kommunerna.

Alla andra statliga och kommunala kostnader, ca 1400 mdkr 2005 bortser han från.
I relation till BNP har kostnaden för invandringen ungeför fördubblats, från 7 procent 1990 till 13,5 procent 1999. Som jämförelse kan nämnas att andelen 13,5 procent är 18 ggr större än Sveriges bistånd till utvecklingsländerna samma år (0.74 procent). Riksdagen diskuterar ibland hur mycket vi skall ge i bistånd men aldrig den 18 ggr större andelen, som vi lägger ned på invandringen från ca 180 länder.

Poohl hävdar att mina beräkningar är starkt överdrivna eller tom orimliga. I kapitel 6 visar jag, att invandrarbefolkningen kostade 150 000 kr/år och person, medan den inhemska befolkningen kostade 122 000 kr. Genomsnittet för hela befolkningen enligt nationalräkenskaperna var 130 000 kr/år och invånare. Så mina beräkningar vilar på mycket säker grund. Tar man även hänsyn till intäkterna, så blir skillnaden dock större.

Om alla invandrarnas skatteinbetalningar och obligatoriska avgifter beaktas, så räcker dessa till att täcka ungefär hälften av invandringens kostnader. Den andra hälften finansieras av den inhemska befolkningen. Genom att sysselsättningen är mycket lägre hos invandrarna, de ofta arbetar i branscher med låga förädlingsvärden och att de i genomsnitt har lägre löner blir utfallet således ogynnsamt för den inhemska befolkningen.

Slutligen hänvisar Poohl till professor Jan Ekbergs beräkningar utan att ange någon källa. Ekberg publicerade tillsammans med Lars Andersson en rapport (Ds 1995:68) på uppdrag av Finansdepartementet. Den handlar främst om invandringens ekonomi fram tom 1990 och de första åren på 1990-talet. Kostnaden uppgick till 100 mdkr/år (se tabell 5.8 + 5.9 i deras rapport). Enligt en artikel av Jan Ekberg i Journal of Population Economics, nr 3 1999, uppgick kostnaden för invandring till minst 121 mdkr 1994. De uppgifter om kostnader som Poohl lämnar i artikeln är därför inte trovärdiga.

Förutom de förklaringar till skillnader som nyss nämnts kan följande tillfogas.

Alla skattefinansierade kostnader ingår ej i Ekberg/Anderssons beräkningar. Antalet invandrare i deras beräkningar utgör 1,2 miljoner, medan mina beäkningar omfattar 1,8 miljoner. Huvudparten av kostnaderna i deras beräkningar uppstod fram till 1990, medan mina beräkningar avser tiden fram till 1999. Konsumentprisindex steg med 24 procent under 1990-talet. Så det finns goda förklaringar till varför kostnaden för invandring mer än fördubblades under 1990-talet.

Svenska skattebetalare har fått rycka in och betala 150 miljarder kr/år (Skillnaden mellan 267 mdkr och vad invandrarna betalade, 117 mdkr/år). Det motsvarar ungefär vad hela sjukvården kostar under ett år. De höga kostnaderna är således verkliga och ingen myt som Poohl och Expo gör gällande.

Vad gäller myterna 2-4 skulle det finnas mycket att kommentera, men jag kan inte ägna mer tid åt detta nu. Det finns gott om bortförklaringar i Poohls framställning. När han t ex påstår att det bara finns en ringa överrepresentation ifråga om brottslighet, så stämmer detta inte. I själva verket är den mycket stor. Läs kapitel 5 i min bok, där jag visar i figur 5/1, att för grova brott är den 2 - 5 ggr så stor - beroende på slag av brott - bland utländska medborgare i jämförelse med svenska..

 

Med vänlig hälsning

Lars Jansson