Jag kommer i mitt arbete som socialsekreterare
i en Stockholmskommun i daglig kontakt med invandrarklienter som söker
ekonomiskt bistånd. Sedan tolv år har jag arbetat i olika invandrartäta
kommuner och stadsdelar i och runt Stockholm, och har även en kort period
arbetat inom samma socialtjänstområde i Stockholms innerstad. Dock
har jag valt att återgå till att arbeta i en förhållandevis
invandrartät del av Stockholms län eftersom jag tycker det är
stimulerande och även utmanande att arbeta med i huvudsak invandrade
klienter.
Detta har gett mig en stor erfar-enhetsbank
av hur många invand-rare förhåller sig till de olika bidragssystemen
i Sverige, deras uppfattning om hur systemen är konstruerade och vilka
rättigheter de flesta invandrarklienter jag träffar anser sig ha
gentemot det svenska samhället i allmänhet och gentemot socialtjänsten
i synnerhet.
Jag har genom åren samlat på
mig ett ansenligt material som skulle kunna fylla en ganska omfattande volym.
Jag har umgåtts med tankar om nedteckning och publicering under en längre
tid, utan att komma till skott. Att arbeta med dessa frågor på
heltid suger musten ur en, och energin att slåss på barrikaderna
minskar i proportion till andelen ärenden.
Dock har jag nu valt att portionsvis erbjuda
en intresserad läsekrets små smakprov av det som jag i egenskap
av mitt yrke kommer i kontakt med av det mångomsjungna "Mångkulturella
samhället".
Jag har valt att göra det i anonym
form. Är jag därmed en "fegis" som inte kan stå
för mina åsikter? Eller har jag gjort ett rationellt val när
jag väljer anonymitet? Svaret är både ja och nej.
Jag vet att jag har ett känsligt arbete
sett ur en politisk synvinkel. Jag är satt att under delegation verkställa
kommunpolitikernas uppdrag att verka för individens bästa. Mitt
arbete regleras av Socialtjänstlagen, företrädesvis §
4.1. Detta innebär i praktiken ett mycket självständigt arbete,
som hela tiden utvecklas genom ökad erfarenhet och erfarenhetsutbyte
med kollegor, genom handledning och olika interna och externa utbildningar.
Det jag emellertid ser i mitt arbete är
långt ifrån den politiskt korrekta verklighet som politiker och
beslutsfattare lyckliga svävar omkring i. Det jag möter är
i mångt och mycket en rå och omaskerad exploatering av de svenska
välfärds-systemen.
Att rapportera om dessa erfarenheter under
eget namn skulle innebära åtskilliga resta krav på yrkesförbud
för min del från ett antal kända mediadebattörer. Om
detta råder det ingen tvekan. Jag skulle bli benämnd som rasist,
fascist, nazist, xenofob och klockren sympatisör till Sverigedemokraterna.
Jag skulle brännmärkas, hudflängas, exploateras och offentligen
avrättas i samtliga svenska medier utan möjlighet att komma till
tals och försvara min sak.
Jag skulle, genom att använda min
lagstadgade meddelarfrihet som är reglerad i Sekretesslagen och som innebär
att man som anställd inom socialtjänsten har rätt att påtala
generella missförhållanden utan påföljd, bli avstängd
ifrån varje vidare möjlighet att utöva mitt yrke. Ett yrke
som jag anser viktigt för individer, mig själv och samhället
i stort.
Därför väljer
jag anonymiteten. Mitt val kan ses som ett direkt svar på den politiskt
korrekta åsiktsdiktatur som råder i Sverige idag. Anonymitet i
dessa frågor kanske inte enbart ska ses som feghet, utan som en sund
reaktion på den rådande ordningen när det gäller möjligheterna
att diskutera den svenska invandrings-politiken och dess följder. Mitt
val av anonymitet kan också ses som en protest. I ett öppet och
fritt samhälle hade jag kunnat torgföra mina åsikter under
eget namn, men i Sverige idag är inte frågor som relaterar till
invandringen ett öppet och fritt diskussionsämne. I detta avseende
har Sverige blivit ett land där man har full och fri rätt att fritt
uttrycka de åsikter som av en samlad överhöghet godkänts
som acceptabla.
Jag har, på goda grunder, på
känn att mina yrkeserfarenheter inte skulle klassas som acceptabla av
den härskande svenska åsiktseliten. Vissa andra som Janne Milld,
Anders Sundholm, Kajsa Ekholm-Friedman, Åke Wedin, Kenneth Sandberg,
Ingrid Björkman, inte minst nyligen avlidna Eva Bergqvist med många
flera har inpå huden fått erfara vad det innebär att komma
med adekvata inlägg i en debatt som tydligen inte får förekomma.
De har på ett självklart demokratiskt skolat sätt gett uttryck
för sina åsikter i det som borde vara den viktigaste samhällsfrågan
i Sverige idag. De har jagats och fått den behandling som jag beskriver
ovan.
Att jag väljer anonymiteten är
i grund och botten ett rationellt val, precis som det var för den forna
Sovjetdiktaturens belackare. För att inte ställa mig själv
på bar backe väljer jag detta måhända fega, men även
rationella, sätt att delge er mina erfarenheter.
Socialsekreteraren
fortsättning
