Massinvandringen
"Invandringen till Sverige":
"Den globala flyktingsituationen, ökad internationell informationsspridning och billigare flyg- och transportkostnader har bidragit till en omfattande långväga invandring av flyktingar och anhöriga till Västeuropa sedan 1980-talet."
Det totala antalet flyktingar i världen uppgick år 2004, enligt UNHCR, till 17 miljoner. Av dessa fanns en fjärdedel i Europa.
Den omfattande invandring till Sverige som följt från mitten av 1980-talet och framåt kan dock härledas inte bara till yttre faktorer, i form av å ena sidan nöd/behov, å andra sidan bättre kommunikationer /tekniska möjligheter. Det handlade också om en viljeinriktning hos makthavare i Sverige.
Riksdagen hade 1968 att ta ställning till två propositioner om invandringen, nr 142 och nr 158.
Ur proposition 142: "I ärende om uppehållstillstånd prövas inte bara utlänningens möjligheter att försörja sig här utan också hans personliga förhållanden i övrigt, bl.a. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Sålunda vägras utlänning i regel tillstånd, om han visat sig arbetsovillig eller inte låtit anpassa sig till förhållandena här eller bedöms vara en säkerhetsrisk."
Ur proposition 158: "Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet härmed kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån, s.k. individuell utlänningskontroll.
Vidare kan tillströmningen av utlänningar till Sverige regleras med hänsyn till allmänna förhållanden som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s.k. generell utlänningskontroll."
"Invandringen till Sverige":
"Den hårdare reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen som genomfördes kring 1970, kom dock aldrig att beröra flyktingpolitiken. Även därefter har det svenska flyktingmottagandet varit generöst i internationell jämförelse."
Invandringen till Sverige förändrades på tre sätt under slutet av 80-talet:
1. Den ökade kraftigt
2. Andelen utomeuropéer kom alltmer att dominera
3. Det var inte fråga om en arbetskraftinvandring, utan om flyktinginvandring.
Med detta inte sagt att det behövde vara fråga om verkliga flyktingar, men det var människor som kom till Sverige och utgav sig för att vara förföljda: de använde sig av asylinstitutionen och begärde asyl.
En annan kategori var kvotflyktingarna - uttagna av svenska myndigheter från UNHCR-läger på olika håll i världen.
Det genomsnittliga antalet kvotuttagna var under perioden 1950-67 omkring 950 per år. Under perioden 1968-97 har det ökat till 1.800. Samtidigt har en allt större antal kommit som enskilt inresta, och sökt asyl. Denna utgör nu den helt dominerande andelen av flyktingarna:
Förutom möjligheten att bevilja asyl i enlighet med Genevekonventionen innehöll den svenska utlänningslagen sedan 1980 en paragraf om sk de-facto-flyktingar, dvs vederbörande fick stanna av ”flyktingliknande skäl”.
Därutöver kunde permanenta uppehållstillstånd (PUT) bevilja av sk humanitära skäl, till vilket räknades att vederbörande mådde dåligt eller hade hunnit ”rota sig” i det svenska samhället.
År 1989 nåddes en topp, med 45.000 beviljade PUT. Av dessa var ca 3.100 konventionsflyktingar, ca 6.100 de-facto-flyktingar och drygt 14.000 fick stanna av humanitära skäl. Ca 1.600 var kvotuttagna.
"Humanitära skäl" är något som oftast uppstått efter ankomsten till Sverige. Genom att överklaga beslut om avslag och komma in med ständigt nya ansökningar har asylsökande kunnat dröja sig kvar i Sverige. Under tiden har barnen börjat må dåligt, i varje fall har detta hävdats. I slutänden får dessa asylsökande sedan PUT, trots att inga skyddsbehov kunnat konstateras.
Ett snarlikt fenomen är de "engångsbeslut" som återkommande fattats, då köerna av ej avgjorda ärenden vuxit. I klump har därigenom ett stort antal utlänningar fått PUT även där, utan att ha skyddsbehov. Så skedde kring 1989 och kring 2006.
Ganska snart följdes vågen av asylinvandrade av en annan typ av invandring: anhöriginvandring. Det var släktingar, eller påstådda släktingar, till personer som redan fått PUT. Det kunde också vara fråga äktenskap, som ingåtts.
Anhöriginvandringen utgjorde under 1990-talet cirka hälften av den totala invandringen till Sverige.
En växande grupp är också gäststuderande. Antalet har där ökat från cirka 1.000 personer kring år 1990 till nära 9.000 år 2007. Av dessa kom mindre än 800 från andra länder i Europa. I många fall kan det även här sluta med ett PUT i Sverige.
Jämfört med våra nordiska grannländer har Sverige mottagit fler asylsökande och beviljat fler uppehållstillstånd, även i relation till sitt befolkningstal.
Även om den svenska flyktingpolitiken varit mer "generös" än i något annat EU-land så är problemen likartade inom andra västeuropeiska länder.
"Invandringen till Sverige":
"Situationen var liknande i flera EU-länder med traditionellt stor flyktinginvandring, t ex Tyskland, och man började inom EU att vid denna tid tala om behovet av att inrätta EU-stödda flyktingläger i krigets närområde för att undvika massmigration. Något beslut i denna riktning hann dock inte tas."
"Safe Haven"-förslaget fördes fram av Tony Blair och Storbritannien. Innebörden var att asylsökande skulle hänvisas till bestämda områden i utkanten av EU, där de skulle ha ett omedelbart skydd, under den tid deras asylansökande behandlades och det avgjordes till vilket EU-land vederbörande fick komma.
Förslaget om "Safe Haven" stöddes av Italien, Österrike, Danmark och andra EU-länder, men motarbetades av framförallt Sverige och Tyskland. Det är nu begravt i en utredning.
Totalt blir det mer än en miljon personer som invandrat till Sverige sedan år 1980 - tillräckligt många för att sätta spår demografiskt. Antalet muslimer i Sverige uppgår år 2007 till närmare en halv miljon.
I Stockholm har år 2007 - enligt Wikipedia Stockholm - en majoritet av invånarna nu någon form av utländsk bakgrund.
Liberalisering av regler och praxis
En signal om förestående liberalisering gavs redan i den tidigare nämnda proposition 142 från 1960-talet. Där slogs fast:
"Sverige bör som hittills ta aktiv del i och stödja ansträngningarna i internationella sammanhang att undanröja hinder för ett fritt folkutbyte".
Ett antal debattörer och/eller politiker har också av och till propagerat för att den svenska folkmängden utan problem kan fördubblas, tredubblas eller tiofaldigas.
Steg för steg har den svenska flyktingpolitiken således blivit alltmer "generös", som det kallas. Innebörden av detta är inte bara att fler människor söker sig till Sverige och fler får uppehållstillstånd - en innebörd är också att asylsökande kan få PUT utan att ha flyktingskäl.
Formellt har Sverige fortfarande en reglerad invandring, men kryphålen har blivit allt fler.
A. Först kom Genèvekonventionen, som Sverige anslöt sig till 1954.
B. 1967 kom tilläggsprotokollet, det s.k. New-York-protokollet. Detta utsträcker konventionen till att gälla hela världen, inte bara Europa.
C. I detta skede började samtidigt antalet kvotuttagna till Sverige att öka - vilket senare skulle komma att generera en omfattande följdinvandring. Det började med bl.a. en begränsad grupp assyrier. Nu är en av Sveriges större städer - Södertälje - dominerad av assyrier.
Ur boken "Det finns gränser", Wiwi Samuelsson (UR 1993):
"Den invandring av assyrier/syrianer som 1967 hade inletts med en blygsam kvotöverföring av 205 personer från Libanon hade följts, utan att myndigheterna först insåg det, av en spontaninvandring av asylsökande släktingar och vänner och familjeanknytningar till de ursprungliga flyktingarna.
1976 försökte regeringen genom två olika s.k. noll-ställningbeslut med åtföljande restriktioner,...
Men sett med assyriernas/syrianernas ögon var 'signalerna' svårtolkade. Noll-ställningsbesluten innebar i princip att alla som vid beslutstillfället befann sig i landet också fick uppehållstillstånd, om än inte som konventions- eller B-flyktingar. Det uppfattades som en positiv signal."
D. 1980 utvidgade Sverige för sin del de asylgrundande skälen, genom möjligheten att få stanna som "de facto-flykting".
E. 1987 avgick Thord Palmlund, chefen för dåvarande Statens Invandrarverk (föregångaren till Migrationsverket) i protest, mot att regeringen (s-regering med Anita Gradin som invandringsminister) urvattnade dittills gällande regler om första asylland.
Innebörden av första asyllandsprincipen var att en asylsökande skulle lägga in sin asylansökan i det första land han kom till, dvs land som undertecknat konventionen.
I Göteborgs-Posten den 23/11 -87 uttalade sig Palmlund för en förstärkt gränskontroll:
”- Vi på verket menade att om den principen övergavs skulle det begränsa våra möjligheter att överhuvudtaget föra en flyktingpolitik."
Den linje som regeringen valde innebar, menade Palmlund, "en uppluckring som har underlättat för asylsökande att få komma till Sverige.”
GP-artikeln fortsätter:
”Likaså har verkets krav på bättre gränskontroll, åtgärder mot människosmuggling och mot att vissa asylsökande kastar sina dokument, klingat ohörda. Inte heller har regeringen lyssnat när verket påtalat behovet av att vid vissa tillfällen införa visum för att stävja invandring av människor, som inte har flyktingskäl.
- Jag har upplevt en obenägenhet på olika politiska nivåer för att ta till sig sakkunskap och underlag som verket kan prestera med sin ganska stora kunskap."
”- Regeringen tog större hänsyn till remissyttranden från frivilliga och humanitära organisationer och struntade i vad vi sade både om konsekvenserna av en liberalisering och om vårt behov av resurser för att klara den situation som uppstod.”
”- Det måste sättas in åtgärder för att skydda den svenska flyktingpolitiken och vi måste ge signaler att det inte är någon fri invandring till Sverige."
F. Också en efterträdare på denna chefspost, Christina Rogestam, hamnade i konflikt med regeringen - denna gång den borgerliga regeringen Bildt, där Birgit Friggebo var invandringsminister. Det var 1992 och gällde visumtvång eller inte för kosovoalbaner.
Det kom en väldig mängd asylsökande från Kosovo, fastän där inte pågick något krig. Det krig som fördes på Balkan 1992 pågick i andra delar av f.d. Jugoslavien.
Christina Rogestam:
"De har lämnat sina hemländer inte därför att de där utsätts för politisk eller annan förföljelse, utan därför att de lider brist på mat och andra förnödenheter. Ökningen utgörs alltså av hjälp- och inte asylsökande."
Ur "Exit Folkhemssverige":
"Rogestam föreslog att hjälpsökande av det här slaget inte skulle behandlas individuellt utan som grupp. ... Det är inte svårt att förstå vilken lättnad det skulle ha varit för personalen på Invandrarverket att kunna behandla det stora antalet hjälpsökande i kollektiva former och inte individuellt som asylsökande. Skrivelsen överlämnades till regeringen den 17 december 1991. Ingen reaktion därifrån."
Mängden asylsökande från Kosovo fortsatte att öka. I maj 1992 konstaterade verksledningen att läget var kritiskt och efterlyste åter besked från regeringen.
"Regeringen hänvisade till en utredning som tillsatts och 'att det inte fanns möjlighet eller anledning att göra någonting under tiden tills den utredningen låg framme'. Den blev färdig först året därpå.
"Fler förläggningsplatser eller färre asylsökande, helst en god portion av båda dessa mediciner, var vad Christina Rogestam och Invandrarverket behövde för att angripa ett och samma problem från två olika håll samtidigt.
Hon fick inget stöd från regeringen, varken med att få fram förläggningsplatser eller regler för enklare hantering av hjälpsökande och först fyra månader senare - den 10 oktober - ålade den svenska regeringen Kosovoborna visumskyldighet."
"Regeringens försvar var idel bortförklaringar. Sanningen var den att departementet hade lämnat Invandrarverket helt utan både stöd och information under rekordåret 1992. Ett år med tre gånger fler asylsökande än året innan, utan hjälp med vägledning för hur de skulle tas emot och utan hjälp med att kontrollera tillflödet. Westerberg/Friggebo tog inte sitt ansvar att styra den enorma verksamhet de satt igång, utan lämnade den med lösa tyglar i full karriär."
När antalet asylsökande år 1989 steg till drygt 30.000 jämfört med mindre än 20.000 året innan sågs detta av dåvarande s-regering som allvarligt, och man tog det s.k. Luciabeslutet, vilket innebar att förre fick asyl som de facto-flyktingar.
Den borgerliga regering som tillträdde 1991 upphävde genast Luciabeslutet. År 1992 ökade antalet asylsökande till 84.000, jämfört med 27.000 året innan.
Året därpå, 1993, upprepades i stort samma sak, nu beträffande bosnier.
"Invandringen till Sverige":
"... beslutade regeringen att bevilja några bosniska familjer uppehållstillstånd som de facto-flyktingar eller av humanitära skäl. Dessa fall blev prejudicerande och kom att leda till att mellan 40.000 och 50.000 bosnier fick uppehållstillstånd."
"Exit Folkhemssverige":
"Regeringen hade ingenting lärt av fallet med Kosovoalbanerna 1992 utan upprepade omedelbart sin visumblunder, nu med bosnierna. Fastän den månghövdade gruppen på förhand lovats att få stanna, behandlades den alltså inte kollektivt utan samtliga utreddes, en efter en. Svidande kostsamt och totalt meningslöst, efter de ändå skulle få stanna."
G. År 1997 tillkom en ny svensk lagstiftning, som utvidgade asylgrundande skäl. Det var nu åter s-regering och invandringsministern hette Pierre Schori.
"Exit Folkhemssverige":
"Kategorierna krigstjänstvägrare och personer med flyktingliknande skäl ersattes med tre andra:
• personer som riskerar att straffas med dödsstraff eller kroppsstraff eller som hotas av tortyr eller annan förnedrande behandling eller bestraffning.
• personer, som på grund av väpnade konflikter behöver skydd eller som på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt land.
• personer som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse."
H. Utan att det krävdes några särskilda politiska beslut skedde successivt en urholkning av regeltillämpningen, genom att en allt större andel av de asylsökande gjort sig av med sina id-handlingar. Detta utgör en återspegling av det faktum att detta lönat sig - svenska myndigheter beviljade uppehållstillstånd även åt id-lösa.
"Exit Folkhemssverige":
"År 1987 saknade hälften av de asylsökande resehandlingar och 1988 och 1989 var det så många som sju av tio."
Sedan dess har andelen id-lösa fortsatt att öka, och uppgick år 2007 till 94%.
I. Ett annat förhållande som verkar med en inbyggd automatik är överklagande av beslut om avslag på asylansökan. Nya ansökningar har kunnat lämnas in i det oändliga, varigenom man dröjer sig kvar i Sverige. Erfarenheten har visat, att i slutändan kan man få PUT på "humanitära grunder". Allt färre accepterar således ett avslag, och reser hem.
Nu gäller särskild domstolsprövning, men fortfarande kan verkställigheten av avvisningsbeslut överklagas i all oändlighet, eller bara nonchaleras.
Även personer som uppehåller sig illegalt i Sverige - det som massmedia kallar "gömda flyktingar" - har rätt till ekonomiska bidrag från Migrationsverket, sjukvård och skolgång för barnen (preliminära uppgifter)
J. Sedan år 2001 ingår Sverige i Schengensamarbetet, dvs en gemensam gränskontroll utåt, men ingen gränskontroll inom området. Sedan år 2007 ingår även en rad östeuropeiska länder i Schengen. Gentemot inresande från dessa länder har Sverige således inte längre någon kontroll.
K. Den största delen av invandringen utgörs ju av anhöriginvandring. Under perioden 1980-2006 beviljades drygt 470.000 anhörig-PUT, mot 325.000 PUT av asylskäl eller humanitära skäl.
Bakom den höga siffran ligger många möjligheter att tänja systemet, utöver intentionerna.
• Många har kommit till Sverige genom giftermål, där skenäktenskap nu är öppet erkänt som en metod för att utverka PUT.
• Uppgivna släktskapsband stämmer ofta inte alls, men någon systematisk kontroll genom t ex DNA sker inte.
Faktorer som indirekt kan påverka invandringen - genom att göra det mer lockande att söka sig till just Sverige - är:
• PUT - den typ av uppehållstillstånd som beviljas är som regel ett permanent sådant, inte tillfälligt.
• svenskt medborgarskap kan erhållas inom loppet av bara ett par år, och utan särskilda prov
• ekonomisk försörjning är garanterad utan att man behöver vare sig lära sig svenska, arbeta eller skaffa sig medborgarskap i Sverige.
• för personer som vill satsa på en kriminell bana erbjuder Sverige goda förutsättningar för verksamheten. Polisstyret, domstolsväsendet och lagarna borgar för att risken att åka fast är liten. Skulle så ändå ske är straffen milda och förläggningarna bekväma. Risken att drabbas av utvisning är liten, även efter grova brott.
Jan Milld, den 25.1.2008
|
