"Det är naturligtvis inget annat än en skandal att HIV-smittade flyktingar som gömmer sig i Sverige inte får den vård de behöver. Skandalen förvärras av att den regering som predikar solidaritet och medmänsklighet inte tycks vilja göra något åt saken".
Detta citat är taget från Expressens ledarsida den 18/11 men skulle kunna vara från vilken tidning som helst i Sverige. Inte en enda avvikande röst har hörts. Sverige, svenskarna i allmänhet och regeringen i synnerhet skall skämmas. Mest skäll får Maj-Inger Klingvall, hon är numera ondskan personifierad.
Men alla vet att Klingvall är precis lika human och solidarisk som de flesta andra svenskar. Hon vill vara lika god som ledarskribenter och andra journalister. Men hon har också den otacksamma uppgiften att ta ansvar för helheten. Ett ansvar som media i andra sammanhang kritiserar politiker för att inte ta.
Varför kan inte en enda tidning, eller för den delen TV eller radiokanal belysa denna svåra fråga på ett demokratiskt, allsidigt och anständigt sätt? De svenska skattebetalarna bidrar med många skattemiljoner till presstöd just för att vi ska få höra många röster i den samhällspolitiska debatten. Detta är speciellt viktigt i de svåra och viktiga samhällsfrågorna. I stället får vi enfald och dessa ständiga kampanjer. Den som inte vill argumentera gör det lätt för sig uppe på piedistalen genom att peka ut andra som inhumana, osolidariska ja, rent av lägre stående varelser.
Säg nu att Media skulle få diktera villkoren för hur den krisartade svenska sjukvården på bästa sätt ska komma på fötter. Då ska alla som har lyckats ta sig till Sverige kunna ha samma förväntningar på vård som de egna medborg-arna. Detta krav kan bara ställas av dumskallar och av den politiskt korrekta eliten.
Det är fler afrikaner som har avlidit i AIDS än som har dött i samtliga de krig som förts på kontinenten. Hur skall Sverige, med sina begränsade resurser, göra för att minska lidandet för dessa människor? Alf Svensson ansåg att vi skulle göra undantag för den aktuella afrikanska kvinnan. Hon skulle få den bästa tänkbara sjukvård som går att få mot AIDS.
I konsekvens med detta resonemang måste han ju kräva undantag vid varje nytt fall. I annat fall blir det ju fråga om diskriminering! Och vad skulle DO säga om det?
Görs undantag i varje enskilt fall då har man inte längre den regel som gäller formellt. Då har man i praktiken skapat en ny regel. Den skulle innebära att det svenska samhället åtar sig att ansvara för vård åt varje HIV-smittad eller AIDS-sjuk som tagit sig hit.
Vilken inverkan skulle detta få på den illegala invandringen till Sverige? Hur många HIV-smittade afrikaner skulle ha anmält sig för vård inom ett år? Finns det någon bortre gräns för Alf Svenssons godhet?
I praktiken handlar det naturligtvis inte bara om att vara "god" - det finns dilemman! Svensk sjukvård är redan hårt ansträngd, våra resurser är begränsade. Skenar kostnaderna iväg, då kommer det att drabba andra. Närmare bestämt de medborgare som betalar denna sjukvård.
Har vi inte valt in våra politiker i riksdagen för att de ska ha mod och civilkurage att också fatta de riktigt svåra besluten? Jag påstår inte att det finns enkla lösningar, men den tredje statsmakten borde se som sin uppgift att förklara och diskutera svårlösta frågor, inte bara rikta in sig på oanständiga kampanjer.
Anders Sundholm
