Blågula FRÅGOR, 2/01:
Expo
säger nej
Massmedia
säger nej
Riksdagspartierna
säger nej
Under efterkrigstiden har Sverige framstått
som ett självklart demokratiskt föredöme i världen.
Från andra länder har man sett upp till oss. Själva
har vi ibland haft svårt att förstå allt våld
- varför kan man inte prata med varandra istället,
och lugnt komma fram till förnuftiga kompromisser?
Den 17 mars
hade MSG - Medborgerliga Studiegrupper - ett möte på
temat "Yttrandefriheten i Sverige". Det var tänkt
som en paneldebatt och inbjudna var företrädare både
för massmedia och de sju riksdagspartierna.
Ingen representant
för dessa kom. |
SJF och redaktörerna
för Aftonbladet och Expressen tackade nej. Publicistklubben
svarade överhuvudtaget inte.
Miljöpartiet,
Moderaterna, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna
tackade nej. Center-partiet och Socialdemokraterna svarade inte.
Om många
hade förhinder kan möjligen förstås. Man
har andra engagemang, dessutom kom inbjudan i flera fall sent.
Men när ingen enda kom... var detta bara en tillfällighet?
Nej, knappast.
Om MSG skulle inbjuda till en ny liknande debatt i höst,
denna gång med flera månaders varsel, skulle resultatet
förmodligen bli detsamma.
Varför?
Även om
ingen av de ovan inbjudna anförde det som skäl, ligger
bakom deras frånvaro det som Expo anförde i klarspråk:
1. MSG och Blågula
Frågor är "främlingsfientliga".
2. Sådana krafter
"får inte legitimeras", vilket sker om man talar
med dem.
Vad Expo lägger
in i sitt begrepp vet vi - "främlingsfientlig"
blir envar med kritik av massinvandringen. Med ett så vitt
begrepp blir en stor del, kanske en majoritet, av svenska folket
främlingsfientligt. Partierna låter här Expo stå
för definitionen.
Även om
individer och grupper faktiskt vore allmänt fientliga mot
främlingar - blir det då inte särskilt viktigt
att prata med dem, för att övertyga dem om hur fel de
har?! Återigen går partierna på Expos linje.
Med vilka kan
riksdagspartierna då samtala?
Ämnet "Yttrandefriheten
i Sverige" kunde idag verkligen vara på sin
plats att diskutera:
•
I ena änden
kan vi se exempel på en alltför omfattande och ansvarslöst
använd yttrandefrihet. När ABF-huset i Stockholm vägrar
hyra ut möteslokal till Blågula Frågor beror
det på den bild som massmedia, genom sin ensidighet, präglat
av föreningen. Enskilda personer kan fritt skandaliseras,
utan att någon genmälesrätt fungerar.
•
I andra änden
sker inskränk-ningar av yttrandefriheten. Blågula Frågor
har t ex kunnat påvisa hur "DN Debatt" används
ensidigt, som megafon för bara en åsiktsriktning. Inte
ens i "Öppna Kanalen" släpps andra åsikter
fram. Nu senast har Expo stängt Passagens chatsajt om politik.
"Demokratin
måste ständigt erövras på nytt", sägs det. Bra
vore om åtminstone något riksdagsparti då visade
intresse för att medverka i den erövringen...
Yttrandefrihet
i sig är en nödvändig förutsättning för
demokrati, men den är inte en tillräcklig förutsättning.
Det måste också finnas mottagare, det måste
kunna föras ett samtal.
Varje individ
eller grupp kan ha något att bidraga med, genom sina erfarenheter
och sin verklighet. Det är genom den politiska dialogen som
vi kan få ämnen allsidigt belysta och nå ökad
klarhet.
Makthavarna
i Kreml under Sovjettiden aktade sig för att legitimera kritiker.
Pinochet i militärjuntans Chile stämplade alla motståndare
som extremister. Mugabe i dagens Zimbabwe är också
måttligt intresserad av att lyssna på någon
opposition.
Men i Sverige
- borde vi inte ha åtminstone en strävan att vara bättre?


|