"Extremist" används ofta slarvigt, bara som ett tillmäle och skällsord, utan reellt innehåll. Skulle man ändå försöka ge detta ord en seriös betydelse, var hamnar man då?

Ordet skulle kunna beteckna någon med ståndpunkter som antingen ligger långt från de flesta andras eller som i sak är tokiga, i den meningen att de kan få allvarliga konsekvenser.

I den bemärkelsen kan Miljöpartiets linje i flyktingpolitiken tveklöst betecknas som extrem:

• En nyliberal linje i frågan betyder fri invandring, men vederbörande får klara sig bäst han/hon kan.

• En traditionell s-linje innebär reglering, men ett långtgående ekonomiskt ansvarstagande för dem som kommer.

Miljöpartiets linje kan sägas utgöra en kombination av dessa: alla ska få komma och de ska från första dagen ha obegränsade rättigheter - det svenska samhällets ansvar är totalt.

FLYKTINGADVOKAT

Flyktingpolitiskt ansvarig i Miljöpartiets partistyrelse under 90-talet har varit en flyktingadvokat, Bernt-Erik Ekeroth. Dennes grundhållning till medborgarskap har manifesterats i ett uttalande kring brottslighet och utvisningar: Om utlänningar, skyldiga till grova brott i Sverige, kan utvisas - då ska även brottsliga svenskar utvisas!

Miljöpartiets generösa flyktingpolitik skulle ju kosta vårt samhälle en hel del. Hur finansiera den? Ekeroth hänvisar till vad svenskar lägger ned på alkohol, spel och andra onyttigheter. Ett universalargument - evigt användbart för varje statsutgift.

Ekeroth har vidare levererat en definition på begreppet "invandrarfientlig": "Enligt min mening är man invandrarfientlig om man vill...ha en mer restriktiv flyktingmottagning än idag".

Med den utgångspunkten krävde Ekeroth uteslutning ur Miljöpartiet av Anders Sundholm, en av dem som var med om att grunda partiet. Ett krav som partiet, under ledning av Birger Schlaug, tillgodosåg.

Samme Schlaug erkände samtidigt offentligt och skriftligen sitt eget och andra politikers hyckleri i flyktingpolitiken - varpå han fortsatte att praktisera samma hyckleri som tidigare.

Birger Schlaug, i sin bok "Svarta oliver och gröna drömmar":

"Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället.

Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig."

Miljöpartiet lyckades forcera fyra-procentspärren till riksdagen som ett gräsrotsparti. Partiet representerade motsatsen till mygel och toppstyrning, man utstrålade idealism, ärlighet och rent spel.

En av Miljöpartiets riksdagsledamöter, Yvonne Ruwaida, har i det perspektivet visat sig använda skattebetalarnas pengar på ett anmärkningsvärt sätt. I stort sett varje dag har hon åkt taxi till riksdagen. Detta trots att hon bor i Farsta och lika gärna kunde ha tagit tunnelbanan.

Särskilt för en miljöpartist blir det naturligtvis konstigt med en sådan praktik. Miljöskydd är ju partiets kärnfråga och en given innebörd av detta är att försöka nedbringa all onödig bilanvändning, för att istället åka kollektivt.

Ruwaida utmärkte sig även då hon 1998 hoppade av från en paneldebatt i Mälardalens Folkhögskola, där bl.a. Blågula Frågor skulle deltaga. DN den 5/11 -98:

"Riksdagsledamot Yvonne Ruwaida... ogillar i princip formen, eftersom panelen fått en 'jämlik' sammansättning med lika många debattörer från varje sida."

Personer med "rätt" åsikter ska ha mer yttrandefrihet än andra.

Mot denna bakgrund blir Åke Askensten inte en så udda miljöpartist som man först kan tro.