Vem är utsatt? John Järvenpää hade i våras en debattartikel i Borås Tidning. Några citat:
"I februari bildades paraplyorganisationen Samling mot rasism vars mål är att agera till försvar för minoriteter mot främlingsfientliga och rasistiska organisationer. Utgångspunkten agera för minoriteter innebär att majoritetsbefolkningen exkluderas, dvs inte anses kunna utsättas för rasism. Detta rimmer illa med verkligheten. För närvarande diskrimineras den kosovoalbanska majoriteten av en serbisk minoritet i forna Jugoslavien, den inhemska debatten kring könsdiskriminering har berört kvinnor som utgör något mer än hälften av befolkningen i Sverige, och FN:s stadgar gör inte åtskillnad på majoritet och minoritet när det gäller diskriminering."
"Det besynnerliga... är att lagstiftningen gör gällande att majoritetsbefolkningen inte kan åberopa rasism i straffrättsmål mellan 'invandrare' och 'svenskar'. Eftersom straffsatsen för rasistiska brott numera är högre innebär detta att likheten inför lagen urholkas.
Kulturdepartementet gav i fjol ut en rapport (ds 1996:74) i vilken kungörs att rasism i första hand är en företeelse som utmärks av vita, och då i synnerhet nordbor. Detta är en grov misstolkning alternativt förvanskning av verkligheten. Det innefattar påståendet att en svensk som benämns med invektiv eller överfalls p.g.a. sin etniska tillhörighet inte kan känna sig kränkt."
Järvenpää kommer sedan in på ämnet diskriminering, och refererar till en egen uppsats, där han jämförde " invandrare med svenskar utifrån en rad vardagssituationer. Svenskar, i synnerhet resurssvaga individer, upplever till exempel mötet med den svenska bryåkratin som obehaglig och kanske även förnedrande. Den envisa socialsekreteraren uppfattas av dessa svenskar som dumdryg och oförstående, den vresige busschauffören, butiksbiträdet och hyresvärden blir tjurskallig, osv. Vid exempelvis anställningsintervjuer kan det vara svårt att erkänna att ens tillkortakommande beror på att man själv inte räcker till.
Sannolikheten för att en invandrare skall uppfatta motsvarande situationer som 'rasistiska' blir givetvis betydligt större. I synnerhet om massmedia medverkar till att måla upp en bild av att så är fallet."
"De undersökningar som i Sverige gjorts beträffande diskriminering av invandrare tar i samtliga fall upp subjektivt, upplevd diskriminering. Detta innebär att de svarande endast ger uttryck för sina egna uppfattning av vad som är diskriminering, vilket inte är ett avgörande kriterium för att kunna fastställa objektiv, faktisk diskriminering."
I en insändare i Göteborgs-Posten den 22/4 -98 återkommer John Järvenpää till det första temat i sin debattartikel:
"Domstolar i Sverige ser sedan ett par år tillbaka allvarligare på brott där rasistiska motiv finns med i gärningsbilden. GP berättar den 15 april om ett invandrargäng som 'systematiskt valt ut och rånat ensamma svenska tonåringar', dvs deras egna landsmän har exkluderats vid rånen. Offren har uppfattat situationerna som som maktdemonstrationer, bl.a. har rånarna dröjt kvar och trakasserat dem.
Kriminalinspektör Hans Millegård anser det vara viktigt att få prövat frågan om det rör sig om rasism från förövarnas sida. Hans strävan lär dock inte få något större gehör, då det bland stora delar av etablissemanget finns en egendomlig föreställning om att enbart människor med ljus hudpigmentering (vita) kan utsätta andra för den förnedring som rasism innebär."