Gamla kapitel 7:

Vissa ord och uttryck har en sorts magi. Genom sina starka värdeladdningar - positivt eller negativt - kan de användas för att lägga ut dimridåer och styra våra tankar. De fyller en viktig funktion för att hålla oss på plats. Det finns därför anledning att titta närmare på en del ord och argument från diskussionen om invandringspolitik. Vad betyder de, mer exakt? Vad ligger bakom?

Låt oss börja med två olika begrepp som intar en särställning: "flykting" och "rasism".

Ordet "flykting" missbrukas systematiskt i massmedia, för att torpedera varje ansats till en reglerad invandring. Som "flykting" betecknas envar som sökt sig hit. "Flykting" är man redan innan en asylansökan bifallits, eller ens lämnats in. Ja, man är t.o.m. "flykting" efter ett avslag på asylbegäran!

I en bemärkelse är de naturligtvis alla flyktingar, eftersom de bevisligen befinner sig i Sverige. De har alltså flyttat på sig, och valt att "fly" från någonting. Men med denna vida definition blir också de tidigare arbetskraftsinvandrade till flyktingar! Varje migrant blir till en flykting, även de svenskar som en gång utvandrade till Amerika.

På så vis ryms under beteckningen "flykting" människor av de mest skilda slag:

I ena änden har vi den som arbetat politiskt och ideellt, satsat sitt liv på att försöka förbättra levnadsvillkoren för sitt folk - och som sedan kanske fängslats, torterats och tvingats fly för att rädda livet. Han behöver verkligen skydd för sin person.

I andra änden finns den unge playboy-typ från ett fattigt land, som drömmer om att kunna tuffa runt i en egen bil. Han söker sig därför till ett land med hög materiell standard, väl tilltagna dagbidrag och inga märkbara påföljder mot brott. Denne unge man har också "flytt" från något.

Massmedias vida definition av begreppet fyller en bestämd funktion. Genom att de redan utfärdat en flyktingdeklaration för den som satt sin fot på svensk mark blir det otillständigt att ifrågasätta vederbörandes rätt att få stanna här. Det blir ju liktydigt med att påstå att han/hon inte är en "riktig flykting", och det hörs på ordets valör att det är orimligt - det blir att sätta sig till doms över en medmänniska.

MEN OM vi ska vara konstruktiva - hur borde massmedia göra, vilket ord skulle de använda istället? Mitt förslag är "asylant".

"Asylant" skulle beteckna utlänningar med koppling till asyl- institutionen:

- man avser att begära asyl

- man har begärt asyl och väntar på besked

- man har begärt asyl, fått avslag och ska avvisas

· man har begärt asyl och fått uppehållstillstånd ­ men bara på humanitära grunder.

Begreppet "flykting" skulle då reserveras för den som beviljats asyl.

Mot "rasism" har nu bildats organisationer, mot rasism görs upprop, mot rasism skrivs tidningsartiklar, mot rasism framställs läromedel för skolan, mot rasism organiseras uppsatstävlingar och en ungdomsriksdag, mot rasism arrangeras fackeltåg och demonstrationer.

På sina håll reses även krav om förbud mot "rasistiska" organisationer, om yrkesförbud mot lärare med "rasistiska" åsikter och att "rasistiska" yttranden ska bli straffbara.

I det läget blir ju definitioner betydelsefulla... Så: vad betyder egentligen "rasism"?

Det kan inte vara erkännandet av att det finns skillnader mellan olika raser. Det är till exempel ett faktum, att svarta ofta har mörkare hudfärg än vita. Nej, i ordet ligger något mer. Det handlar om ett antal företeelser:

föreställningen att tillhörighet av en viss ras ger särskilda intellektuella, moraliska och kulturella egenskaper

tilldelningen av olika människovärde åt olika individer, beroende på ras

särbehandling av vissa människor, uteslutande p.g.a ras.

Det finns nu flera kända svenskar, som är mörkhyade. Men de är födda i Sverige, talar felfri svenska och är i kulturellt hänseende inte annorlunda än andra svenskar. Har man problem att acceptera dessa svenskar, då är man rimligen att beteckna som rasist.

Men skulle man exempelvis vara kritisk mot en eller flera asylsökande från Uganda behöver det inte betyda rasism. Individers utseende kan vara i sammanhanget ovidkommande. Vad det med större sannolikhet handlar om är kultur, dvs kritiken gäller beteende och attityder hos afrikaner som kommer hit.

Vad som nu sker är att ordet "rasist" görs till ett allmänt skällsord, mot envar vars åsikter man ogillar. Denna typ av etiketter är farliga, eftersom de avpersonifierar andra människor. Därigenom förbereds marken för förföljelse. Pinochets Chile visste t.ex. att använda etiketten "extremist" för dem som förföljdes, i det kalla krigets USA var det "kommunister" som förföljdes, Stalin förföljde "trotskister", "titoister", osv.

Redan det flitiga användandet av "rasist" skapar, genom ordets starka laddning, ett klimat som skrämmer till tystnad. Därbakom kan också finnas verkliga hot - som utfrysning, skadad yrkeskarriär eller andra obehagligheter. Nästa steg är lagstiftning, med officiella sanktioner som yrkesförbud, böter eller fängelse. Man kan också drabbas av förföljelse från enskilda individer/anonyma grupper.

Alla miljoner till trots så har de statliga kampanjerna missat det centrala, nämligen att definiera vad som är "anti-rasism":

Är det att vara emot en viss grupp av människor?

Är det att vara mot en viss företeelse, och för vissa principer?

Ska en medlem i en grupp kunna hållas ansvarig för vad andra individer ur gruppen gjort? Kan någonsin ändamålet få helga medlen? Detta är grundläggande frågeställningar som uppenbarligen inte ens ställts inom ramen för dessa kampanjer.

Begreppen "rasism" och "rasist" fyller också en viktig funktion för att motverka en reglerad invandring. Genom att de ges en så vid innebörd omfattas ju även människor som på intet sätt är rasister, utan bara önskar en annan flyktingpolitik.

Sedan finns ytterligare en stor mängd begrepp och underliggande argument:

Begreppen "främlingsfientlighet" och "invandrarfientlighet" ligger nära "rasism", och används flitigt. En svagare variant är "främlingsrädsla", en starkare är "främlingshat".

Kan en invandrare vara invandrarfientlig eller främlingsfientlig? Med den innebörd som begreppen ofta ges så kan det vara så. "Främlingsfientlighet" är, med eliternas definition, envar som motsätter sig fortsatt massinvandring till Sverige. Det finns ju många invandrare i Sverige som också har den åsikten.

Ibland kan främlingsrädsla vara både naturlig och berättigad. Den åldring som bor ensam gör nog klokt i att vara misstänksam mot främlingar som ringer på och talar bruten svenska, om han/hon ska undvika att bli rånad.

Det bör också skiljas på olika slag av "främlingsfientlighet":

A. Fientlighet på förekommen anledning - pga av situationen eller pga av en enskild främlings agerande.

B. En allmän fientlighet mot en hel grupp.

Det senare innebär att enskilda individer hålls ansvariga för vad andra individer inom samma grupp gjort sig skyldiga till. På så vis kan det gå ut över oskyldiga individer.

Bland en del svenskar finns förvisso en "främlingsfientlighet" av allmän karaktär, men denna motsvaras av en "svenskfientlighet" bland många invandrare.

Naturligtvis är denna främlingsfientlighet något att bekämpa, men ska ansvaret för detta ensidigt läggas på svenskarna? Har inte främlingarna själva också ett ansvar i sammanhanget? Och har inte politiker, mediafolk och myndigheter ett ansvar?

Om många främlingar beter sig illa eller om många svenskar får erfara att främlingar favoriseras och de själva kommer i andra hand - självklart leder detta till irritation!

Ett annat mycket vanligt begrepp är "fördom". Såväl krav på en annan flyktingpolitik som kritik mot enskilda individers eller gruppers agerande, om dessa människor är födda utomlands, förutsätts ofta bottna i "fördomar".

"Fördom" betyder egentligen "förutfattad mening" - man har skapat sig en uppfattning om någonting innan man riktigt vet. I betydelsen ligger också att denna mening sitter djupt, är svår att ändra på. Det kan röra sig om en hel uppsättning av uppfattningar, t.ex. om hur en viss etnisk eller religiös grupp är, det kan röra sig om generaliseringar och stereotyper. Oftast är dessa uppfattningar negativa.

Men ordet "fördom" används av media-eliten på ett slappt sätt, i praktiken ofta bara som beteckning för "icke önskvärd uppfattning". På så vis slipper man argumentera i sak. Diskussionen kan sluta innan den ens har börjat, och problemen har sopats under mattan.

Tag AMS-chefen Berhardsson, som föreslog minskad flyktingmottagning, med hänvisning till arbetsmarknadsläget. TV-journalistens retoriska "fråga" blev då om inte Berhardsson med detta "spädde på fördomar" mot invandrare. Men det är ju sant att de flyktingar som nu kommer hit i liten utsträckning får ett arbete, de blir socialbidragstagare. Det är inte en fördom, utan ett faktum.

Den vanligaste av alla fördomar i sammanhanget står medierna själva för, nämligen att alla asylsökande skulle vara flyktingar.

Men visst kan det handla också om fördomar i egentlig bemärkelse, dvs om negativa uppfattningar. Sådana fördomar finns dock inte bara hos svenskar, utan också hos invandrare ­ mot svenskar eller mot andra invandrare.

I en bemärkelse är fördomar naturliga och ändamålsenliga i det dagliga livet. Vi lär av erfarenheter, på dem baserar vi våra förväntningar, utifrån dem gör vi bedömningar av sannolikheter. Det är omöjligt att helt leva utan ett mått av generaliseringar.

Å andra sidan är det självfallet önskvärt att, så långt möjligt, varje individ blir bedömd på sina egna meriter!

Anklagelsen för "fördomsfullhet" brukar kopplas till en anklagelse om "okunnighet" eller "okunskap". Eliten vill göra gällande att invändningar mot flyktingpolitiken grundar sig på okunnighet, och att ökad kunskap leder till större "generositet".

Redan här har vi ytterligare ett exempel på en fördom! Det kan med minst lika stort fog hävdas motsatsen - nämligen att hela den förda flyktingpolitiken baserar sig på okunnighet och skygglappar.

Det är inte alltid så lätt att få rikstäckande media, som TV och stora dagstidningar, att sprida korrekt information om flyktingpolitiken och invandringen. Återstår mer lokala kanaler, inte minst mun-till-mun-metoden. Detta kan då komma att stämplas som "vandringshistorier". Underförstått: det rör sig om falska uppgifter.

Men själva metoden för spridning av information säger inte i sig att informationen är tillförlitlig eller otillförlitlig. I Sovjetunionen ledde svårigheterna att få kritiska texter publicerade till fenomenet "Sam-iz-dat", dvs man gav ut själv. Innehållet i Samizdat-skrifterna var knappast mindre tillförlitliga är de officiella versionerna!

Parallellen finns faktiskt där, till förhållandena i Sverige. Tag uppgifterna om att många invandrare missbrukade socialförsäkringssystemet. Just detta avfärdades kategoriskt som just bara "vandringshistorier" och uttryck för fördomsfullhet. Nu är detta ett faktum som knappast längre förnekas.

Den som försöker gräva fram fakta kring invandringen märker snart vilka hinder som läggs i vägen. Massmedia undviker att nämna om en brottsling har invandrarbakgrund, statistiken döljer vanligen hälften av invandrarpopulationen i kategorin svenska medborgare och myndigheter är ofta obenägna att släppa till uppgifter.

Sedan kan denna frånvaro av bestämda uppgifter, svart på vitt, användas som argument i debatter!

Och detta på två sätt.

DELS kan man misstänkliggöra kritiker som påstår saker utan att kunna klart underbygga sina påståenden, framställa dem som benägna till förhastade slutsatser.

DELS kan man ge sken av att frånvaron av tillgänglig statistik till stöd för ett visst påstående i en fråga betyder att det förhåller sig på motsatt sätt. (Se vidare kapitel 6, "Desinformation"!)

Nära "okunnighet" ligger begreppet "förståelse". Lär vi bara bättre känna de människor som tagit sig hit, då kommer många av våra invändningar att försvinna. Så resonerar eliten. Vad man då föreställer sig är att alla invändningar baserar sig på någon typ av missförstånd, som kan klaras upp genom att man träffas och pratar med varandra.

Invandrarverkets tidning, "Ny i Sverige" nr 1/92 har sålunda en intervju med "Helena från Hagfors", som i rubriken förklarar: "Jag var rasist, nu är jag gift med en 'svartskalle'". "Genast insåg jag att svartskallarna också var människor. Svårare var det inte att få mig att ändra uppfattning. Jag tror det räcker med att få kontakt med dem."

Det finns ju olika individer, med skilda utgångspunkter, bland dem som vill ha minskad invandring. Tydligen finns även sådana som "Helena från Hagfors". Där kan det räcka med ett möta en av dem man tyckt så illa om, för att ändra uppfattning.

Grunden för den kritik som förs fram i varje fall i denna bok är dock en annan. Den ifrågasätter inte att de asylsökande "är människor". Men även om vi skulle tycka aldrig så bra om alla som kommit hit så varken kan eller bör alla få stanna. Det skulle snart bli för många, och det tar tid att integrera främmande människor i vårt samhälle. Därtill är inte alla förföljda.

Att vara "intolerant" är fult, det är liksom ett krav att man ska visa "respekt" och "tolerans".

Men "tolerans" som allmän paroll, den är inte mer begåvad än parollen från kårhusockupationen i Stockholm 1968, om att "det är rätt att göra uppror". Frågan måste ju vara vad man gör uppror mot, liksom vad man är tolerant mot.

Bankrån och knarksmuggling, fallskärmsavtal och socialförsäkringsbedrägerier, våldtäkter och mord - vissa företeelser bör man faktiskt vara utpräglat intolerant mot!

Den moraliska eliten är för övrigt själv inte alltid så tolerant. Mot landsmän med andra uppfattningar i flyktingpolitiken kan intoleransen och bristen på respekt ibland vara påtaglig!

Kopplat till "fördomar" finns begreppet "diskriminering", som betyder "särbehandling". Denna särbehandling kan ske p.g.a. härstamning och utseende, religion, språk eller något annat.

Vanligen associeras "diskriminering" med negativ särbehandling, men det finns också en positiv särbehandling. Är man t.ex. välklädd och ska låna pengar på banken, så blir man positivt särbehandlad. Bankerna behandlar inte alla kunder lika.

När det gäller invandrare i Sverige förekommer en liknande särbehandling. Ett exempel är när förra invandrarministern, Birgit Friggebo, deltog i ett möte i Tensta (mötet, där det inte blev allsång). I salen satt mest invandrare, stämningen var upprörd och alla skrek i munnen på varandra. En normal reaktion borde varit att be de skrikande hålla käften och att respektera talarlistan. Men så gjorde inte Friggebo. De närvarande behandlades som mindre tillräkneliga - på dem gick tydligen inte att ställa krav. Även "positiv" särbehandling kan vara kränkande.

Sedan finns exempel på negativ särbehandling. Är man svensk och har kritiska synpunkter på flyktingpolitiken, då får man svårt att bli tagen på allvar. Är man däremot invandrare och uttalar samma åsikter, då blir saken genast annorlunda!

Om svenska domstolar dömer olika för samma typ av brott, beroende på om gärningsmannen är infödd svensk eller invandrare, då är det också fråga om diskriminering.

Frågan är om inte redan själva lagstiftningen är diskriminerande. Det finns en lag om "Hets mot folkgrupp", som bara går i en riktning - den skyddar knappast infödda svenskar.

Idealet är naturligtvis att alla ska behandlas lika och att varje individ ska bedömas för sig, men i verkligheten kan detta ibland vara problematiskt. Det förekommer att afrikaner har svårt att bli insläppta på krogar i Sverige - varför? Det handlar nog om en rationell ekonomisk kalkyl från ägarnas sida - de tappar annars kunder.

Anledningen till detta, i sin tur, kan inte den bottna i tidigare erfarenheter från afrikanska gäster?

Eller tag den svenska kvinna som träffar en ugandier. Statistiskt är sannolikheten väsentligt högre att han skulle vara bärare av HIV-virus än att en vanlig "svenne" skulle vara det. Kvinnan har alltså anledning att vara extra försiktig. Skulle hon därigenom ha "diskriminerat" ugandiern?

En dogmatiskt icke-särbehandlande linje kan alltså få praktiska konsekvenser, så att någon får betala ett pris. Här kan resultatet bli att ytterligare en människa dör i AIDS.

En diskriminering på grundval av utseende visade den danska polisen prov på 93/94, då man tvingade vissa svenskar att visa pass vid gränsen, nämligen de som har "icke-nordiska drag". Detta skedde dock av helt praktiska skäl: man har ett problem med att kosovoalbaner tar sig in i Tyskland från Sverige via Danmark. Vad man då hade att gå efter var utseende - alternativet var ju att stoppa alla för passkontroll.

Viss typ av diskriminering kan vara direkt nödvändig. Minderåriga får t ex inte köra bil, köpa ut alkohol eller rösta i riksdagsval.

I en bemärkelse utgör redan den reglerade invandringen diskriminering: vemsomhelst får ju inte bosätta sig i Sverige.

Att vara "generös" är storslaget, vem vill inte vara generös? Ordet "generositet" får något tvingande över sig, det blir nästan omöjligt att anföra reservationer. Invändningar slår tillbaka mot den som reser dem - vederbörande framstår som småsint.

Men det är ju en sak om det finns en direkt koppling mellan vem som beslutar om generositet och vem som sedan får visa denna generositet. Ett av problemen med den "generösa flyktingpolitiken" är att det inte bara är tillskyndarna av denna politik som får betala notan.

Frågan är om det inte rentav huvudsakligen är andra som sedan får betala, på olika sätt.

Det är också fint att vara "human", således anför de flesta riksdagspartier i sina program "en human flyktingpolitik" som sin målsättning.

Humant blir det väl också, för dem som får stanna i Sverige. Får de generösa råda är vi humana mot var och en som visar sig här. De många nödlidande som inte lyckas ta sig hit existerar liksom inte, för dem finns ingen humanitet.

Frågan är dock hur human den förda flyktingpolitiken är på längre sikt, för någon invånare i Sverige, om resultatet blir etniska konflikter.

Ett angränsande argument framfördes vid folkomröstningen i Sjöbo: "man kan inte rösta om medmänsklighet".

En variant på detta har senare använts av folkpartister på riksnivå: "det handlar om människor". Därför måste den aktuella gruppen av asylanter få stanna i Sverige.

Vad man då glömmer är att samhällets ekonomiska resurser är begränsade, att alla politiska beslut gäller människors behov och att man i praktiken alltid gör prioriteringar. Det är ju det som är politik!

Väljer man att släppa till resurser i ena änden så får det konsekvenser i en annan ände.

Argumentet "barn" är en direkt parallell till argumentet "människa". Skillnaden är att värdeladdningen i "barn" blir så mycket starkare. Därtill behöver inte alltid själva ordet användas, det ger större effekt att visa barn i TV-rutan.

Då framstår det som bara stelbent byråkratiskt och fantasilöst, att ställa frågor om asylgrundande skäl.

Alla människor är "lika i värde och rättigheter". Så inleds FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Med denna som utgångspunkt vill de generösa hävda att var och en har rätt att bosätta sig där han/hon själv önskar. Varje människa på Jorden har alltså samma rättighet att göra anspråk på tillgång till svenskt territorium, svensk infrastruktur och svenska ekonomiska tillgångar.

Mot detta är svårt att argumentera. Tycker man så, så tycker man så.

Ordet "nationalism" har fått en starkt negativ laddning. En orsak till detta är uppenbar - Hitler och nazismen finns i färskt minne.

Det var en aggressiv nationalism, som ständigt strävade efter att utvidga det egna territoriet på andra länders bekostnad. Det var en nationalism som dyrkade våld och förde krig mot andra folk. Det var en nationalism som ansåg det egna folket överlägset, och därför hade rätt att underkuva andra folk.

Nationalism kan alltså betyda att man skaffar sig någon att sparka på, någon att känna sig förmer än. Men "nationalism" kan också vara någonting annat!

Det kan innebära att man har en identitet och i någon mening känner en stolthet över denna, samtidigt som man tillerkänner andra folk samma rätt. Man anser att varje folk - även vi svenskar - har rätt till ett land. Man vill leva, men också låta leva.

Vi är alla beroende av varandra, Sverige har byggts upp genom våra gemensamma insatser. Också inför framtiden "sitter vi i samma båt". Antingen gör vi någonting bra tillsammans eller så misslyckas vi tillsammans.

"Nationalism" kan betyda att man visar samhällsansvar och solidaritet med andra människor i detta land, att man har en moral som går ut på något annat än att bara sko sig själv. Man vill värna natur och kultur i Sverige, liksom nationell ekonomi.

Denna nationalism behöver inte stå i motsättning till internationell solidaritet och samverkan mellan länder, snarare tvärtom. Då man själv "är" någon, och känner en styrka, blir det lättare att vara öppen utåt.

Det förekommer att de som kritiserar den generösa flyktingpolitiken anklagas för "populism". Vad detta ord egentligen står för är att man

- vädjar till människors okunnighet och egoism,

- i varje läge pläderar för det som är mest populärt,

- bortser från att olika krav ska hänga ihop.

Att t.ex. låta sig styras av opinionsmätningar är ett utslag av populism. Vad som kommer fram där är inte opinioner, byggda på insikter. Man behöver inte ha satt sig in i en fråga, inte ha diskuterat den med någon, inte ha skaffat sig några kunskaper. Man behöver framförallt inte ta något ansvar för sitt tyckande.

Demokrati är någonting annat! Det är att låta folkviljan slå igenom - den folkvilja som formats i en demokratisk diskussion. Den räcker alltså inte med "information" - är denna ensidig gör det inte saken bättre.

Att vara missnöjd med det som är fel är naturligt. Många av våra viktigaste framsteg i historien byggde på att det fanns någonting som många människor ville förändra. Så erövrades den allmänna rösträtten, så blev det 8 timmars normalarbetsdag.

Vi måste alltså hålla isär vad som är populism och vad som är demokrati.

"Det mångkulturella samhället" - så låter det nya modeordet, som förväntas få oss att börja himla med ögonen. Ordets flitiga användning till trots förblir dess innebörd ändå oklar.

Det finns nu många etniska grupper i Sverige, vi har massor av hemspråk och det finns mer än en religion. Det är också tydligt, att andelen invandrare i befolkningen blivit hög, och kan komma att öka ytterligare. Nativiteten bland turkiska kvinnor är t.ex. dubbelt så hög som bland svenska kvinnor.

Det finns många kulturella grupper i Sverige - javisst! Men vad frågan gäller är i vilken riktning vi vill gå ! Ska antalet grupper medvetet utökas? Och ska dessa grupper leva isolerade från varandra eller ska vi sträva efter att alla integreras, i ett gemensamt samhälle?

Konkret:

ska alla lära sig svenska, ordentligt?

ska alla kunna försörja sig själva, och komma in på arbetsmarknaden?

ska alla vilja försörja sig själva, och försöka göra rätt för sig i samhället?

ska alla följa svenska lagar?

ska alla även ha vissa gemensamma värderingar och följa vissa sedvänjor?

Eller vill vi ha getton? Ska svenska barn gå i vissa skolor och invandrarbarn i andra? Ska invandrare ha sina egna domstolar? Ska Tensta-Rinkeby vara ett kvittolöst samhälle?

Ett angränsande argument är att det egentligen inte finns någon egen svensk kultur ­ allting kommer utifrån. Då finns inte mycket att förlora. Som Peter Myrdal, en av vinnarna i DO:s uppsatstävling, avslutar sin uppsats: "Så det typiskt svenska, kanske egentligen inte finns."

Detta knyter an till förståelse-argumenteringen i dess extrema tappning ­ vi ska utsudda alla gränser mellan människor, det får inte finnas "vi" och "dom". Vi ska direkt gå in för att undvika en egen svensk identitet.

Samtidigt finns en annan variant. Det finns nog en svensk kultur, i den meningen att vi svenskar har vissa karaktäristiska i vårt sätt att vara. Problemet är just detta - vi är så knepiga. Vi duger inte som vi är, och detta behöver åtgärdas. Bot på bristerna kan rådas just genom accelererad massinvandring, så det snarast sker en uppblandning.

Detta tangerar i sin tur en litenhets- och skuldargumentering:

Vi är ett så litet folk, ett land så vid sidan om, så udda, små och obetydliga att vi nästan redan av det skälet har anledning att känna en slags skuld. Dessutom har vi det ju så bra.

Framförallt har vi en massa på vårt samvete, i form av baltutlämningen 1946, att vi inte tog emot nog många tyska judar under kriget och att Sverige för 500 år sedan deltog i slavhandeln utmed den västafrikanska kusten. Det gör att vi nu ska skämmas och har en gigantisk moralisk skuld att sona.

Denna variant (som mer är en hållning än en uttalad argumentering) har två sidor. Den ena är att vi nu ska rätta till, eller i varje fall kompensera, vad vi gjort fel tidigare. Återbetala. Här handlar det ändå om att vårt agerande idag ska vara till gagn för någon.

Den andra sidan gör botgöringen till ett självändamål - det viktiga blir att vi straffar oss själva, och kör Sverige i botten.

Det är ett officiellt sanktionerat mål, att "invandringens positiva effekter uppmärksammas i ökad utsträckning". Således framhålls att invandringen är "kulturellt berikande".

"När jag kommer ut på en folkrörelsedag nu så är det alltid invandrare med. De spelar, de sjunger och de visar upp sin kultur. Det är någonting som vi alla har glädje av.".

Så formulerar sig Ingvar Carlsson.

"Berikande" - detta är återigen ett diffust begrepp. Frågan är om ens användarna av begreppet vet själva vad de menar. Menar de tillgången till olika exotiska maträtter, som pizza och kebab, kinamat och couscous? Det är ju något som vi redan har - ytterligare invandring har inte mycket mer att tillföra.

Eller syftar man på ett intellektuellt utbyte, av tankar och idéer? Det förutsätter i så fall att vi talar med varandra, att vi umgås. Då ska invandrarna inte leva segregerat och isolerat, i sin egen värld!

Det paradoxala är att samma människor som framhåller detta "kulturella berikande" också talar sig varma för det "mångkulturella samhället", med den segregering det innebär. Själva har de ofta liten kontakt med invandrare.

Ett ofta förekommande argument är att asylsökande "flyr inte till något, de flyr från något". En fras, som ligger bra i munnen - men är påståendet sant?

Varför söker sig då så många kosovoalbaner just till Sverige, i andra änden av Europa? Varför tar de sig inte bara över gränsen, till närmaste grannland - Albanien? Där talar man dessutom deras språk.

Självklart finns det både "push-" och "pull"-effekter. Självklart spelar det roll hur det ser ut inte bara i det land man lämnar, utan också i det land man väljer att söka sig till. Att tro något annat är att förneka att asylsökande utgörs av normala människor, med intresse för sin egen välfärd.

Ett starkt värdeladdat begrepp är "utsatta grupper". Sådana är det definitionsmässigt synd om. Och den mest utsatta av alla utsatta grupper är asylsökande (= "flyktingar").

Delvis stämmer det naturligtvis. Bland dem som kommer finns alla slags människor. Kanske är allihop i någon bemärkelse "utsatta" - det blir ytterst en definitionsfråga.

Till utsatta grupper måste dock räknas också många svenskar - de som blivit arbetslösa, bostadslösa, sjuka, brottsoffer eller råkar bo i en kommun som hotas av konkurs.

För att slippa bemöta en ståndpunkt i sak (vilket kan vara besvärligt) är det ibland möjligt att ta en "genväg": man påpekar att personen ifråga resonerar likadant som en viss annan person eller grupp - en person/grupp som redan är "sågad". En plädering för reglerad invandring har således mötts med "argumentet" att "så tycker även Ny Demokrati".

I detta fall används en "två-stegs-raket". Först bygger man upp en nidbild, skapar ett monster. Ny Demokrati framställs som "främlingsfientligt" och i största allmänhet ej rumsrent. En ganska orättvis bild, om man ser till fakta, men det går bra ändå - media bestämmer.

Sedan kommer påståendet, "x tycker som ny demokrati". Detta kan ju vara svårt för x att förneka, eftersom det är sant i den bemärkelsen att x:s ståndpunkter i stort sett sammanfaller med Ny Demokratis. Vad som inte är sant är att x tycker som monstret (och det gör inte ens monstret självt) - sådant får dock svårt att komma fram.

En annan aspekt är vad denna princip leder till, om den ska tillämpas generellt inom politiken. Dvs att man måste snegla på vad andra tycker, så ens ståndpunkt inte sammanfaller med vad någon annan tycker.

Kan man då vara mot kärnkraft? Det är ju även Centern. Kan man vara för arbetstidsförkortning? Det tycker ju även Miljöpartiet. Och kan man använda den svenska flaggan? Det gör ju även nazisterna!

Det enda rimliga är naturligtvis att var och en får ta ställning självständigt, på sakliga grunder:

- Stämmer fakta, och är de relevanta?

- Vilka värderingar ligger bakom en viss åsikt?

- Vilka konsekvenser får framförda krav?

En variant på den här genvägen är att hålla fram enskilda vålds-figurer, som vill stoppa massinvandringen, och därigenom kompromettera denna ståndpunkt. Men huliganer finns det ju även på andra kanten. Då skulle med samma rätt plädering för ökad invandring kunna kopplas till dessa.

Och om huliganerna bara hade sina åsikter, och argumenterade med ord, då vore det ju inte fullt så illa. Om de inte slog ned folk, inte kastade sten på polisen, inte krossade skyltfönster, inte placerade ut bomber, inte bedrev nattlig telefonterror, inte sände anonyma hotelsebrev, inte mördade - vore dom då överhuvudtaget huliganer?

De generösa drar gärna historiska paralleller, och jämför avvisandet av kosovoalbaner idag med avvisandet av judiska flyktingar på 30-talet. Vad man då bortser ifrån är bara en "detalj": Tyskland är ett grannland. Till Kosovo gränsar vi inte, vi ligger inte ens i närheten.

Vad man också bortser ifrån är att Sverige på 90-talet ser annorlunda ut än Sverige på 30-talet. Vi har nu redan en stor andel invandrare och har beviljat fler asyler än något annat i-land. Varför ska vi fortsätta att vara så mycket mer generösa än alla andra?

Antag att det är sant att kosovoalbanerna är förföljda som grupp. Vi kan inte ta emot alla 2 miljoner i Sverige, det blir för många. I realiteten söker sig förstås inte alla hit, även om de tilläts komma, men redan ytterligare 100.000 skulle i nuläget betyda en stor ansträngning för vårt land.

Därtill skulle det utgöra ett prejudikat. Tar vi emot i princip alla kosovoalbaner, hur ska vi då kunna neka andra grupper, som har det lika svårt?

Ett annat resonemang går ut på att om vi idag vägrar ta emot vissa grupper leder det i förlängningen till något värre. Här anspelas gärna på Hitlers judeutrotning. Först drabbas dessa grupper, sedan står andra grupper i tur...

Vad resonemanget bortser ifrån är återigen en "detalj" av viss betydelse. Det är inte vi svenskar som agerar bödlar i t.ex. Jugoslavien. Det är jugoslaver som tar livet av andra jugoslaver. Inte vi.

I Kosovo är det serber som förtrycker albaner. I Makedonien är det makedoner som tycker illa om albaner, och tvärtom. I Albanien är det albaner som gjort att albanerna är fattiga. Osv.

På något sätt är det som att vi svenskar ska vara där och ta på oss skulden för allt djävulskap, varhelst i världen det än förekommer!

Ett resonemang går ut på att vi kan gå bara i en enda riktning. Förslag på förändring av den förda politiken, på att ändra färdriktning, innebär nämligen ett erkännande av att det finns problem. Och erkänner man att problem finns, då riskerar detta att uppmuntra främlingsfientlighet, kanske rentav att inspirera till våldsdåd. .

Så här uttrycker Tomas Hammar, professor vid Stockholms Universitet, saken: "Men min fråga är, vad leder ett beslut som det den 13 december 1989 till? Det är klart att det har betydelse för opinionen, när politiker går ut och säger att nu klarar vi inte det här, nu kommer det för många bulgarturkar."

Ett angränsande resonemang går ut på att det överhuvudtaget inte är möjligt att reglera invandringen, det fungerar inte.

"Ny i Sverige" intervjuade SIDA-chefen, Carl Tham, i nr 4/91. Artikeln försågs då med rubriken "EUROPA KAN INTE STÄNGA UTE TREDJE VÄRLDEN". Denna rubrik, som täckte en halv sida, hade ingen täckning i texten. Vad Tham där sade var att Europa inte kan "utesluta tredje världen ur sitt framtidsperspektiv", och det är ju något annat än att man är tvungen att släppa in var och en som vill bosätta sig här.

Så för denna rubrik får väl tidningen själv stå. Den ligger för övrigt väl i linje med vad tidningens redaktör, Lillemor Sahlberg, pläderat för direkt. I samma nummer skrev hon så här:

"De feniciska sjöfararna gav för länge sen Europa namnet Ereb, mörkret, landet där solen går ned. För att inte Europa ska göra skäl för det namnet måste nog alla 'stammar' få tillträde till det europeiska huset. Annars kan drömmen om fredens Europa bli det nya imperiet innanför murarna, säkerhetssystemen och våldsapparaterna. Och det kommer dom som hamnar utanför inte att acceptera."

Nog är det märkligt om Invandrarverkets egen tidning ifrågasätter den reglerade invandringen!

Omöjlighets-resonemanget framförs i många sammanhang, men är diffust:

Är det omöjligt att reglera invandringen för att det är praktiskt ogenomförbart?

Eller är det i och för sig möjligt, men ur moralisk synpunkt otillåtligt att göra det?

Som argument för att vi ska ta emot fler flyktingar eller invandrare anförs också att "vi har gott om plats" - Sverige har stor yta, och glesbefolkade områden i norr.

Men det finns ju marknadsekonomiska orsaker bakom alla flyttlassen söderut och den nuvarande koncentrationen av befolkningen till några storstadsområden. Inte upphävs dessa mekanismer genom massinvandringen?

För övrigt är det inte till fjällvärlden som de nya invandrarna söker sig. Och även om så skulle bli fallet kommer de att på något sätt behöva klara sin försörjning.

Erfarenheterna visar att de nyanlända har en egen vilja. Redan att bli förlagd till en mindre stad i södra Sverige kan väcka protester. De vill ofta bo i närheten av sina släktingar och landsmän. Dessa är koncentrerade till de tre storstadsområdena - i än högre grad än infödda svenskar.

Malmö befinner sig således nu, enligt aktuella tidningsrubriker, på randen till en ekonomisk kollaps.

Det anförs vidare att invandringen är lönsam, den kostar oss egentligen ingenting. Så här står det i skriften "På tal om invandrare", utgiven av SIV: "Forskning har visat att invandringen ur strikt ekonomisk synvinkel har varit en mycket lönsam affär för Sverige".

Invandringen är kort sagt bra för oss, även snävt ekonomiskt. Vad man då framförallt syftar på är att de som kommer hit har nått produktiv ålder, att deras skolgång hade redan bekostats av det land varifrån de kommer.

Detta resonemang stämmer - under en förutsättning. Nämligen att det finns arbete i Sverige åt dem som kommer. Så har det varit, men så är det inte längre. Idag har vi en stor arbetslöshet i Sverige.

Alltså faller resonemanget.

Här kan en annan argumentering ta vid: "vår humanitet får inte vara konjukturstyrd". Något så trivialt som ekonomiska realiteter får inte tillåtas påverka flyktingmottagningen.

Resonemanget underförstår att arbetslösheten är övergående och att de nya invandrarna snart kommer in på arbetsmarknaden.

En näraliggande argumentering är att invandrarna "bör ses som", inte ett problem, utan en resurs. På så vis kan man sudda ut gränsen mellan arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring - vilket är ändamålsenligt om man vill ha en fri invandring.

En uppdaterad argumentering av temat "lönsam affär" kan gå ut på att även de invandrare som lever på bidrag skapar efterfrågan , och därigenom sysselsättning.

I den mån detta är sant måste det väl vara lika sant för andra grupper i det svenska samhället. Då måste detta vara argument också för höjda löner åt landets bussförare. Då måste det vara ett argument mot svångremmar överhuvudtaget.

Efterfrågeresonemanget stämmer delvis för pengar som används till efterfrågan på varor och tjänster inom Sverige. Det stämmer knappast för pengar som sänds utomlands. Just detta sker t ex med en del av de utbetalningar för förtidspensioner som går till en gång invandrade.

Skulle det trots allt vara så att invandringen kostar finns andra argument: "Sverige är ett rikt land". "Vi har råd".

Om det nu är så att vi "har råd" - hur då förklara alla indragningar och nedskärningar, svångremmar och osthyvlar, bantningar och försämringar, som nu drabbar svenskar i allmänhet? Varför ska bibliotek hotas av nedläggning, varför ska åldringar bli utan sjukvård, varför ska barn få dålig skolmat ?

Och "rikt" - statsskulden har för länge sedan passerat 1.000.000.000.000 kronor, dvs 1.000 miljarder. (Visserligen blir nettoskulden mindre, och visserligen finns andra länder som ligger än sämre till - men skulden växer mycket snabbt.) Det årliga budgetunderskottet överskrider 200 miljarder kr.

Hela flyktingmottagningen finansieras med lånade pengar.

En angränsande argumentering är att det är fel att jämföra utgifter för flyktingpolitiken med utgifter för andra ändamål, fel att jämföra t.ex. asylsökandes sjukvård med sjukvården för svenska åldringar. Detta är nämligen att "ställa grupp mot grupp".

Men motsättningen är ju reell, vi har en gemensam statsbudget och den är begränsad. Anslår vi mer till ett ändamål blir det mindre över till andra ändamål.

F.ö. använder de generösa själva gärna greppet att jämföra. Uppgifter om kostnaderna för denna sektor kan t.ex. bemötas med argumentet att bankskandalerna är ett större problem.

Även om det finns andra problem som är större - är detta verkligen ett argument mot att försöka åtgärda bristerna inom flyktingpolitiken? Får vi bry oss om bara ett enda problem, nämligen det som är störst?

När riksdagen 1994 skulle besluta om anslag till Invandrarverket, och det anfördes invändningar i debatten, svarade en ledamot: "Vi dricker sprit och äter chips för större belopp!"

Detta chips-argument kan ju användas till försvar för vilken utgift som helst. Jämfört med sprit/chips blir varje annan utgift mer angelägen.

Dessutom är det ett evighetsargument. Det finns kvar och kan ständigt återanvändas, eftersom konsumtionen av sprit och chips inte upphör genom att man i det aktuella fallet beslutar på önskat sätt. Riksdagens val gällde inte SIV-budget eller chips. Oavsett hur riksdagen beslöt i ärendet skulle chipskonsumtionen komma att fortsätta...

Till denna kategori av argument hör också ett öppet uttalat eller underförstått krav på en total godhet.

Anna-Lena Lodenius i tidningen "Ordfront Magasin", nr 1/94: "Just nu är behovet av hjälpinsatser större än på många år, men Sverige och svenskarna stänger dörren. Vad är vår solidaritet värd om den inte finns när den behövs? Mina tankar går till berättelsen i Nya Testamentet om hur Jesus såg en fattig änka lägga några småmynt i templets offerkistor och förklarade för lärjungarna att kvinnan gett mer än alla andra givare tillsammans."

'Ty det var av ett överflöd som alla dessa lade något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.'

"Hur utomordentligt dumt, tycker nog de flesta dialog. Att ge när man själv får försaka - det är en tanke som idag är närmast obegriplig."

I detta fall var det ändå änkan själv som fattade beslutet om att ge bort allt hon ägde...

Ett annat exempel. I UR-programmet "Iris" den 15/2 -94 kom filmaren Roy Andersson till tals, angående rädsla och våld. Han såg inte VAM som något stort problem. Värre var olika villaägarföreningar, och människor som värnade om sin egendom. Dom var verkligen farliga!

Över oss hänger alltså ett krav på total godhet. Det räcker inte med att vara till 60% generös, inte heller är det nog om man är till 80% ädel. Nej, inget under 100% duger.

Svensk flyktingpolitik bedrivs inte bara för asylanternas skull. Den bedrivs också för de generösas skull - för att tillgodose ett behov hos dem av att få känna sig goda. Fanns inte flyktingar skulle de få uppfinnas.

En argumentering som går steget längre än att invandringen skulle vara gratis är att förneka att det överhuvudtaget sker någon avsevärd invandring till Sverige. Här finns flera varianter:

En variant är att plocka ut några enstaka år, då t.ex. antalet utomeuropeiska asylsökande varit lägre än det senaste året. Alltså: "det minskar".

En annan variant är att dra ifrån den grupp som under en viss period är störst. I det aktuella läget betyder detta att man pekar på att både under 1992 och 1993 cirka 80% av alla asylsökande kom från f.d. Jugoslavien. Drar man ifrån dessa blir det, säger man, "inte så många".

Resonemanget utgår alltså ifrån att kriget i Jugoslavien är något tillfälligt, ett undantag. När det väl tagit slut blir det inga fler sådana konflikter, och inga nya flyktingströmmar av liknande omfattning. I själva verket kan det ju vara tvärtom - att detta bara är en antydan om vad som ska komma senare, från Ryssland och Baltikum!

Dessutom är påståendet osant. Även bortsett från jugoslaverna har vi haft många asylsökande. 1992 var det 14.000 - detta kan jämföras med mitten av 80-talet, då det låg på samma nivå.

En tredje variant är att bara redovisa nettoinvandringen, och att då dra av de många finländare som på senare år återvänt till Finland, från de som nu anländer från Afrika och Asien. På så vis får man också fram en bild av ganska måttlig invandring.

En fjärde variant är att på samma sätt ta med statistiken sedan mitten av 1800-talet. Drar man av den mer än miljon svenskar som en gång i tiden utvandrade till Amerika, då kan man få fram att totalt sett - netto - blir invandringen inte så stor.

Bakom detta senare ligger återigen ett resonemang om att vi svenskar har en skuld, att betala igen. Men den skulden har vi väl i så fall till indianerna, inte till afrikaner och asiater?

En variant på ovanstående är att jämföra med hur många flyktingar som det finns i världens fattiga länder. I jämförelse med dessa många miljoner är det bara en "rännil" som söker sig till Sverige.

Vad man då glömmer att tala om är att mottagningen av en flykting i Sverige kostar ett par hundra gånger mer än vad en flykting i Afrika kostar. I jämförelse med jämförbara länder - dvs andra västländer - ligger vi i topp.

Man bortser också från närhetsprincipen - att varje land har ett särskilt ansvar för flyktingströmmar från sitt eget närområde.

Detta är kanske inget vanligt argument, men det förekommer. Man använder ordet "revir" i nedsättande bemärkelse. De som vill sätta gränser för vår generositet och ha kontroll över situationen framställs som revirtänkande.

I sak är väl denna "anklagelse" riktig. Men är det inte naturligt med revir? Djuren har revir. Varför skulle inte vi människor ha det? Och även om man bestämmer sig för att revir är något fult, skamligt och löjligt, så är det ett faktum att reviren finns.

Ett samhälle helt utan privat egendom, ett samhälle där alla äger allting gemensamt, är kanske en vacker utopi - men i hittills har det inte kunnat förverkligas i något utvecklat samhälle. Vissa ansatser gjordes möjligen i kommunistländerna, men utan framgång.

Sedan förekommer ett fall av bakvänd logik:

Fastän Finland tar emot så mycket färre asylanter och flyktingar än vad Sverige gör, förekommer också där argument om att det kommer för många, att det blir för dyrt och att invandringen skapar problem.

"Alltså" är problemet bara subjektivt, finns bara i människors huvuden och i deras attityder. I verkligheten går det alltid att ta emot fler. Det finns rentav ingen gräns för hur många asylanter som ett land kan klara av.

Ett märkligt argument förs fram den 28/1 -94, i en helsidesintervju i DN med professor Tomas Hammar "Han hoppas på att människor med civilkurage och en humanistisk människosyn ska göra sin stämma hörd i debatten och bidra till upplysning om alla människors lika värde."

Såg du den folkpartistiske kommunalpolitiker från Lidingö som uttalade sig för TV om flyktingmottagningen? Han försvarade den generösa linjen, precis som förväntades av honom. Men när kameran stängts av - som han trodde - då sa han raka motsatsen! Officiellt vågade han inte stå för vad han egentligen tyckte.

Så vad som kräver "civilkurage" är nog att utmana etablissemanget, inte att flyta med. Att stå för en egen mening även när man får hela kopplet över sig. Svensk mästare i civilkurage torde vara Sven-Olle Olsson i Sjöbo!

Från de generösas sida har länge hävdats att praxis "skärpts" vad gäller beviljande av asyl/uppehållstillstånd i Sverige. En utredning inom kulturdepartementet våren -94 gav stöd för detta. I media presenteras detta som en anklagelse mot regeringen.

Återigen utnyttjar man ordens värdeladdning. Vore inte bra, i själva verket, om praxis hade skärpts? Ordet "skärpt" är bara ett av flera negativt laddade ord som journalisterna använder för att styra våra tankar. Andra exempel är "hårda tag" och en "tuffare" linje.

Trots "skärpningen" under 1993 beviljades det året nära 60.000 uppehållstillstånd i Sverige - vilket var mer än någonsin! Det förhållandet kom dock inte fram i media.

Omvänt finns ett antal positivt laddade ord och begrepp, som också används propagandistiskt. Dit hör att människor kommer och "knackar på vår dörr", att de söker en "fristad" undan förföljelse och att de befinner sig "på flykt".

Med sådana utgångspunkter framstår det som både onödigt och hjärtlöst att underkasta vederbörande förhör och prövning av rätten till asyl.

När beskedet om regeringens nya "noll-beslut" kom 1994, med innebörd av ytterligare 20.000 kosovoalbaner rapporterade media om glädje bland de berörda. Saken framställdes som ett "glädjebesked" i största allmänhet, en glädje som vi alla hade anledning att dela.

Men om det bara blir mer glädjande ju fler som får stanna, varför neka någon enda? Varför alls ha en reglerad invandring?

Detta leder över till frågan om dagordningen. Kan man bara bestämma förutsättningarna för en diskussion, då är halva diskussionen redan vunnen! Det gäller att få rätt frågeställning. I det avseendet har de generösa varit framgångsrika.

I DN har exempelvis förts debatter mellan företrädare för å ena sidan de kanske 30% som vill ha en generös flyktingpolitik, å andra sidan de 3% som vill ha en än generösare politik.

I radion har sänts debatter mellan å ena sidan diverse förespråkare för denna 3%-minoritet, å andra sidan företrädare för kulturdepartementet och invandrarverket. Hela diskussionen har då kretsar kring frågan huruvida asylsökande kosovoalbaner haft det svårt eller inte.

Det är väl omöjligt att förneka detta. Problemet är att i Kosovo finns 2 miljoner människor som har det svårt och att i Ukraina finns ytterligare 53 miljoner... Helhetsperspektivet saknas.

Ett vanligt förekommande knep är att slå in öppna dörrar. Man bemöter argument som aldrig har framförts - något som ofta kan göras slagkraftigt och övertygande. För att fungera väl bör meningsmotståndaren då inte ha möjlighet att komma till tals, och framföra sina egna argument.

Just så är å andra sidan ofta fallet.

Ett helt avväpnande "argument" använder Mona Sahlin på Aftonbladets insändarsida den 28/10 -94. På uppgifter om att invandrare stått för den kraftiga ökningen av förtidspensioner svarar hon bara att hon ställer sig "tveksam" till uppgiften.

Genom detta lika enkla som geniala grepp lyckas hon med konststycket att "bemöta" en uppgift utan att i sak behöva bestrida dess riktighet. Hon suddar ut gränsen mellan sanning och osanning, verkligheten blir liksom ovidkommande.

Precis som George Orwell skrev i sin framtidsroman "1984"...

Vad man också kan göra, och massmedia faktiskt gör, är att mäta med olika mått. Om svenska skinnskallar misshandlar en invandrare väcker det kraftiga reaktioner, ifall ett gäng invandrarungdomar misshandlar en skinnskalle bryr man sig inte. På så vis kan trycket hållas uppe: det är synd om invandrare, och därför ska vi vara fortsatt generösa.

EN VARIANT på att mäta med olika mått är alltså att bedöma en och samma handling olika, beroende på vem som är skyldig. Att bedöma strängare när vissa gjort sig skyldiga till något, än när andra gjort det.

EN ANNAN VARIANT är att helt enkelt vända på steken, att friskriva förövarna från och skuld och istället placera den på offren. Detta var just vad som skedde efter Stureplansmorden hösten -94. Ingvar Carlsson och andra toppolitiker förklarade då att "vi bär alla ansvaret".

Hade man resonerat likadant i den omvända situationen, då skulle invandrarna ha gjorts ansvariga för lasermannens vilda skjutande?

Sedan finns ytterligare ett "argument", vilket liksom över- trumfar alla andra argument. Det sätter i princip punkt för all vidare diskussion.

Så här låter det, framfört av Lillemor Sahlberg i "Ny i Sverige", nr 2/91: "Idag är det bara de mest extrema rasistgrupperna som öppet hetsar mot judar, rasistpropagandan i övrigt talar i mera förtäckta ordalag om människor från utomeuropeiska länder och med främmande religioner."

"Förtäckta" ordalag, "försåtlig" argumentering - på så vis görs själva orden oanvändbara. Människor förutsätts mena någonting annat än vad de säger. Då blir ju redan ett försök till dialog meningslöst.

Ett annat "övertrumfande" argument framfördes av Maria Leissner, fp, i TV den 13/2 -94. Hon anklagade Ny Demokrati för att ­ genom att öppet gå ut med kritik mot den förda flyktingpolitiken - "släppa lös" krafter. Krafter som sedan inte går att kontrollera.

Största möjliga tystnad i frågan, alltså, det är vad Leissner anbefaller. Ett märkligt synsätt, från en som kallar sig liberal !

Svagt underbyggda åsikter bekämpas nog bäst i en öppen debatt. En bättre garanti mot att hamna fel i sak finns inte, än demokratins metod.

Till sist ett generalargument, även om det inte ofta direkt formuleras: just när det "blåser snålt" blir det viktigare än någonsin att vara ståndaktig.

Ju mer kritik den förda flyktingpolitiken röner, ju uppenbarare dess galenskaper och ju starkare det svenska folket reagerar - desto viktigare blir det att stå fast. Den 21/12 -94 förklarade således Ingvar Carlsson i riksdagen att han "vill arbeta för en bred majoritet bakom en generösare flyktingpolitik"...

Möjligheten av att han själv skulle kunna ha fel finns inte i hans föreställningsvärld. Han sitter ju i talltopparna, med en utsikt och överblick som vi andra saknar