Intervju med Dorinel Marc:
FRÅN CEAUCESCUS
RUMÄNIEN
Intervjuare: Jan Milld
Dorinel Marc kom till Sverige 1987, som politisk flykting från Ceaucesus Rumänien.Efter
två år här fick han ett jobb som montör hos Scania i
Södertälje. Under sju år arbetade han på verkstadsgolvet.
Nu arbetar Dorinel som konstnär. Det var så vi kom i kontakt med
honom, eller rättare sagt - han med oss.
Dorinel Marc intresserade sig för
frågor om yttrandefrihet och gjorde en sökning på webben.
Då fick han upp Blågula frågors sida, läste vårt
upprop för ett medborgerligt samtal, och tog - som han uttryckte saken
- texten "till sitt hjärta". Han kände att vi tänkte
i samma banor. Han upptäckte då även vår film "Är
du Sverigevän?" och
tittade på den.
Inför en utställning i tidskriftens
ETC:s lokaler i Stockholm ville Dorinel låna ett original av BGF-filmen,
för att kunna visa den under vernissagen. Det blev nej från arrangörerna
(se sidan 20), men Dorinel höll ett engagerat tal inför publiken
vid invigningen som utmynnade i en förfrågan till dem, om de ansåg
att filmen skulle visas. Bara en minoritet röstade för detta.
Denna erfarenhet visar, tycker Dorinel, att
förtrycket i Sverige inte bara kommer uppifrån. Det finns inom
människorna själva. De är alltså medansvariga.
Samma syn har han på kommunist-diktaturen
i Rumänien. Den kunde inte upprätthållas utan att människor
i allmänhet spelade med. De flesta rumäner var på ett eller
annat sätt medlöpare. En uppgörelse med Ceacescus diktatur
måste därför innefatta att landets medborgare var och en rannsakar
sin egen roll.
Vi lämnar över ordet till Dorinel
Marc:
- Ska det bli någon förändring
i Rumänien måste var och en lägga ned energi, tid och kärlek
för att bygga upp landet. Förändringen måste komma från
var och en. Man kommer inte undan sig själv genom att döda någon
annan.
- Dom gjorde någon slags låtsas-revolution,
som inte gick på djupet. Det var så stora klyftor mellan fattiga
och rika, att det går inte att beskriva.
- Det var inte bara Ceaucescus fel, utan
det var majoritetens fel att det blev så. De spelade med. Folk applåderade
och kom fram med blommor när han kom på besök i fabrikerna.
Man gjorde fint just innan han kom, så han fick bara se en fasad.
- Man fyllde affärerna med mat när
han kom. Och så när han gick tömde man affärerna. Det
var som i en fantasibok.
- Han fick aldrig kritik. Så han
levde i en låtsasvärld, i en lögn, där allting var bra.
- Folk lovade hela tiden att de skulle
göra sitt bästa och leva upp till de här målen som satts
upp för produktionen i planekonomin. De flesta snodde så mycket
de kunde från företagen, man gick till fabriken och gjorde svartjobb
för egen räkning. Det fanns ingen arbetsmoral.
- Man hade ett projekt som propagerades
i medierna, men trodde inte på det.
Dorinel förundrades över att samtidigt
som man levde i rädsla för varandra genom angiverisystemet förekom
det att man drog politiska vitsar t ex på tåget, när andra
kunde höra. Han tolkade vistsar som "ett sätta att överleva",
att lätta på trycket. Det var inte farligt för regimen, då
det stannade vid snack människor emellan.
BGF: - Kan du ge exempel på någon
sådan vits?
- Ceaucescu gick förbi och såg
gamla stå i matkön, tidigt på morgonen, och blev uppröd:
"Så här kan man inte behandla gamla människor!"
Snart kom fyra stora lastbilar fulla med stolar, så var och en kunde
sitta medan de väntade.
- En annan handlade om bostäderna.
Det var så kallt i lägenheterna att man måste stänga
fönstren, så att förbipasserande inte skulle frysa.
- Men varför ska man ha en regim som
man inte tror på. Varför ska man ljuga och bakom ryggen göra
tvärtom?
BGF: - Det fanns ett utbrett hyckleri?
- Ja, det fanns saker som inte stämde.
Dorinel var arg inte bara på regimen
utan på folk i allmänhet:
- De trodde inte på projektet, men protesterade
ändå inte. De bara väntade på "någon",
kanske amerikanarna, skulle ingripa.
Redan som barn i skolan märkte Dorinel
av det politiska klimatet i diktaturen.Han tyckte tidigt om att teckna och
hade gjort några teckningar med religiösa motiv. Han fick märka
ogillande av detta från lärarna. Formellt rådde religionsfrihet
i landet, men det ansågs inte bra om folk gick i kyrkan.
Bönderna talade i hemlighet om vilka
ojusta metoder "kommunisterna" hade använt sig av vid kollektivisering
av jordbruk:
- Man placerade ut vapen i en lada, sedan
gjorde de husrannsakan och "hittade" vapnen. Bonden erbjöds
då att slippa straff i utbyte mot att han gick med på att sälja
gården.
I Rumänien bor en stor ungersk minoritet
och i den stad i norra delen av landet där Dorinel föddes fanns
många ungrare. Han kom bra överens med dem på sin arbetsplats,
men när han blev kär i en ungersk flicka blev det problem. Hennes
far ansåg det inte lämpligt att de var tillsammans, eftersom Dorinel
Marc var rumän.
Av Sverige fick Dorinel från början
ett mycket positivt intryck. Här kunde man säga du till chefen,
det fick man inte göra i Rumänien, trots att alla - med den kommunistiska
vokabulären - var "kamrater". Där fick man inte bo ihop
utan att vara gifta, här kan man ju vara bara sambo. I Rumänien
fick man inte bära skägg, den friheten fanns i Sverige.
Det finns också paralleller mellan det
land som Dorinel Marc lämnade och det han kom till. Han förvånas
över att Sverige kunnat nå så långt med tanke på
att svenskarna som individer inte är bättre än rumänerna.
- Var är de människorna som verkligen
tror på folkhemsprojektet?
Han har kunnat konstatera är att det
där med yttrandefrihet inte riktigt fungerar i Sverige:
- På arbetsplatser vågar man
inte säga vad man tycker, för att man är rädd för
att få sparken eller andra repressalier. Kanske är man bara rädd
för att skaffa sig onödiga fiender.
- Det är bekvämast, att bara
hålla med kräver ingen energi. Så fort du ger kritik blir
människor sårade, upprörda. Då måste du ta hand
om dom och vårda dom. Det är det som folk inte orkar.
Demokrati är, säger Dorinel, något
som kräver ett engagemang varje dag, genom att man säger sin mening.
Det måste därför vara möjligt att säga sin mening
utan att behöva vara rädd för att bli straffad.
- Det funkar ändå inte för
människor som tänker: "Varför ska jag lyssna på
någon annan, när jag ändå inte är beredd att ändra
på mina åsikter?"
- Jag tycker det finns risk för inavel,
om man inte lyssnar på andra. Om man inte släpper fram nya åsikter
blir det inavel på idéplanet.
Han konstaterar också att man gärna
släpper fram invandrare som har de här politiskt korrekta åsikterna.
Det är uppenbart att Dorinel Marc själv
inte tillhör den kategori som drivits hit av materiella motiv, hela hans
framtoning är spartansk. När vi träffades i ETC-lokalerna bjöd
han på vatten, det var den för honom självklara drycken. En
viss kulturkrock blev det således när Dorinel i väntan på
besked om uppehållstillstånd konfronterades med asylsökanden
av ett helt annat slag än han själv.
- Många vill, så fort de kommit
in, ha fin bostad, bra jobb, bra betalt... En politisk flykting söker
helt andra saker! Då gäller det skydd undan förföljelse.
Då får man inte syssla med knarkhandel eller råna banker.
Tyvärr ställer man till problem för de människor som verkligen
är i behov av skydd. Man upptar en plats som andra kanske skulle behöva.
- Många lär sig väldigt
fort sina rättigheter, men inte sina skyldigheter. Det borde ställas
mer krav på dom som kommer hit.
- När man ser flyktingarna bara som
offer är det inte bra för flyktingarna själva och det är
inte bra för landet. När någon blir klassad som ett offer,
då är man inte tvungen att utvecklas. OK, man är "stackars
flykting" tills man har kommit på fötter, det kan ta ett år
eller två.
- Det är som
om man ska rädda någon som håller på att drunkna. Då
satsar man alla resurser, allt man kan, för att människan ska överleva.
Man kan inte gå omkring hela livet och begära hjälp, bara
för att men gång varit nära att drunkna.
- En flykting ska
inte behöva kosta hela livet, lika mycket som man har kostat första
dagen.
Dorinel uttrycker även en viss oro för
den unga generationen i Sverige:
- Det verkar som att många tycker
att Sverige är för rikt och så fint att man måste skräpa
ned och förstöra. Klottra och slå sönder i tunnelbanan...
BGF: - Klottret är inte konst?
- Grafitti kan vara konst - på rätt
plats, där det behövs. När man gör det på ställen
där det redan finns konst, då är det som reklam. De som gör
det vill bara synas själva. Det är lika förkastligt som reklam
utan mening.
Dorinel Marc är anhängare av ett
folkhemsprojekt, som inte stänger någon grupp ute. Där måste
finnas plats för alla:
- Jag tror inte på sådana här
enkelriktade kampanjer, som att man ska folkbilda nazister... att man ska
låta dom besöka Auschwitz för att bli kloka... Det går
inte. Man måste kunna ha en dialog, där man lyssnar på varandra
och försöker hitta lösningar.
