Censurens, nyspråkets
och tigandets Sverige
Om en ny bok av Jan Milld
Blågula frågors Jan Milld har
just utkommit med sin tredje bok om massinvandringens Sverige. Fri Information
har skrivit uppskattande om de två tidigare. Lagom är bäst och Försvara demokratin. Nu föreligger även Dialog om invandringen? Dokumentation av ett försök (Förlaget Mångfald, 2002) tillägnad "offren
för det mångkulturella projektet".
Dialog om invandringen? handlar
till mycken liten del om invandrare. Betydligt mer skrivs om invandringen,
framför allt asyl- och anhöriginvandringen. Till största delen
behandlar boken emellertid den förändring av det svenska samhället,
den urholkning av demokratin som följt i massinvandringens spår,
inte främst på grund av invandrarna utan orsakad av svenska politikers
och framför allt den svenska s k kulturella elitens och svenska
massmedias manipulerande av verkligheten och förakt för yttrande-
och åsiktsfriheten.
Huvudtemat i Jan Millds nya bok är följaktligen
svårigheterna att få diskutera de negativa effekterna av den massinvandring
som präglat de senaste två decenniernas svenska migrationspolitik
utan att politiken förankrats hos folket. De sju riksdagspartierna har
genom flera valrörelser konsekvent vägrat diskutera asylmissbruket
och dess inverkan på det svenska samhället. Likaså har man
ihärdigt vägrat att redovisa massinvandringens ekonomiska konsekvenser.
Författaren beskriver på ett ytterst
trovärdigt sätt hur han genom egna erfarenheter förvandlats
från en aktiv solidaritets-, bistånds- och invandringsförespråkare,
tillika socialdemokrat och fackföreningsman, till en besviken och desillusionerad
miljöpartist belagd med munkavle i invandringsfrågor. Tillsammans
med ett fåtal likasinnade startade han 1994 föreningen och den
mycket uppskattade tidskriften Blågula frågor. Under 2002 har
Blågula frågor gjort en paus i utgivningen av papperstidningen,
däremot existerar tidskriften fortfarande i livaktig internetupplaga.
Blågula frågors belackare inom
Exposfären brukar beskylla Milld för rättshaveri och beskriva
honom som konspirationsteoretiker. Man syftar då på hans idoga
försök att få media att publicera genmälen efter det
att man anklagat Blågula frågor för främlingsfientlighet,
flyktingmotstånd, rasism och alla de vanliga epiteten med formuleringar
oftast hämtade just från Exporedaktionen.
Naturligtvis kan den oinsatte tycka att det
är lite blåögt, t o m naivt av Milld att tro att Dagens
Eko eller DN Debatt skulle publicera inlägg från Milld alldeles
oavsett hur rätt han har och hur välskrivna hans alster är.
Men naivitet kan man verkligen inte beskylla Jan Milld för, inte efter
alla åren med Blågula frågor.
Vad Jan Milld i verkligheten åstadkommit
och noggrant dokumenterat i boken Dialog om invandringen? är
en granskning av svenska mediers totala likgiltighet inför medborgarnas
grundlagsfästa åsikts- och yttrandefrihet. Man t o m erkänner,
bl a från Expos håll, att yttrandefrihet betyder frihet
att på egen bekostnad trycka och sprida genmälen till falska beskyllningar
i dagspressen, Expo, radio och TV men däremot ingen som helst skyldighet
för det medium som publicerat falska anklagelser och vars ekonomi i flertalet
fall garanteras av statliga bidrag, d v s skattebetalarna (gäller
bl a Expo). Jan Milld har gjort en ovärderlig insats för just
yttrandefriheten genom att för framtiden dokumentera den s k kulturelitens
cyniska manipulationer med sanningen och verkligheten.
Naturligtvis kan Jan Milld inte undgå
att i boken fundera över vad som driver den politiskt korrekta eliten.
Varför måste man till varje pris sjunga mångkulturens lov,
förneka de uppenbara negativa konsekvenserna av massinvandringen, förringa
invandringens kostnader? Något slutgiltigt svar har inte Milld och inte
vi andra heller. Förmodligen vet inte heller de i spelet inblandade annat
än att de känner sig tvungna att stå för en s k
generös invandringspolitik och en mångkulturell samhällsomvandling
för att inte bli socialt utfrusna och riskera karriären. En gång
"fel" åsikt, och Du kommer aldrig in på DN Debatt eller
Expressens kultursida.
Dialog om invandringen? är
följaktligen en mycket viktig bok för alla dem som vill veta mer
om hur invandringsdebatten strypts allt hårdare i det svenska samhället
samtidigt som invandrings- och integrationspolitiken havererat. Eftersom Jan
Milld är författaren är boken dessutom väldisponerad,
lättfattlig och skriven på en glasklar svenska.
Dialog om invandringen? avslutas
med ett "tillägg om alcalismen". Jan Milld refererar till böcker
utgivna av Bo Lindblom och Anita Jekander och skriver om den förföljelse
som drabbar den som vågar gå emot dens k kulturella eliten,
i detta fall Michaela Sjögren, åklagarens huvudvittne i målet
mot Jesús Alcalá.
I bilaga 11 till Dialog om invandringen? återger Jan Milld det tal han 1997 höll i Sjöbo där han
hyllade Sven-Olle Olsson och andra (Per-Ingvar Magnusson, Kenneth Sandberg
och Anders Sundholm) som uteslutits av sina respektive politiska partier efter
att ha pläderat för mer restriktiv invandringspolitik. Milldsade
bl a:
"DET ÄR SOM SAGT
lätt att vara modig i efterhand och på avstånd. Svårt
är att vara modig vid den tidpunkt och på den plats, där detta
mod kan medföra en kostnad för egen del. Men det är ju där
som modet behövs, det är där som insatser och ställningstaganden
kan ha betydelse.
Ni fyra har genom uteslutningarna
fått en bekräftelse på att ni handlade rätt, ni kan
ta det som ett kvitto på att ni gjorde något. NI TEG INTE, NÄR
DET BEGAV SIG!
* Det är ett sjukdomstecken
i det svenska samhället, när det är så svårt att
få en saklig diskussion om invandringen, där båda parter
får komma tilltalas på lika villkor.
* Det är ett sjukdomstecken
när man kan hänga ut hederliga medborgare som skurkar, samtidigt
som de verkliga skurkarna görs till hjältar.
* Det är ett sjukdomstecken,
när man tillåter en massinvandring i en situation av massarbetslöshet.
I en sådan situation
är det särskilt viktigt, att det finns några som höjer
sina röster att det finns åtminstone några som reagerar.
Gör tankeexperimentet
att Sverige skulle bli en riktigt hård diktatur. Vilka skulle då
ställa sig i spetsen för en motståndsrörelse? Skulle
det bli Göran Skytte? Skulle det bli Bengt Westerberg? Skulle det bli
Mona Sahlin?
Jag tror inte det. Snarare
skulle det bli personer som Sven-Olle Olsson och Per-Ingvar Magnusson, personer
som Kenneth Sandberg och Anders Sundholm".
Säkert har Jan Milld alldeles rätt.
Civilkurage är inte en framträdande egenskap hos proffstyckarna,
kultureliten och andra påskyndare av den mångkulturella samhällsomvandlingen.
Däremot är jag bergfast övertygad om att Jan Milld även
denna gång skulle befinna sig i ledningen för motståndet
mot utvecklingen till diktatur.
Dialog om invandringen? - Dokumentation
av ett försök är en viktig och läsvärd inlaga om samhällsklimatet
i millennieskiftets Sverige. Köp den! Läs den! Se till att andra
läser den!
Eva Bergqvist
