|
Boken "Jämlikhet och valfrihet", Lars-Erik Hansen (2001)fulla |
|
Om den svenska invandrarpolitikens framväxt Denna avhandling från historieinstitutionen på Stockholms universitet belyser faktorer bakom etablerandet av partipolitisk konsensus i Sverige bakom det mångkulturella projektet. Påfallande var hur först den partipolitiska enigheten var total på 1920- och 30-talen, om de då rådande synsättet. På 60- och 70-talen blev plötsligt ett annat synsätt rådande, och den partipolitiska enigheten var lika total. Kursomläggningen initierades av David Schwarz (en gång räddad till Sverige från koncentrationsläger i Polen) och Dagens Nyheter. Denna debatt knoppades av till andra tidningar och i bokutgivning, där Schwarz åter var drivande. Tonläget i debatten var från Schwarz och hans meningsfränders sida så hätskt, att debattdeltagare med andra åsikter drevs på defensiven. Debatten resulterade i statliga utredningar, framförallt invandrarutredningen - där Schwarz och hans meningsfränder helt dominerade. I sak drev Schwarz linjen att det inte räckte med att invandrare fick behålla sin egen kultur - det svenska samhället hade ett ansvar att aktivt, dvs med skattemedel, understödja detta. Schwarz lyckades, och resultatet blev ett pengaregn av sällan skådat slag, som tillföll invandrarföreningar, invandrartidskrifter, med mera. Ett antal bakomliggande faktorer möjliggjorde kursomläggningen: • efter andra världskriget blev allt som kunde förknippas med nazism komprometterat, vartill hörde uppfattningar om rasegenskaper • det fanns ett svenskt dåligt samvete att exploatera, dels genom eftergifter till Hitler-Tyskland under kriget, dels genom det svenska välståndet och klyftan till u-länderna • den starka ekonomin gav också praktiskt ett utrymme för "generositet" • genom invandringen sedan 40-talet fanns en påtryckargrupp i Sverige • avkoloniseringen, liksom apartheidpolitiken i Sydafrika och segregationen i USA:s sydstater med åtföljande politisk kamp, väckte sympati för de svarta • TV-mediet hade kommit, med sin genomslagskraft • Sverige stod oreserverat bakom Förenta Nationerna och dess deklaration om mänskliga rättigheter, i synnerhet som svensken Dag Hammarskjöld fram till 1961 var FN:s generalsekreterare • Sverige bedrev en utrikespolitik med anspråk på moraliskt världsmästerskap, detta öppnade för kritik från Schwarz & Co, om att först böra "städa framför egen dörr" • som en hävstång fungerade också kraven från den stora finska gruppen i Sverige, i kombination med att det fanns en lika stor grupp svensktalande i Finland • det fanns inget samlat motstånd mot Schwarz & Co - svenskarna överrumplades.
"Tyska köpmän och hantverkare etablerade sig på 1100-talet på Gotland och Kalmar. Under det följande århundradet ökade den tyska invandringen och etablerade sig i Stockholm och Uppsala. Den svaga statsmakten gjorde att tyskarna kunde arbeta relativt självständigt. Tyskarna dominerade under vissa perioder stora delar av handel och hantverk. Under 1500-talet och 1600-talet expanderade Sverige och staten började i hög grad styra invandringen. Rekryteringen av utlänningar syftade uteslutande till att tillgodose svenska intressen och krav. Valloner kom under denna period till Sverige. De kallades hit som yrkesmän för att förbättra svensk järnindustri. Tidigt under stormaktstiden slog staten fast att lutherdomen var den enda sanna religiösa läran. Detta dikterade länge synen på invandrare. Inte förrän Gustav III infört viss religionsfrihet fick t ex judar laglig rätt att etablera sig i rikets fyra största städer: Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping." Arthur Engberg i Andra Kammaren 1921: "Vi har ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper." Bondeförbundets grundprogram 1933: "Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling." "Rasbiologin var vid denna tid i alla industrialiserade länder, bland alla politiska läger - både höger, vänster och center - betraktad som vetenskap. Den tillhörde inte något särskilt politiskt läger, inte heller något speciellt land." "I början av 20-talet beslöt riksdagen med överväldigande majoritet att inrätta ett statens rasbiologiska institut." "På 1920- och 30-talen talades det ofta om att 'skydda den svenska folkstammens renhet' - och detta alls inte bara bland 'nazister' eller 'högerextremistiska nationalister' utan i alla etablerade politiska grupperingar..." "Under mellankrigstiden hyste en stor del av det politiska etablissemanget den uppfattningen att svenska folket var av en bättre ras än andra nationers folk och de varnade för rasblandning. Begreppen folk, ras och nation hörde intimt samman. Svenska folket ansågs sällsynt rasligt homogent och detta var en nationell tillgång, ett tecken på styrka." "SSU-ordföranden Torsten Nilsson... framhöll i en artikel i Tiden 1939, att socialdemokratin alltid velat värna om de nationella värdena: 'språket, rasen och ödesgemenskapen'." "Svenska politiker förordade en implicit uteslutningsmodell där bl.a. judisk invandring ansågs hotfull." "Sverige var vid denna tid ett av världens mest homogena länder, ett land i periferin som i mindre utsträckning än andra länder haft någon invandring." "Visumtvånget till Sverige hade slopats redan 1945 för danskar och norrmän, 1949 även för finländare." "Arbetsmarknadskommissionen, föregångaren till AMS, började redan 1947 rekrytera arbetskraft från Österrike, Ungern och Italien. Fackföreningsrörelsen motsatte sig denna import av arbetskraft - med motiveringen att arbetsgivarna i första rummet borde erbjuda kvinnor och partiellt arbetsföra arbete. Särskilt varnade Metall för växande sociala problem och en bristande tillgång på bostäder med ökad import av utländsk arbetskraft. Motvilligt accepterade fackföreningsrörelsen till slut att industrin rekryterade arbetare från Västtyskland och Nederländerna, senare även från Italien och andra sydeuropeiska länder." "Under tiden 1945-60 var LO relativt passivt i invandrarfrågor, medan tiden 1960-76 karaktäriseras av en omfattande aktivitet. Sedan mitten av 1960-talet hade LO framfört krav på en reglerad invandring, framför allt med motiveringen att en växande social och ekonomisk klyfta mellan invandrare och svenskar kunde uppstå, med bristande jämlikhet som följd. Tillgången till lämpliga bostäder och arbeten skulle styra invandringen till Sverige." "Även efter 1968 års reglering kom arbetskrafts-invandrare till Sverige, men i februari 1972 införs nästintill totalt stopp av arbetskraftsinvandring... LO ville undvika uppkomsten av en utländsk underklass."
"Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund uppehöll sig vid de regler som hindrade arbetskraften att komma till Sverige, regler de ville undanröja,.." "Jag menar att det inte är en tillfällighet att den svenska modellen, den 'aktiva' utrikespolitiken och invandrarpolitiken utvecklas parallellt. De tre politikområdena växte fram ur en gemensam värdegrund, en 'altruistisk' människosyn. Den var utopisk. Med detta menar jag att den förmedlade en tro på varje människas inneboende godhet, att människan av naturen var god, endast samhällsordningen gjorde vissa människor onda." "Både samförståndsandan och den gemensamma positiva inställningen till en växande offentlig sektor förklarar framför allt varför en sådan enighet kunde uppnås kring en välfärdspolitik i allmänhet och en invandrar- och minoritetspolitik i synnerhet, men inte varför den skapades just under andra hälften av 1960- och början av 1970-talen..." "...en häpnadsväckande snabb ekonomisk frammarsch och skapandet av en svensk välfärdsmodell som etablissemanget i takt med den ökande öppenheten för vad som hände i omvärlden insåg att det rådde fullständigt svindlande klyftor mellan det rika Sverige och de fattiga utvecklingsländerna (vilket massmedierna, särskilt åskådligt i TV, började påminna om). Sverige måste, kände framför allt de politiska beslutsfattarna, dela med sig." "Socialt genom det svenska välfärdssystemet skulle samhället garantera alla i Sverige en adekvat utbildning, god bostadsstandard, hälso- och sjukvård, värdebeständiga pensioner, ersättning för inkomstbortfall och rehabilitering vid sjukdom och särskilt stöd till barnfamiljer. Detta oavsett social eller etnisk bakgrund. Denna universalism skiljer sig från den tidigare folkhemsvisionen. När Per-Albin Hansson menade att Sverige skulle bli ett folkhem syftade han framför allt på alla svenska medborgare,.." "I mötet med först avkoloniseringen, sedan den svarta minoritetens kamp i USA och södra Afrika vässades den svenska kritiken mot vad politiker och opinionsbildare uppfattade som orättvisor och förtryck."
(Ovanstående kan också ses som en bakgrund att invandringsminister Birgit Friggebo ville sjunga "We shall overcome" vid sitt besök i Rinkeby 1992, det som hände i USA präglade en generation svenskar.)
"Den antirasistiska diskursen bidrog till en uppgörelse med vad många upplevde vara mörka kapitel i svensk historia. Många i invandrardebatten under 1960-talet menade att det officiella Sverige varit påfallande undfallande mot nazismen..." "Den moraliska utrikespolitiken Sverige fördömde - i FN och andra internationella fora - nästan alltid politiskt förtryck och bekände sig ofta till de demokratiska principer, som finns inskrivna i FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige agerade till exempel mot USA:s krig i Vietnam och dess behandling av de svarta i det egna landet." "Den första bojkotten mot sydafrikanska varor kom 1960, efter massakern i Sharpville, och var organiserad av bl.a. svenska Landsorganisationen (LO)... Den andra bojkottaktionen startade den första mars 1963 och hade bakom sig ett flertal ungdomsorganisationer. Denna aktion var aldrig tidsbegränsad." "Den svenska utrikespolitiken i början av 1960-talet utformades inom ramen för, som i fallet södra Afrika ovan, en antirasistisk jämlikhetsdiskurs. Många reagerade mot den uteslutningsmodell som utmärkte apartheidpolitiken - att bli likvärdigt behandlad oavsett rastillhörighet eller kulturell bakgrund uppfattades som en demokratisk rättighet. Apartheidpolitiken i södra Afrika kritiserades hårt i media, men också behandlingen av USA:s svarta fick stor uppmärksamhet." "Redan 1953 hade en svensk regeringsämbetsman, det konsultativa statsrådet Dag Hammarskjöld, utnämnts till FN:s generalsekreterare, och FN:s arbete för internationellt samförstånd blev ännu viktigare för det officiella Sverige. Det gick en etnisk väckelse över världen, bl.a. manifesterad i den ofta dramatiska avkoloniseringen... Nobels fredspris utdelades 1964 till de svarta amerikanernas ledare, pastor Martin Luther King,.." "Sverige är sedan 1946 medlem i FN (Förenta Nationerna). Socialdemokratin har alltid haft ett djupt förankrat engagemang i internationella frågor, med rötter i socialistinternationalen och NF (Nationernas Förbund). Detta blev inte mindre när Dag Hammarskjöld blev FN:s generalsekreterare 1953 - därmed fanns det inte bara en starkare folkrättslig svensk anknytning till FN utan även en viss känslobetonad, i synnerhet bland det officiella Sveriges representanter. Alla FN:s medlemsstater, sålunda även Sverige, hade åtagit sig att följa FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. (som bestod av 20 artiklar)." "Flerkulturförespråkarna hänvisade ofta till FN-stadgan när de argumenterade för sin pluralistiska modell." "För att trygga freden (världsfreden) krävdes samförstånd mellan folk och raser." "Svensk utrikespolitik under 1960-talet präglades av en över parti- och blockgränserna gemensam demokratisk överideologi." "Kritik mot förtrycket i världen ledde till självkritik - strävanden att förbättra omvärlden tvingade politiker att rannsaka de inrikespolitiska förhållandena." Barometern, den 13/5 -63: "Att den svenska skölden inte är alldeles ren skall medges och kritiken bör därför lämpligen förenas med viss självrannsakan. Vi har också våra minoriteter, människor av annan ras och med andra vanor, och det sätt på vilket de behandlas i vårt land vittnar inte alltid om förståelse av det slag som vi begär att andra länder och andra folk skall visa."
"Den 'aktiva' utrikespolitiken ställde högre krav på åtgärder att förbättra förhållandena i det egna landet, att Sverige uppträdde som ett föredöme och en vägvisare internationellt, som en 'moralisk stormakt' förutsatte en inrikespolitik som större utsträckning tog fasta på ojämlikhet och orättvisor i det egna landet." Sammanfattningsvis menar jag att den antirasistiska jämlikhetsdiskursen påverkade den 'aktiva' utrikespolitiken, som i sin tur blev den tändande gnistan för många opinionsbildare att uppmärksamma behandlingen av invandrare och minoriteter i Sverige." "Min tes är att parallellt med utrikespolitiken är det välfärdspolitikens universalism (att så gott som alla skulle vara med) och inkomstbortfallsprincipen som driver politiken mot en pluralistisk statsinterventionsmodell." Ur remissvar (s) på utlänningsutredningen 1967: "Målsättningen för invandrarnas anpassning i Sverige bör vara att det skall ges samma rättigheter som svenska medborgare i alla avseenden." "Konkret menade kommittén att i stort sett alla socialförsäkringsförmåner som omfattade svenskar också skulle inkludera invandrare." SAP:s invandrarpolitiska program "Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan" 1978: "Jämlikheten ett huvudmål i socialdemokratisk ideologi - är ett uttryck för allas lika värde, allas lika rättigheter, allas lika möjligheter, oavsett nationellt ursprung, ras eller livsåskådning." "Invandrarna definierades som en särskilt utsatt grupp, en kategori människor som behövde ett riktat stöd för att finna sig tillrätta i det svenska samhället. Välfärdspolitiken sågs här som ett botemedel mot utanförskap och isolering." "Kjell Öberg skrev, som ordförande i 'Arbetsgruppen för invandrarfrågor', att Sverige skulle uppfylla 'internationella och mänskliga förpliktelser' mot invandrarna, i synnerhet eftersom Sverige 'gör anspråk på att vara ett social föregångsland'... "1964-68 ägde de första minoritetspolitiska debatterna rum i framförallt Dagens Nyheter." "Redan i början av 1960-talet hamnade den estniska invandrargruppens önskemål om att få bevara sin ursprungliga identitet på riksdagens dagordning. I en flerpartimotion..." (Esternas främste talesperson var Voldemar Kiviaed) "Det var bl.a. mot bakgrund av denna alltmer påträngande värld av oro och orättvisor som David Schwarz i en artikel i Dagens Nyheter den 20 oktober 1964 gick till storms mot... den så länge accepterade assimilationsmodellen (försvenskningen). Schwarz framhöll att svenska politiker gjorde det lätt för sig genom att bara engagera sig för minoriteter i andra delar av världen." David Schwarz, i DN 20/10 -64: "Svenskt engagemang i internationella sammanhang, hjälpen till U-länderna och stödet åt minoriteterna i diktaturstaterna eller USA i deras kamp för sina mänskliga rättigheter, skulle tas mer på allvar av landets egna trängda minoriteter, om Sverige med kraft tog sig an deras problem." "Schwarz trampade således på en öm tå när han påtalade denna dubbelhet i svensk politik... Genom att angripa assimilationsbegreppet röjde Schwarz vägen för ett förändrat jämlikhetsbegrepp. Det innehöll etnisk jämlikhet, det handlade om respekt för alla människors ursprungliga identitet."
"Alltfler debattörer och publicister framförde en liknande kritik mot vad de uppfattade som majoritetens bristande förståelse för minoriteternas villkor,.. Längst i denna kritik gick David Schwarz och Voldemar Kiviaed - de hävdade att assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och deras synsätt kunde även jämföras med Eichmans 'slutliga lösning', fastän i humanare form. För att undvika assimilation krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle." "De ledande debattörerna som tidigast hävdade minoriteternas rättigheter och villkor var framförallt David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz och Lukasz Winiarki." "Oppositionen upplevde inte debatten som helt fri, de menade att deras åsikter var undertryckta, att de var ...misstänkliggjorda..." Michael Wächter skrev: "Det är misstänkliggörandet av de individers motiv, som i likhet med mig trots sin utländska börd anser att assimilation på lång sikt både är realistisk, möjlig och den enda önskvärda lösningen. Det talas om... självhat." "Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik (uteslutningsmodell),.. Leif Zern underströk Kaplans uppfattning att det framgick av den då förda politiken att det funnits antisemitism..." "I liberala Uppsala Nya Tidning, moderata Svenska Dagbladet och syndikalistiska Arbetaren valde ledarskribenterna att framhäva invandrarnas behov av sin identitet och förespråkade en större generositet och mer tillmötesgående från det svenska samhällets sida, UNT pläderade för ett stöd åt minoriteternas verksamhet för att dels undvika isolering och känslor av utanförskap, dels för att invandrarna ansågs vara kulturellt berikande genom sin mångfald..."
"I boken 'Svenska minoriteter' tog den finskspråkiga gruppen störst utrymme, tätt följd av samer, ester, judar och zigenare." "I boken 'Svenska minoriteter' och senare i Andres Küngs personligt färgade 'Sverige, Sverige fosterland' framförde Tomas Hammar dessa synpunkter på svensk migrationspolitik i historiskt perspektiv... "... både Hammar och Küng belyste den restriktiva flyktingpolitiken som varnande exempel och de hävdade att rasfilosofi i synnerhet men också en allmän främlingsrädsla låg bakom det officiella Sveriges dåtida hållning...Hammar erinrar om den svenska nyttoinställningen visavi invandrare och invandring, med uppmaningen att invandrarnas behov och önskemål nu måste få ökad uppmärksamhet."
"David Schwarz initierade de båda relativt partipolitiskt obundna, men i hög grad politiska debatterna i Dagens Nyheter 1964 och 1966." "År 1971 publicerade David Schwarz vid sidan om boken 'Identitet och minoritet' en avhandling: 'Svensk invandrarpolitik 1945-1968'." "Orden assimilation och anpassning hade blivit mer affektladdade - ingen i debatten kunde utan svårighet svänga sig med dessa ord." "Begreppet etnisk jämlikhet fick i Sverige en särskild betydelse. Det innebär att alla kulturer ansågs lika värda och därmed skulle behandlas likvärdigt. Ett annat synsätt ansågs vara diskriminering och helt oförenligt med jämlikheten." "I den officiella invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna... De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Därefter påbörjade en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan." "Svenska politiker tenderade vid denna tid att betrakta invandrarnas krav på etnisk jämlikhet eller valfrihet att i Sverige få utveckla och bevara sin särart som ett hot mot fundamentala jämlikhetsstävanden: jämställdhet mellan könen eller en human barnuppfostran." "När ett första initiativ i invandrarfrågan kom och lades på riksdagens bord i form av en motion var den signerad av borgerliga politiker, inte socialdemokrater." "År 1965, strax efter invandardebatten i Dagens Nyheter 1964, tog några politiker initiativ i invandrarfrågan i Sveriges riksdag. I dessa motioner framhölls betydelsen av ömsesidig anpassning,.." "...1966 tillsatte regeringen en 'Arbetsgrupp för invandrarfrågor' med uppgift att kartlägga de sociala och kulturella problem invandrarna mötte i Sverige och undersöka olika vägar till ökad anpassning av invandrarna. Ordförande i kommittén blev den i Kina stationerade ambassadören Kjell Öberg, som expert utsågs Inga Gottfarb... Arbetsgruppen startade ett veckoblad på de vanligaste invandrarspråken: finska, tyska, serbokroatiska, grekiska och italienska." "Lokalt upprättade fackförbund, företag och länsarbetsnämnder informationsbyråer. De hade brist på utbildade tolkar - arbetsgruppen tog därför initiativ till en tolkutbildning. Bristen på översatta böcker avhjälptes med statliga anslag..." "Information riktades inte bara till invandrare, även kunskapen bland svenskar om invandrare skulle öka. Kommitténs medlemmar höll härvidlag föreläsningar, skrev artiklar, deltog i radioprogram (Vi och våra invandrare) och såg till att filmer och pjäser såg dagens ljus." "... 1967-68 påbörjade omorientering av svensk invandrarpolitik från en otydlig invandrarpolitisk modell till en tydlig uppslutning bakom en statsstödd pluralism." Ur moderatmotion 1969: "Samhället bör i möjligaste mån tillgodose minoritetsgruppernas förväntningar och invandrings- och minoritetspolitiken följaktligen utformas så, att individerna i minoritetsgrupperna själva får valfrihet... och att samhället garanterar valfrihet genom aktivt materiellt och personellt stöd till olika minoriteters kulturella och andra aktiviteter." "Den parlamentariska invandrarutredningen lämnade ... 1974 sitt slutbetänkande 'Invandrarna och minoriteterna'." "Valfriheten betydde att invandrarna skulle ha rätt att antingen bibehålla sin egen kultur och sina egna språk eller om de så önskade anpassa sig efter svenska förhållanden. Bland kommittémedlemmarna dominerade anhängarna av en pluralistisk invandrarpolitik totalt. Enligt betänkandet tillförde invandrare och minoriteter Sverige nya tillskott av olika kulturer, vilket vidgade vår nationella horisont. Ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle, hette det, var kulturellt rikare än ett monokulturellt och strikt nationellt Sverige." "Stöd för kulturell egenverksamhet skulle... utgå till invandrarnas och minoriteternas egna organisationer och detta skulle administreras av Statens invandrarverk (SIV), eftersom de hade erfarenhet av bidragsgivning till invandrarorganisationer... "Specialinriktade kulturstöd (t.ex. litteratur och teater) skulle emellertid Statens kulturråd fördela. Här föreslogs statliga anslag för att råda bot på vad kommittén uppfattade som en påtaglig brist på litteratur på invandrarspråken... Kommittén ansåg också att staten speciellt borde stödja invandrarnas teater-, spelfilms- och musikintressen... ...Antalet sändningstimmar i TV och radio på invandrarspråken var för få ansåg invandrarutredningen. Ytterligare ett betydelsefullt medium för invandrarna var deras egna tidningar och tidskrifter. Dessa publikationer föreslogs få statligt stöd, i första hand presstöd..." "...statligt stöd för invandrarnas egenverksamhet... Staten skulle högst bidra med 75% av de totala utgifterna och storleken på stödet berodde på medlemsantalet." "Enligt en moderat motion gick emellertid förslaget inte tillräckligt långt i fråga om valfrihet. Motionen gällde framför allt garantier för presstöd till invandrartidningar och tidskrifter, valfrihet för äldre invandrare att bo tillsammans inom åldringsvården,.." "Den borgerliga oppositionen krävde: 1. att äldre invandrare, som hade behov av institutionaliserad vård och omsorg, skulle ges möjlighet att tillbringa sina sista dagar tillsammans med landsmän och kvinnor; människor som talade deras modersmål, förstod deras kultur m.m." "Vänsterpartiet (VPK) motionerade bl.a. om invandrares rätt till folkpension,... och om de muslimska trossamfundens jämlika ställning..." "Folkpartiet profilerade sig... främst i presstödsfrågan, varvid de krävde en generösare attityd från statens sida." "Till 'flerkulturförespråkarna' sällade sig... Artturi Similä, ordförande i Centralförbundet för finska föreningar i Sverige. Han... föreslog en rad åtgärder för att stärka den finska identiteten: fler finska radio- och TV-program, ökad tillgång på finskspråkiga tidningar och böcker etc. Det fanns, enligt Similä, ett motsägelsefullt drag i den svenska politiken i minoritetsfrågan, man gav sitt fulla stöd åt den svenska minoritetens rätt och rättigheter att bevara sitt kulturarv i Finland, men man blundade för en lika stor grupp finländares kulturella behov i det egna landet." "Vid det Nordiska rådet hade finländska representanter i överläggningar med framför allt svenskarna relativt tidigt tagit initiativ i invandrarfrågan... Konkreta samarbetsprojekt kunde enligt förslaget vara anskaffning av finskspråkig litteratur, hålla det finska språket vid liv genom att utbilda och anställa finskspråkiga lärare, upprätta särskilda förskoleklasser för de finska barnen..." "All svensk invandrarpolitik som underlättade för finländare att återvända till Finland låg i den finländska statens intresse." "Finländarna i Sverige... betraktade, till skillnad från de flesta av de utomnordiska invandrarna, sin vistelse i Sverige som tillfällig."
"Olof Palme ställde sig tveksam till alla krav på sammanhållna finska klasser och skolor." Friskolefrågan var genomgående tvistefråga mellan (m) och (s) "Det främsta och mest konkreta valfrihetskravet var undervisning i modersmålet, det fick tidigt stöd bland forskare och framfördes av alla flerkulturförespråkare som ett oavvisligt krav." En politik som ansågs baserad på vetenskapliga resultat: "Denna hemspråksforsknings resultat beskrevs emellertid genomgående under 1970-talet som en mönsterlösning - invandrarbarnen skulle även lära sig svenska bättre om de samtidigt fick undervisning i modersmålet. Samtliga partier infogade vid denna tid krav på ökad pluralism i sina partiprogram, vars innehåll även vittnar om en total uppslutning bakom tvåspråkighetsforskarnas resultat." "Sedan läsåret 1970/71 hade invandrarbarn rätt till två veckotimmars hemspråksträning, men kommittén menade att senare års språkforskning visat att antalet undervisningstimmar borde öka." "...rätten till hemspråksundervisning förstärktes genom 'hemspråksreformen' 1975/76." "Hemspråksreformen trädde i kraft 1977/78." "Kommunerna skulle... vara skyldiga att ge alla som så önskade hemspråksutbildning samt att informera alla i kommunen berörda människor om denna rättighet." (v) ville gå längre beträffande hemspråksundervisningen - ansåg att den skulle göras obligatorisk. "Samverkansmålet betydde... att det svenska samhället med lagens stöd skulle motverka främlingsfientlighet och rasism och främja tolerans..." "...förnekade... att det fanns några kvalitativa och djupare liggande rasskillnader. Sådana föreställningar bedömdes av det officiella Sverige vara fördomar som skulle fördömas som rasism. Samhället skulle vara inriktat på att sprida tolerans hos majoriteten för de olika minoriteterna." "En uppgörelse med nazismen utgör startskottet till en antirasistisk jämlikhetsdiskurs." "Eftersom rasismen ingick som en viktig komponent i nazismen innebar detta de facto att också den politiska rasismen förklarades vara mer eller mindre brottslig." "I Sverige lagstiftade i linje härmed ledande politiker mot rasism 1948 och opinionsbildningen mot nazism och rasism blev omfattande." "Under efterkrigstiden hade riksdagen vid flera tillfällen lagstiftat mot rasdiskriminering. Detta arbete accelererade emellertid i mitten av 1970-talet och då infördes således bestämmelser i grundlagen mot rasism." "I Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Schweiz m.fl. europeiska länder infördes en rad lagar mot rasdiskriminering," "Ur bland annat dessa förebråelser utkristalliserades se småningom tanken att Sverige skulle bli ett föredöme, 'den svenska modellen', inte bara i fråga om att lösa arbetsmarknadskonflikter (Saltsjöbadsavtalet av 1938) och som allmänt välfärdssamhälle utan nu även i fråga om att lösa invandrar- och minoritetsfrågor, att förebygga etniska och kulturella konflikter. Detta innebar till en början att förhindra och motarbeta diskriminering och öka jämlikheten både i Sverige och internationellt,.." Yngve Möller, invandrarutredningens ordförande: "Jag tror dock att det är korrekt att säga att den invandrarpolitik som Sverige bedriver... sannolikt är den mest positiva och mest konstruktiva som något invandrarland i världen för." Jonas Widgren, invandrarutredningens sekreterare: "Sverige borde verkligen ta chansen att bli första land i Europa som medvetet satsar på att låta invandrarna behålla sin identitet, sin egen kultur." Anna-Greta Leijon, om enigheten över partigränserna: "Det borgar för framgång för strävan att steg för steg göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens område." "I Sverige och Storbritannien fick emellertid utlänningar med tillstånd att arbeta ofta permanent uppehållstillstånd." Endast klassiska invandrarländer som Kanada och Australien fick vid samma tid en invandrarpolitik som verkade för pluralism." "Kjell Öberg talade tidigt om den kanadensiska invandrarmodellen som ett föredöme: ' Vi syftar inte till att bli en smältdegel, vi vill bli en mosaik av många kulturer'."
"Under efterkrigstiden hade således positiva föreställningar om den traditionellt relativt homogena svenska nationalstaten upplösts, vilket måste betraktas som en långtgående och genomgripande värdeförskjutning."
"Alla partier var överens om de övergripande målen för denna politik... Valfrihet, jämlikhet och samverkan..."
"Ideologiskt, till själva sina grundläggande idéer (konservatism, liberalism, socialism) krävde inget parti före 1960-talet den invandrings- och invandrarpolitik som alla de (dåvarande) fem riksdagspartierna från vänster till höger beslutade om 1975/76."
En paradox kan spåras mellan att Sverige • å ena sidan inte - som t ex Schweiz och Västtyskland - såg invandrarna som tillfällt boende i landet, som gästarbetare, utan snabbt gav PUT, dvs permanent uppehållstillstånd • å andra sidan satsades hårt på bl.a. hemspråk och förkastade av tanken på assimilering.
|
