Olof Rudbeck d.ä.

 Ljus från Sverige

Född: 1630, i Västerås

Samtida med: drottning Kristina, Karl X, Karl XI

Nyckelord: botanik, medicin, lymfan

Död: 1702.

 Länkar:

 Rudbeck 1

 Rudbeck 2

Rudbeck 3 

 Den yngre

 

Olof Rudbeck d.ä. ska ej blandas samman med Olof Rudbeck d.y. (1660-1740), som var hans son.

Olof Rudbeck d.ä. levde 1630-1702. Hans far var biskopen i Västerås, Johannes Rudbeckius (som grundade Rudbeckianska gymnasiet i Västerås - det äldsta i Sverige).

Rudbecks främsta bedrift var en medicinsk upptäckt: lymfan. Denna upptäckt gjorde han redan 1652, vid 22 års ålder.

1648 hade Olof Rudbeck börjat studera vid Uppsala universitet. Först utbildade han sig till instrumentmakare, men intresserade sig också för biologi och medicin. Vid dissekering av en kalv 1650 hittade han mjölkliknande vätska i en gång i brösthålan och ett slags kärl som förde vätska från levern. Från kroppens perifera delar fördes vätskan till halsvenen där bröstgången mynnar. Han förstod att det var ett kärlsystem, som fanns även i människokroppen.

Delar av systemet var redan känt genom italienaren Aselli och fransmannen Pequet men Rudbeck kunde förklara hela systemets sammanhang och vätskans rörelseriktning. Vid drottning Kristinas Uppsalabesök våren 1952 genomförde Rudbeck en demonstration av sin upptäckt för henne. Året därpå sammanfattade han detta i en avhandlingen "Nova exercitatio anatomica".

 Ur webbsidan "Info-Medica":

"Lymfan består av överskottsvätska som finns mellan cellerna, och som pressats ut i början av blodomloppets kapillärer. En del av vätskan sugs upp igen av kapillärerna, och en del sugs upp av lymfkärlen och bildar lymfan. Lymfan innehåller också proteiner och vita blodkroppar. Under ett dygn bildas 2-4 liter lymfa. Lymfsystemet når hela kroppen utom hjärnan.

Lymfsystemets viktigaste uppgifter är att

bekämpa infektioner

avlägsna gamla, skadade eller främmande celler, till exempel gamla röda blodkroppar eller tumörceller

transportera lymfan från vävnadsvätskan till blodet

transportera fett från tunntarmen till blodet i form av små fettdroppar, som sedan sugs upp av lymfkärlen."

1653 reste Rudbeck till Leyden i Holland för att studera vid dess universitet. Ville man fördjupa sig inom medicinen vid den här tiden var det nödvändigt att söka sig utomlands. De flesta av Sveriges makthavare under 1600-talet studerade just i Leyden, som var ett industriellt centrum och hade ett av de bästa universiteten i Europa. Rudbeck fick med sig en reskassa på 800 riksdaler från drottning Kristina och 200 riksdaler från Axel Oxenstierna. Hans verksamhet bedömdes tydligen vara av stor nationell betydelse.

Rudbeck kom hem igen till Sverige i juli 1654, då han fått höra att Kristina abdikerat och att Axel Oxenstierna var sjuk.

Med sig från Holland hade Olof Rudbeck en hel del växter och på universitetsområdet i Uppsala anlade han 1655 den första botaniska trädgården i Sverige, vilket banade väg för naturvetenskapens framväxt i landet. Ingen annan trädgård i Europa, med undantag av den i Paris, hade fler olika växtslag än Rudbecks. Där fanns även tropiska växter. Projektet resulterade i en katalog över de växter som odlades i trädgården. Denna blev som en uppslagsbok för de förlinneanska växtnamn som användes av Rudbeck och hans samtid.

Under många år arbetade Rudbeck också, tillsammans med sin son, på ett botaniskt jätteverk "Campus Elysii" som vid hans död omfattade flera tusen träsnittformar med växtbilder. Avsikten var att där avbilda alla kända växter i världen. Första boken, om grässlagen, var redan tryckt, då den stora eldsvådan 1702 förstörde hela upplagan utom tre exemplar.

1660 hade Olof Rudbeck blivit ordinarie medicinprofessor vid Uppsala universitet. Han innehade ämbetet till 1692, då han efterträddes av sin son, Olof Rudbeck d.y. Han strävade efter ett universitet som inte var så dominerat av prästutbildning, utan mer inriktat på tillämpade och praktiska kunskaper. Vetenskapen skulle inte vara hämmad av auktoriteter.

Rudbeck var en mångfacetterad vetenskapsman. Förutom medicinare och botaniker var han byggmästare, stadsplanerare, instrumentmakare, musiker, astronom och historiker.

Under flera decennier ägnade sig Rudbeck också åt ett - utifrån dagens horisont - underligt verk "Atlantica". Platon hade tidigare skrivit om sagoön Atlantis och Rudbeck menade att Sverige var Atlantis, jordens äldsta konungarike, grundat kort efter syndafloden. Huvudstaden som Platon skrivit om var, hävdade Rudbeck, Gamla Uppsala. De grekiska gudarna var våra asar även om de var krigare och härförare. Som bevis för sin vision hänvisar Rudbeck till de antika författarnas skrifter, de isländska sagorna och den svenska jorden, floder, berg och sjöar. Atlantica passade för stormaktstiden. Denna nationellt-romantiska historieskrivning gjorde Rudbeck till en förgrundsfigur inom göticismen.

Stora delar av Uppsala ödelades alltså i branden 1702. Rudbeck - över 70 år fyllda - stod då på ett hustak och dirigerade folk i släckningsarbetet. Detta räddade universitetsbiblioteket undan lågorna, hans eget hus brann däremot upp. Direkt efter branden satte han sig ner och ritade på en ny stadsplan.

Bara några månader senare avled Olof Rudbeck, 72 år gammal.

 

 

 

 

 


OLOF RUDBECK DEN YNGRE (1660-1740) gick i faderns fotspår, och det var fadern som utverkade av kung Karl XI att Rydbeck den yngre fick följa med på 1695 års expedition till Lappland. Kungen hade själv besökt Torneå året innan, och sett midnattssolen från kyrktornet där. Rudbeck d.y. skulle resa för att "observera och afrijta ett och annat, som kan lända til fäderneslandets lustre och heder".

Olof Rudbeck d.y. planerade att ge ut sin skildring av denna resa i ett bokverk om tolv band. Endast den första delen, Nora Samoland , hann dock utkomma innan den stora branden i Uppsala 1702 förstörde alla Rudbecks manuskript.

Ur dagboken, publicerad i Svenska Linnésällskapets årsskrift:

"Wad eljest själva landet i Lule lappmark vidkommer, är det träfflig bergaktigt och med höga fjäll överfullt, så att när det ena fjället släpper, tager det andra emot. Och synes deras höjd i Lule vida övergå Torne lappmarks fjällen. Dock är det märkeligt att alla fjällen hit norråt stiga mycket långslut i anseende mot de bergen i Söderländerna, vilka, som man av deras avritningar och beskrivningar i åtskilliga reseböcker utmärkt kan se, stiga mycket tvärt och spitzigt ända upp. Och kallas därför höga bergen hos oss fjäll, av orsak att där oppå inga trän eller örter växa, utan de är glatta och bara såsom fjäll uppå en fisk."