Från Kurt Lundgrens blogg:
SMÅLANDSPOSTEN SPARKADE PUBLICIST FÖR DESSA ORD
Denna krönika och den förra ledde fram till att den kända och populära publicisten Margareta Dalgren Göthe (från tidningsfamiljen Göthe) fick sparken som krönikör på Smålandsposten - efter 40 år och mer än 2000 krönikor, plus lika många andra artiklar i olika ämnen, är hon inte längre välkommen på sin egen tidning.
Detta, kära vänner, sker i Vilhelm Moberg-land, i Dackebygder, i landet Rid i Natt.Varning, varning, här kommer alltså den omstörtande artikeln.
VEM DROG UNDAN MATTAN FÖR OSS?
- Av Margareta Dalgren Göthe - (Meg)
För ett par veckor sedan skrev jag en krönika här på Hvar 7:de Dag.
Den handlade bland annat om det gamla svenska talesättet att ta sedan dit man kommer och jag undrade hur det kommer sig att vi svenskar, som en gång i tiden satte skräck i hela Europa nu har förvandlats till mjukryggade anpasslingar.
Jag tror inte att jag fått en sådan respons på någonting som jag hitintills har skrivit under mina dryga 50 år som journalist.
Ute på sta´n och via telefon och brev har jag fått precis samma reaktioner. Det är egentligen bara från ett enda håll jag har fått indikationer på att man reagerat på att jag inte var "politiskt korrekt", som det så vackert heter numera.
Och det som förvånar mig allra mest är att den reaktionen kom från ett håll, där man sannerligen brukar hålla yttrandefrihetens fana högt. Men det var den enda avvikande rösten som nått mig i det här sammanhanget.
- Du skriver precis som jag tänker, brukar jag ofta få höra.
Men den här gången har nästan alla lagt till ett par ord, som nästan skrämmer mig. Hur vågar du? har man sagt. Eller: Det är bra att du törs. Och då går det kalla kårar efter ryggraden på mig. Törs? Törs uttrycka en åsikt i åsiktsfrihetens förlovade land?
Det kan väl inte vara så att vi svenskar inte bara förvandlats till bugande anpasslingar, utan också till ett tigande folk.
Eller? Har vi det? Och i så fall varför?Nej, tiger gör vi inte. Inte vid kaffeborden och inte i goda vänners lag.
Men ute bland främlingar, i tal och text, tiger vi med mycket av det vi innerst inne tycker och tänker. Vi har förlorat fotfästet. Och den som inte står tryggt med fötterna på jorden har inte mycket att sätta emot.
Den som drog bort mattan under fötterna på oss är också den som nu kan manipulera oss. Mattan såg ut på många sätt. Ett sätt är språket.
För inte så många år sedan kunde vi tala om städerskor, fångar, invandrare, flyktingar, negrer. Ja, listan skulle kunna göras lång.I dag håller många inne med sina tankar för att inte utsätta sig för risken att bli verbalt nedklubbade för att de använder fel ord. Man tiger hellre. Och likadant med sina åsikter.
Man tiger hellre än att bli slagen på fingrarna med tillmälen som främlingsfientlig, rasist, okunnig eller inte politiskt korrekt. Man vill inte riskera att bli indragen i en diskussion där de gamla vanliga orden har fått en ny innebörd eller där åhörarna varken kan eller vill skilja på kritiken man ställer mot det politiska handlandet i vårt land och resultatet av det. Man befinner sig i ett gungfly och tiger hellre.
Och över ens huvud fattas beslut, som man med hela sin själ skulle vilja kämpa emot, men inte törs yttra sig om. Gränserna tänjs och allt oftare hör man folk klaga över att de inte känner igen sitt gamla Sverige längre.
- Det är skönt att jag är så gammal som jag är, men jag tycker synd om mina barnbarn, är det många som säger.
Det blir så i ett land av anpasslingar och tigare, där ingen vågar stå upp för de gamla dygderna. Jag undrar vem det var, som med så utstuderad slughet, drog bort mattan under fötterna på oss