Ur Blågula Frågor, nr 5-6/94:

Vad händer när:

A. Man har höga krav på rättssäkerhet i asylprocessen, som gör att dels ska varje ansökan utredas grundligt, dels ges vida möjligheter till överklaganden för sökande.

B. Många människor har kommit hit för att söka asyl, väntetiderna ökar, köerna växer och väntetiderna ökar ytterligare.

Vad händer?

Jo, det blir brandkårsutryckningar från regeringen - i form av olika "engångsbeslut". För att rensa bordet och få bort den "tillfälliga" anhopningen av ärenden, så personalen på Invandrarverket kan komma ikapp.

Sådana engångsbeslut har tagits av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. En sammanställning, från 1988 ocxh framåt, ger följande:

1. Amnestilagen

Den 28/12 1988 deklarerade s-regeringen den s.k. Amnestiregeln, vari föreskrevs att den som sökt asyl före den 1 januari 1988 och som då inte fått slutgilitgt beslut skulle "som huvudregel" beviljas uppehållstillstånd.

2. Barnpraxis

Den 31/5 1989 deklarerade s-regeringen den s.k. Barnpraxisen. Den innebar att familjer med barn under 17 år och som vistats i Sverige i mer än ett år utan att ha fått slutligt besked av regeringen skulle få stanna, om inte avgörande skäl talade däremot.

3. Tre-terminsregeln

I december 1991 upphörde barnpraxisen att gälla. De nya borgerliga regeringen ersatte den med den s.k. tre-terminsregeln. Denna innebar att familjer med barn där barnet fullgjort minst tre terminer vid svensk skola eller förskola skulle beviljas uppehållstillstånd. Bestämmelsen upphörde att gälla den 8/10 1992.

4. Tidsförordningen

Den 1/1 1992 trädde, genom beslut av samma regering, den s.k. Tidsförordningen i kraft. Den innebar två saker:

a) Asylsökande utan barn som den 1 januari vistats i Sverige i mer än 18 månader utan att få slutligt besked skulle få rätt att stanna, om inte särskilda skäl talade däremot.

b) Detsamma skulle gälla barnfamiljer, med barn i åldern 6 år och äldre, som vistats här i mer än 12 månader.

5. Tidsamnesti

Den 14/4 1994 fattades ånyo ett beslut om en s.k. tidsamnesti. Alla barnfamiljer som sökt asyl före den 1 januari 1993 och inte fått slutligt besked skulle få uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talade emot. Beslutet skulle omfatta även de som fått lagakraftvunnet beslut om avvisning.

RESULTATET av ovanstående specialregler blir ju dubbelt:

Dels lönar det sig att se till så att processen drar ut på tiden, lönar det sig att vägra acceptera beslut om avvisning - i slutändan får de stanna som trixat mest och varit mest envisa.

Dels får hela asylsökandet ett starkt inslag av lotteri. De som har tur får stanna. Det blir tidsregler mer än styrkan i asylskälen som avgör vilka som får stanna!

P.S. Men "noll-beslut" har förekommit långt tidigare. Ur boken "Det finns gränser" av Wiwi Samuelsson:

"Den invandring av assyrier/syrianer som 1967 hade inletts med en blygsam kvotöverföring av 205 personer frpn Libanon hade följts, utan att myndigheterna först insåg det, av en spontaninvandring av asylsökande släktingar och vänner och familjeanknytningar till de ursprungliga kvotflyktingarna.

1976 försökte regeringen genom olika s.k. noll-ställningsbeslut med åtföljande restriktioner... hejda invandringen. Men sett med assyriernas/syrianernas ögon var 'signalerna' svårtolkade.

Noll-ställningsbesluten innebar i princip att alla som vid beslutstillfället befann sig i landet också fick uppehållstillstånd... Det uppfattades som en positiv signal."

"En positiv signal" - varför lärde sig senare regeringar inget av erfarenheterna från 1976?

Under 1997 fick cirka 5.000 bosnienkroater PUT. Formellt sett var det inget nollställnningsbeslut, men i praktiken var det ett klumpbeslut. I praktiken var det den långa väntetiden i Sverige som gav utdelningen för de bosnienkroatiska asylanterna.

En fortsättning på ett mönster sedan tidigare, då först 20.000 kosovoalbaner och sedan 40.000 bosnier fått PUT.