Blågul kommentar
om Sverigedemokraterna
Bakom medias kritik av
SD ligger formellt en oro över nazi-influenser och omsorg om demokratiska
principer. I praktiken handlar det om något annat, nämligen en
fruktan för att ett invandringskritiskt parti ska bli alltför
starkt.
Bakom den kritik som
Blågula Frågor kan anföra ligger snarare ett bekymmer över
att SD - som det enda nationellt demokratiska partiet på den svenska
scenen - inte är tillräckligt framgångsrikt.
I massmedia kommer Sverigedemokraterna
inte fram på något vettigt sätt. Inte heller har de någon
egen publikation som når ut. Beträffande torgmöten tycks
SD tills vidare ha resignerat. Efter över tio års arbete har
SD lokalorganisationer i bara 10% av Sveriges kommuner.
Sverigedemokraterna misslyckades
i förra valet att ta sig in i riksdagen och de ligger i opinionsmätningarna
fortfarande långt under 4 %-spärren.
Sedan partiets bildande
1988 har ytterligare en halv miljon uppehållstillstånd beviljats.
Medan antalet år 1987 var 28.000 låg det förra året
på 37.000.
Men kan någon ha
rätt att kritisera Sverigedemokraterna? Det är ändå
det nationellt demokratiska parti som arbetat hårdast och profilerat
sig bäst. SD har ändå försökt.
SD-arna tillhör
de invandringskritiker som fått offra mest. Det handlar inte bara
om mediala nidpresentationer och dåligt anseende. Det handlar också
om helt handfasta erfarenheter av förtryck, från yrkesförbud
till förstörd egendom och fysisk misshandel. SD-arna har trots
detta fortsatt ett politiskt arbete som är i grunden ideellt. Det är
mod!
Någon kritik av
en förebrående, moraliserande karaktär har därför
ingen rätt att komma med mot SD.
Men kritik kan var även
av annat slag. Den kan vara respektfull och konstruktiv, ha till syfte att
bidraga till ett bättre resultat framöver. En sådan kritik
har vi andra nationaldemokrater inte bara rätt att framföra -
det är vår skyldighet att göra det.
Ingen rörelse kan
utvecklas utan att kontinuerligt ställa sig själv kritiska frågor
och vara beredd till omprövningar.
Sverigedemokraterna är
i stort sett det enda existerande nationaldemokratiska partiet i Sverige.
Så vill man dessutom ha det, SD skulle definitivt inte uppskatta någon
konkurrens om sitt utrymme. Defacto skulle det också betyda ett handikapp
med flera partier, genom att rösterna splittras. Men denna unika position
ger ett särskilt ansvar, för att lyckas!
De yttre, mycket kärva,
förutsättningarna är givna:
•
Mot sig har SD en kompakt mediafront och ett enat politiskt etablissemang.
•
Mot sig har man gäng av extremistiska våldshuliganer, som ges
aktionsutrymme.
•
Mot sig har man också det faktum att svenska folket är så
apatiskt och politiskt passiviserat.
Men det finns en sektor
som SD självt kan påverka, nämligen sina egna politiska
ställningstaganden.
Ett exempel är Sverigedemokraternas
linje beträffande återvandring. Ska denna återvandring
vara frivillig eller påtvingad? Här är SD otydligt, och
resultatet blir en nackdelsmaximering.
Förvisso finns ett
reellt problem, med så många människor från alla
delar av världen i Sverige, människor som inte vill integreras
i vårt samhälle (inte lär sig svenska, inte känner
lojalitet med Sverige, inte ser sig själva som svenskar). Önskvärt
vore förvisso att en stor del av dem reste hem igen!
Det är dock ingen
realistisk målsättning:
- Det går inte
att tvinga iväg människor som redan har ett permanent uppehållstillstånd,
kanske dessutom fått svenskt medborgar-skap och redan bott i Sverige
under många år.
- Frivilligt lär
heller inte många återvända, så länge de materiella
villkoren för dem i Sverige är så mycket bättre än
i hemlandet.
I skärningspunkten
mellan dessa praktiska svårigheter och trycket från SD:s medlemmar
att de ointegrerbara ska återvända uppstår dessa "halvkvädna
visor".
Politiskt är det
en dålig linje eftersom det skrämmer upp många invandrare
och ger bränsle åt SD:s motståndare, men ändå
utan att svara på själva problemet. Det betingar ett politiskt
pris utan att ge något i utbyte.
Vad som kan göras
är att:
1. strypa den fortsatta
invandringen
2. vara restriktiv i
utdelande av svenska medborgarskap
3. konsekvent utvisa
grova brottslingar, när de inte har svenskt medborgarskap (detta sker
nu i mindre än 20% av fallen).
4. göra ett principiellt
ställnings-tagande, att de invandrare som inte har skyddsbehov och
som inte klarar sin försörjning i Sverige bör återvända.
5. genom bidrag och på
annat sätt underlätta återvändande.
6. ställa krav på
anpassning för dem som bor kvar i Sverige
Sverigedemokraterna säger sig vara ett "mittenparti", som politiskt står "varken
till höger eller vänster". Det är en felaktig utgångspunkt!
I samhället finns
ett antal problem: förtryck och otrygghet, miljöproblem och klassklyftor,
obildning och medialikriktning, brist på medborgarinflytande, mm.
Dessa problem behöver lösas. Huruvida lösningarna sedan kan
uppfattas som "höger", "vänster" eller något
annat är ovidkommande.
Hur ska svenska intressen
kunna hävdas när kapitalet flyttar fritt mellan länderna?
Hur möta den nyliberala offensiven? Svaret måste kanske bli åtgärder
som traditionellt associeras med vänsterpositioner - än sen
då?
Hur motverka brottsligheten
och återskapa ett rättssamhälle, hur få en skola som
förmedlar kunskaper och moral? Svaren måste kanske bli åtgärder
som brukar stämplas som "reaktionära" - än sen
då?
Det finns en fara för
ett parti som blir så hårt angripet och så smutskastat
som Sverigedemokraterna, att det för att bli accepterat gör till
sin främsta strävan att framstå som alldagligt, vanligt
och normalt, som oförargligt.
Det är inte vad
Sverige idag behöver. Vad situationen ropar efter är ett tydligt
och offensivt alternativ. Ett kulturkonservativt alternativ, som utmanar
makthavarnas flumideologi och svenskfientlighet.
Tidskriften Salt har därvid anslagit den rätta tonen!
