Linje
S
Förra veckan skrev jag
om hur svenskar kan "rökas ut" från bostadsområden,
så att där efter en tid bor nästan bara invandrare. Man flyttar
med andra ord. Detta kan ibland ske till priset av mycket besvär och
uppoffringar, men för att få en lugn och trygg boendemiljö
tar man detta stora steg.
Det ger ändå ingen
garanti för att få vara i fred. Under rubriken "Villaägare
säger nej till muslimer" skrev DN den 4/6 -01:
"Främlingsrädslan
har slagit klorna i ett helt villaområde sedan det blev känt att
två barnrika muslimska familjer ska flytta in i en tom villa.
Bunkeflostrand är
ett attraktivt villaområde vid brofästet, strax söder om Malmö
stad. I ett område som byggdes för tio år sedan köpte
kommunen en parvilla för att driva daghem. Nu är daghemmet nerlagt
och i stället skulle två trångbodda barnfamiljer från
Rosengård eller Mosippan få flytta in.
Förslaget slog
ner som en bomb i det välbärgade området. Skrivelser och protestmöten
har avlöst varandra."
Uppmärksamheten i media
ledde genast till kritik mot de protesterande grannarna. Alla har rätt
att bosätta var de vill, löd argumenteringen. Vad man då bortsåg
från var att den rätten gäller bara formellt, i praktiken
handlar det om att ha råd. De muslimska familjerna var bidragsförsörjda
och kunde flytta in endast genom ett särskilt arrangemang. Likheterna
är påfallande med ett tidigare fall från Västerås.
36 av 48 familjer i Bunkeflostrand
hade skrivit på. Efter att media uppmärksammat frågan var
det dock svårt att finna en enda boende som vågade uttala sig
kritiskt om den tänkta inflyttningen....
Det säger något om
hur långt åsikts-dressyren har gått. Inte ens när man
själv drabbas så påtagligt vågar man stå på
sig!
Hur kan det ha blivit så?
En del av förklaringen ges i DN-artikeln.
Ett par i en villa nära
daghemmet hade - i en skrivelse till stadsdelsnämnden i Limhamn-Bunkeflo
- formulerat sig skarpt:
"Bunkeflostrand
är en av de få sista utposterna i närheten av Malmö att
fly till om man vill slippa araber inpå knutarna. Vad är det för
mening med att flytta hit en hoper araber som inte kan försörja
sig själva, sannolikt är kriminellt belastade och inte har ett uns
av vilja att anpassa sig utan endast kräver saker."
Om detta kan man möjligen
tycka illa, man kan anse det onyanserat formulerat, osv. Men den socialdemokratiska ordföranden i stadsdelfullmäktige, Birthe Sörestedt, nöjde
sig inte med att ha invändningar. Hon polisanmälde paret för
"hets mot folkgrupp". Paret skulle straffas för sina åsikter. Medborgare vänder till sina
förtroendevalda med sin oro, och de blir polisanmälda!
Även om s-politikerns anmälan
inte leder till fällande dom har den fyllt en funktion. Den sänder
signaler till oss svenskar att inte ge uttryck för våra uppfattningar.
Detta kan inte ha varit tanken
med lagen "Hets mot folkgrupp", när den infördes 1948.
Den tillkom mot bakgrund av judeförföljelserna i Tyskland och organiserade
brunskjortor även i Sverige - för att hindra uppvigling mot vissa
folkgrupper, från talarstolar och i tidningar. En hets som kunde leda
vidare till trakasserier och våldsdåd.
I Limhamn-Bunkeflo handlade
det om en åsiktsyttring som
a) gjordes från enskilda
medborgare, vilka själva var direkt berörda av en tänkt åtgärd
b) var av privat karaktär
och riktades till enskilda förtroendevalda.
Vem riskerade att ryckas med
och bli hetsad till våldsdåd? Birthe Sörestedt och hennes
partikamrater? Även om allt som stod i brevet var raktigenom fel, även
om det var bara fördomar och lögner, fanns ingen anledning att koppla
in polisen. Naturligtvis borde politikerna istället ha fört en dialog
med sina väljare.
Dessutom: om man bortser från
generaliseringarna - ligger det inte något i vad paret skrev? Finns det inte en verklig risk,
för att inte säga en sannolikhet, att det blir problem med att få
barnrika invandrarfamiljer till grannar?
Redan skillnader i kultur bäddar
för detta. Man har skilda betendemönster och värderingar -
det är ju själva innebörden av ett "mångkulturellt"
samhälle. Till detta kommer att den som inte har ett arbete att gå
till får en annan dygnsrytm, vilket ökar risken för störande
nattliv.
Finns här inte erfarenheter
att gå till? Om Sverige haft en invandringsforskning värd namnet skulle vi nu ha luntor
med belägg om vad som händer i sådana situationer.
Vilka man får till grannar
är ingen bagatell och detalj, utan betydelse. Vi är väldigt
sårbara för störande grannar, det påverkar trivseln
och kan i värsta fall göra livet till ett helvete.
En omedelbar effekt i Bunkeflostrand
blir - då de flesta är medvetna om ovanstående - att marknadsvärdet
på husen i området sjunker (taxeringsvärdena ligger dock
kvar). De boende får svårare att avyttra sina hus.
Det är mycket som begärs
av oss svenskar.
-
Först pressar man på oss en invandringspolitik mot vår vilja,
och tillåter en formlig invasion av människor med andra kulturer.
-
Sedan sätter man igång massiva kampanjer för att mentalt trycka
ned oss.
-
Till sist begär man, som Mona Sahlin uttrycker saken, att vi ska "gilla läget".
