Möjligheten till "eget boende" infördes den 1 juli 1994, under Birgit Friggebos tid som invandringsminister. Asylsökande skulle inte behöva bo på förläggningar, utan ges valfrihet. De som önskade bo ute det svenska samhället under den tid som deras asylansökan behandlades, skulle få göra detta.
Man beräknade att 10% skulle utnyttja denna möjlighet - det blev 50%.
Dvs så mycket "eget" boende och så mycket reell valfrihet blev det aldrig. 500 kronor i månaden för ensamstående och 1.000 kr för familjer ställdes till förfogande i bostadsersättning. Detta möjliggjorde inget boende i egen lägenhet, utan man blev inneboende. Och det var hos landsman eller andra invandrare som man hamnade.
Någon kontakt med det svenska samhället eller någon inlärning av svenska språket underlättades därigenom inte. Efter erhållet PUT blev de nyanlända som regel kvar i den kommun de hamnat. Det var i de flesta fall i kring Stockholm, Malmö eller Göteborg - i redan invandrartäta områden.
En statlig utredning noterade 1996 dessa negativa konsekvenser, men regeringen (s) tillbakavisade ändå ändringsförslag - med hänvisning till "individens frihet".
Källa: Dagens Nyheter den 19/11 och 20/11 1998
