---

Ordförandeord

Vad gör man om det samhälle man bor i plötsligt invaderas av nazister?

Ja, "invasion" kanske är att ta i, men 6-7 nazister väljer att bosätta sig i ens eget lilla bostadsområde och förgifta den tidigare idyllen. Media förser det hela med krigsrubriker och skrämmer upp ett helt samhälle på grund av några vilsegångna ungdomar.

Om tidningen Expo hade fått bestämma hade strategin varit glasklar. Blås upp denna händelse i jätteformat, måla upp lilla Tomelilla som nazisternas nya fäste i Sverige, frys ut och isolera de farliga nazisterna från de goda medborgarna.

Det absolut värsta man kan göra enligt Expo-doktrinen är att samtala med dessa vidriga typer, det skulle vara att legitimera deras åsikter. Och att legitimera någon är enligt de politiskt korrekta i dagens Sverige det värsta man kan göra.

Med den utfrysande strategin hade dessa förvirrade ungomar idag kanske varit riktigt illa ute när de fått sin farlighet fastställd av media. Som tur var hann inte Expo och dess stormtrupper rycka ut i lilla Tomelilla.

Vad som i stället hände var kanske inte något speciellt. Det borde i varje fall inte ha varit något speciellt i ett land som kallar sig demokratiskt och förordar samtal och respekt framför våld och isolering. Men det som kan tyckas självklart är inte längre självklart, inte i Sverige av årgång 2001.

När Ylva Floreman fick höra om dessa nazisters etablering på orten, blev hon naturligtvis orolig som många andra. Denna oro förledde henne dock inte till dumhet, hon ville istället ha svar på alla frågor och funderingar som dök upp i huvudet. Sagt och gjort, hon tog kontakt med nazigänget och bad om en träff. Hon ville veta vad det var för sorts människor som slagit sig ner i hennes lilla samhälle och vilka tankar som rörde sig i deras hjärnor.

Eftersom hon till yrket är filmare tog hon med sig både kamera och bandspelare. Det blev inte bara en träff, utan många, under en lång tid. Hon intervjuade inte bara de unga nazisterna utan också deras förtvivlade föräldrar. Samtalen ledde så småningom fram till en film som visades i TV i våras, "Vem bryr sig!".

En film som är något av det bästa som visats i vår egen public service TV på mycket, mycket länge.

Om Expo hade fått nys om att denna film var på gång att visas för svenska folket hade de mobilserat hela sin indigneringskampanj och skrämt ansvarige på Sveriges Television till att stoppa filmen. För vem vill i dagens Sverige bli stämplad som en som legitimerar nazistiska åskter?

Vad blev då resultatet, förutom en mycket bra och tankeväckande film? Jo, av de sju nazister som förekom i programmet har fem idag hoppat av och lämnat den nazistiska tankevärlden. De två övriga är också på väg att glida därifrån.

Det som en gång var det demokratiska Sveriges kännetecken, det civiliserade samtalet mellan meningsmotståndare, visade sig också denna gång betydligt mer effektivt än utfrysning och isolering.

Tack Ylva Floreman, för denna film och det resultat du uppnådde! Jag utnämner dig härmed till vår tids hjältinna.

Anders Sundholm