Thomas Gür skriver i boken "Staten och nykomlingarna" om hur samhällets "hjälpande hand" gentemot invandrare med dåliga svenskkunskaper i praktiken blivit en "stjälpande hand":

"...lagen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare (svenskundervisningslagen). Denna trädde i kraft 1973 och avskaffades 1986. Lagen utarbetades och sattes i verket utan förståelse för det vanskliga med politiskt välmenande ingrepp i samhälleliga och ekonomiska processer, och utan några utvärderingar vare sig före reformens tillkomst, under dess tillämpande eller efter dess avskaffande.

Lagen innebar att arbetsgivare hade skyldighet att bereda anställda ledighet i 240 timmar för att delta 'i undervisning i det svenska språket med samhällsorientering' och 'att betala dem lön för deltagande i 240 timmars undervisning'. "

"Några år efter lagens tillkomst kunde ett flertal instanser konstatera att den merkostnad det innebar för en arbetsgivare att anställa en invandrare utan kunskaper i svenska för att sedan ge dem ledigt med full lön för 240 timmars undervisning, ledde till att många invandrare som inte kunde svenska inte anställdes alls."

En ledamot i den invandrarutredning - moderaten Ingrid Diesen - hade reserverat sig. Gür citerar ur hennes reservation:

"...För många företag måste detta innebära stora svårigheter, i synnerhet som det inte finns någon garanti för att invandraren kvarstannar hos arbetsgivaren viss tid efter genomgången undervisning. Risk föreligger därför att många företag kommer att undvika att nyanställa invandrare efter 1.1.1973, om utredningens förslag genomförs. Om så blir fallet har utredningen oavsiktligt orsakat att invandrarna blir en mindre väl sedd kategori på arbetsmarknaden.'"