Tiga
eller tala?
"Tiga eller Tala" så heter en bok, skriven av Christina
Claesson och utgiven i år på BookLunds förlag.
Författarinnan CC drog igång och figurerade i en intensiv
skoldebatt i Skåne 1999 och en stor del (den sista tredjedelen)
av denna bok handlar om detta. Det är vad jag tycker i första
hand gör den värd att läsa.
I boken publiceras bland annat
CC:s öppningsinlägg i form av brev till politiker i
Malmö, efter att på nära håll ha kunnat
uppleva hur vardagen ser ut i en invandrartät skola. Hon
skrev bland annat:
"En
generation håller på att gå åt helvete,
rent ut sagt, och min slutsats av mötet med skolan är:
barnen lider inte brist på civilkurage - de har bara inte
fått lära sig ett sätt att uttrycka det. De vuxna
däremot, som ansvarar för barnens utbildning och framtid,
borde syna sitt eget civilkurage och inte blunda för de brister
som skriker om att åtgärdas. Detta är sammanfattningsvis
min bild av vår ödeläggelse av eleverna: Jag mötte
en 8:a, en klass på 28 elever.
Det är
löjligt att tala om undervisning. Större delen av lektionerna
går åt till att försöka hålla klassen
tyst, eller sittande, eller inom klassrummet. Eleverna kommer
droppande en efter en, vartefter, och det är svårt
att urskilja någon gräns mellan rast och lektion, början
och slut. Ingen ber om ursäkt för att de kommer för
sent, kanske för att det inte går att urskilja vad
de skulle komma för sent till.
Inte undervisning
i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi, dricker läsk, pratar
i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt och
jagar varandra, hänger halvvägs ut genom fönstret,
skriker högt åt varandra genom klassrummet, kallar
varandra och lärare för 'hora' och 'bög'..."
"Av
28 elever är 7 st nya denna termin. Av 28 elever har 2 svenska
föräldrar. Få av eleverna talar svenska utan brytning.
De har sämre ordförråd än mina barn hade
i 5-årsåldern."
"Skolan
jag mötte tycktes helt desorganiserad. Många lärare
tycktes inte ha någon egen motivation att dra nytta av en
gästande författares resurser. Flera av lärarna
(som egentligen skulle följt skrivarverkstaden) tog tillfället
i akt att göra annat. Många var sjukskrivna. Rektorn
var på semester i Grekland (2 veckor i terminsstarten -
är det lagligt?!)"
"En
ny vikarie skulle börja när jag slutade. Det var meningen
att hon skulle stanna i tre veckor. Hon var inte utbildad lärare.
... Hon höll i ett föräldramöte några
dagar innan jag började. En (1) förälder kom.
I salen fanns
inte kritor till tavlan. Många barn hade inga pennor när
det var dags att skriva. Om de inte fått några - eller
de hade struntat i att ta med sig, vet jag inte. I klassrummet
fanns inga. ... Det var kutym bland lärarna att börja
lektionerna med att vandra omkring i klassrummet med en papperskorg
som eleverna skulle spotta ut sina tuggummin i. Varje lektion:
en högutbildad, avlönad lärare, vand-rar runt med
spottkopp till eleverna!"
"Om
jag vore rektor med civil-kurage, i en sådan här skola,
skulle jag börja med att säga: 'Vi har misslyckats med att ge eleverna
en sådan undervisning att de kan godkännas enligt den
läroplan som råder. Skolan har därför inget
berättigande, och stängs från och med i morgon.'"
Christina Claesson ser tre huvudproblem
med skolan:
A. Bristande
ekonomiska resurser för barn och ungdom.
B. Bristande
undervisningsmetoder.
C. Social
misär och segregation.
"Bakom
alla dessa tre ligger något annat, som inte bara gäller
skolvärlden. Misslyckandet uppstår när man vet
fakta men underlåter att erkänna och åtgärda
dem. Det är här vi kommer in på civilkuraget,
och det som kallats tystnadens kultur men rättare borde heta
tigandets kultur. I det skriande gapet mellan de höga målen
och den låga verkligheten härskar det fega tigandet."
Christina Claesson valde alltså
för egen del att tala, inte att tiga. Detta gjorde att många
kände sig trampade på tårna.
Skolminister Wärnerssons
aktuella taktik gentemot Jan Björklund, fp, knyter an till
detta: själv gör hon minsann inga deklarationer från
talarstolar, utan talar direkt med lärarna, som mår
väldigt dåligt av all skolkritik. Den får dem
att inte känna sig uppskattade. Med andra ord: av hänsyn
till lärarna ska locket läggas på debatten!
CC skrev också ett brev
till Göran Persson om den alarmerande situationen i skolan.
Efter nio månader fick hon ett svar, från av av hans
medhjälpare på regeringskansliet. Kontentant av detta
var att nya resurser skulle satsas på skolan, mer skattepengar
skulle skyfflas in där.
Genom den skoldebatt CC initierade
fick hon in väldigt många synpunkter från människor
som upplevde att hon sagt vad de själva kände och tyckte.
Den vägen fick hon också nya synpunkter och impulser.
Resultatet blev en lista på skolans problem i 56 påståenden.
Dessa har CC sedan systematiserat,
varvid hon fått fram åtta huvudpåståenden,
vilka alla orsaksmässigt hänger ihop i en kedja:
1. Eleverna
lär sig inte vad de ska
2. Eleverna
får dåligt självförtroende
3. Eleverna
misströstar om framtiden
4. Eleverna
revolterar
5. Lärarna
i vanmakt
6. Lärarna
utbrända
7. Lärarna
slutar
8. Undervisningskvalitén
sjunker.
Vid sidan om detta ytterligare
två huvudpåståenden:
9. Föräldrar
förtränger skolproblemen
10. Föräldrar
har inte tid/ork att engagera sig i skolan.
Tvärsemot en utbredd uppfattning
anser CC:
"Minskade
ekonomiska resurser är inte en central punkt. Lärarnas
låga status, i pengar mätt, är inte en central
punkt."
"Skolans
problem är att den inte gör vad den borde, nämligen
ge adekvat kunskap. Disciplinproblemen är ett resultat av
detta, lärarnas dåliga självkänsla är
ett resultat av detta, utbrändhet är ett resultat av
detta. I förlängningen ser jag också att såväl
kriminalitet som drogmissbruk är resultat av att många
elever påtvingats 12 års skolgång utan att ha
lärt sig vad de behöver för att kunna försörja
sig och leva ett värdigt liv."
Christina Claesson har arbetat
mycket med intagna på fängelser, och även där
har hon intressanta synpunkter kring påföljder:
"Först
kommer det första buset i skolsalen, sen kommer ingenting,
sen kommer ingenting, sen kommer ingenting, och sedan sitter du
i fängelse."
"Jag
har blivit hårdare i det avseendet att jag numera anser
att hårdare gränser måste sättas in långt
tidigare och med långt större eftertryck, så
snart en unge börjar slira på spåret. Jag har
lyssnat till - och läst - dessa killars berättelser
som samtliga säger: Hade bara någon satt dit mig ordentligt
när jag var tretton och tvingat mig mort från skiten
jag höll på med, så hade jag aldrig suttit här
idag."
CC anser att större krav
ska ställas på dem som dömts för brott, att
gottgöra den skada de åstadkommit:
"Det
är en uppgift för kriminalvården och samhället
att organisera straff och rehabilitering så att de leder
till utveckling i stället för till mer kriminalitet,
så som är fallet idag.
Hårdare
är jag också såtillvida att jag anser att det
är en invandrares plikt att ta reda på vilka regler
och seder som råder i ett land man kommer till och att hålla
sig till dem. Jag har inget medlidande med den knarklangare som
utvisas till hemlandets fängelsehålor,.."
CC arbetade vid ett tillfälle
med en grupp flyktingar, de flesta från Bosnien, om en teaterföreställning.
Det var en erfarenhet som gav följande reflexioner:
"De
skrattade åt oss och retade oss för att vi alltid lyssnade
så tålmodigt. De tyckte vi var rara med detta tålamod,
men kanske tyckte de också vi var lite dumma? Själva
talade de oavbrutet i mun på varandra, lät sällan
någon tala till punkt och drog sig inte för att skrika
'Jag ska döda dig!' åt den som hade störande åsikter.
De hade inte
minsta begrepp om mötesteknik, sammanträdesregler eller
närdemokrati och det fick mig att förstå hur viktig
den demokratiska traditionen är. Hur svår den är
att bygga upp och hur lätt den är att rasera. I Sverige
har den byggts upp långsiktigt under hundra år genom
folkrörelser, elevråd, ungdomsförbund. Vi har
lärt oss innebörden av talarlista, votering, sluten
omröstning och att respektera varje åsikts yttrande
till punkt.
I små
föreningssammanhang har vi tränats att ta mod till oss
och tala och vi har kunnat fatta beslut och driva en verksamhet.
Det är lätt att göra sig lustig över temperamentsbefriade
Föreningssverige, dess omständliga procedurer och dess
sansade tillvägagångssätt.
Det är
lätt att ta det för givet, tro att det är något
som bara finns. Men här är det en kompetens som lärts
ut, en träning som tillhandahållits, och vi bör
grundligt fråga oss hur demokratin ska kunna upprätthållas
utan att någon lär sig tala? Och lyssna?"
Tänkvärda ord har
CC också om det tidigt inlärda rättighetstänkandet
och rollbeteendet att tycka synd om sig själv:
"De
har lärt sig att spela ut denna offerroll mot samhällets
trygghetssystem, så att de kan utverka tillfälliga
fördelar. Kaxigheten kommer inte från insikten att
man varit ett offer, utan från vittringen av en lättförtjänt
belöning.
Det gäller
inte bara barn, förresten. Rättighetskrävandet
har blivit ett medborgarbeteende,... låses man fast i en
offerroll som är rent faktisk. Barn hindras från insikten
att offerrollen kommer att ge dem livslånga handikapp och
biter sig i stället fast vid dessa ytliga attityder. Den
negativa identiteten är den enda identiteten de har. Jag
är värsting och stolt över det. Jag går på
stans sämsta skola - fy fan vad tuff jag är. Min mamma
lever på socialbidrag - och vad är det för fel
på det, va?
Man lär
sig leva sitt liv som snyftreportage i stället för konstverk."
Boken "Tiga
eller tala" kan beställas direkt från Christina
Claesson på Internet (www.skriva.nu). Priset blir då
271 kr, inklusive frakt och expeditionsavgift.
Jan Milld
