image
image
image
image
Blågula FRÅGOR, nr 2/04:

 

Socialsekreteraren

Fortsättning från BGF 1/04, arbetslösa invandrare:

Har man under många år vant sig vid att få socialbidrag vid sidan om en svart inkomst kan det vara mycket svårt om socialbidraget försvinner ur månadsbudgeten. Detta ser jag som en del av förklaringen till mångas aggressiva beteende när de får ett nej på sin ansökan.

Hur många som får socialbidrag låter vi då arbeta inom den svarta sektorn? Så gott som inga, menar jag. (Här kan jag enbart uttala mig om de förhållanden jag känner till genom mina arbeten runt Stockholm, naturligtvis är de skiftande mellan övriga kommuner i Sverige). Våra kontroller och insatser för individen omöjliggör en svart inkomst. Om du som arbetslös kommer till mig och söker socialbidrag kommer jag omedelbart att sätta in dig i ett insatsprogram som hjälper, stödjer och pushar dig till en egen försörjning. Hur vet jag då att vi inte har sådana personer inom våra program? Enkelt, min käre Watson! Alla som får en placering inom våra åtgärdsprogram och samtidigt har ett svartarbete uteblir helt enkelt från insatsen. Därigenom har de skrivit ut sig själva från socialtjänstens program, och är inte vidare berättigade till bistånd.

Jag har kommit i kontakt med hur många som helst inom denna kategori. När insatsprogrammet ska starta får förvånansvärt många annat att göra och avviker ifrån alla vidare insatser från socialtjänstens sida. Detta kan naturligtvis bero på att man av olika anledningar känner sig inföst i en kränkande fålla tillsammans med andra arbetslösa, att man inte anser att det socialtjänsten erbjuder håller tillräckligt hög standard etc. Man kan helt enkelt välja att försöka lösa arbetslösheten på egen hand med förnyade ansträngningar. Min egen, och många kollegors, slutsats är i de allra flesta fallen emellertid att personen ifråga redan hade en anställning, låt vara icke officiell. Att svartarbetet inom t ex restaurangbranschen, städ- och taxisektorn är mycket omfattande är ju inget okänt faktum idag. Inte ens i Sverige förtiger man detta längre.

Det är nu som det i allmänhet börjar hetta till. Av de som fått avslag på sina ansökningar om socialbidrag med motiveringen att de avbrutit introduktion till arbetslivet utan godtagbara skäl är det väldigt många som inte på några villkors vis vill acceptera ett avslag. Här följer ett typargument jag hört oräkneliga gånger genom åren:

"Menar du att jag inte ska få några pengar bara för att jag inte har varit på praktiken? Hur menar du då att jag ska kunna betala hyran? Jag ska betala dagis och hyra och elräkningar, hur menar du att jag ska kunna göra det om inte du ger mig pengar? Om inte du ger mig pengar så kommer jag att flytta in med mina barn i er reception och sitta där tills du ger mig de pengar jag har rätt att få. Det är ditt jobb att ge mig pengar, du är en jävla dålig socialsekreterare som inte har fattat att det är ditt ansvar att mina barn har någonstans att bo. Om jag blir vräkt är det ditt fel, och då får du ta ansvaret. Du kan inte ens sköta ditt arbete. Jag har rätt till pengar och bostad för mina barn. Jag har barn, fattar du? Det är ert ansvar på socialen att se till att vi har pengar och någonstans att bo, och om du inte har fattat det är du olämplig för ditt jobb!"

Tonen är ofta väldigt rå och aggressiv. Detta kan inte bara förklaras med att man är i ett desperat läge. För-vånansvärt många som kommit till vårt land verkar faktiskt vara i den absoluta tron att här har man inget eget ansvar för sin situation, utan allt som har med det personliga välmåendet att göra beslutas, administreras och verkställs av socialtjänsten. Stöter man på patrull där är det bara att sätta igång med tuffa förhandlingar och förklara för de idiotiska tjänstemännen vilka rättigheter man har. Detta gör man lämpligast genom tillmälen, gnat, tjat och i vissa fall direkta hot. Det är tyvärr bara allt för vanligt.

Jag har mer och mer börjat förstå att väldigt många på rent och fullt allvar tror att det är så tillvaron är organiserad i Sverige. Många tror att här har myndigheterna ansvaret för individen, och som enskild omfattas man av ett batteri av rättigheter som täcker upp varje tänkbar stor eller liten svårighet som kan uppstå i livet. Har man inget jobb, ingen bostad, inga pengar, har man en bostad men behöver persienner för fönstren, är man osams med frun och behöver göra en resa till hemlandet eller upplever man det som orättvist att vissa kan åka på utlandssemester och andra inte: ring socialen! Det är deras skyldighet att ordna upp allt sådant. Jag har fått samtal om de mest skilda ting, där jag förväntats lösa vardagliga problem och mötts av en skur av okvädningsord när jag bett vederbörande lösa problemet på eget sätt som en vuxen person.

Väldigt många ställer krav, krav, krav. Det ligger egentligen något väldigt förnedrande i detta, att vuxna och fullt kapabla människor genom att passera Sveriges gränser och under några år ha varit föremål för välfärdsstatens alla omsorger, blir förvandlade till gnälliga kravmaskiner som likt tjatande barn kräver mera pengar från föräldrarna när veckopengen är förbrukad. Många reser som bekant mellan Sverige och sina hemländer. Hemländer som de för sina liv flytt ifrån, om man ska tro schablonbilden i medierna. Det är vanligt att man helt enkelt struntar i att betala hyran under dessa resor, som kan vara både en och flera månader. Tillbaka till Sverige igen är det första man gör att ringa socialen och kräva hjälp med hyresskulderna plus pengar från dag ett efter återkomsten. När man inte får denna hjälp, för det får man inte, blir man förvånad, arg och rasande. Detta trots att man ofta har lämnat ett arbete eller en praktik för att resa iväg, och på detta sätt avstått från inkomster.

Naturligtvis kommer ingen av dessa från länder där omständigheterna är sådana att man kan avvika från sina ekonomiska förpliktelser månader i sträck för att sedan ha en självklar rätt till ekonomisk hjälp i efterhand från myndigheterna för att betala uppkomna skulder. Trots detta anser oändligt många att det är just precis det man har rätt till i Sverige. Det är detta jag menar är djupt förnedrande. Vi har tydligen ett välfärdssystem som får många att släppa varje egenkrav på vuxet ansvar och förpliktelser.

Varifrån kommer då dessa grova missuppfattningar om individens icke förhandlingsbara rätt till lycka och välstånd i Sverige idag, oavsett vilket eget ansvar man tar för sin situation? Min egen, och många andras, teori är att man långt innan man kommit till Sverige blivit upplyst av landsmän som redan befinner sig i landet där myndigheterna mer eller mindre häller pengar över en så fort man kommit över gränsen och in i asylsystemet. Dessutom har den så kallade introduktionen för invandrare allt för länge fokuserat på fel saker, alltså olika bidragssystem och den omfattande floran av rättigheter. För några år sedan genomgick introduktionspolitiken en revolutionerande förändring såtillvida att man då från ansvarigt håll kommit fram till att det nog kanske ändå är bättre att redan från dag ett fokusera på arbete och självförsörjning. Ja, kanske det.

Det är naivt att tro att alla nyanlända ska känna solidaritet med våra välfärdssystem. Många gör det förstås, är väl säkrast att tillägga. Men många, många lägger ner all sin energi på att klå systemen på så mycket pengar som möjligt. Vår statsminister Göran Persson sade inför EU-utvidgningen kommande vår att vi inte ska vara naiva och tillåta någon social turism till Sverige. Jag kan upplysa Herr Persson om att det har vi redan, och har haft i stor skala de senaste tjugo åren.

Jag vill tillägga att en oerhört vanlig metod att slinka undan ifrån socialtjänstens ohemula krav på deltagande i arbetssökarprogram är att inkomma med ett läkarintyg. Här har läkarna haft en stor del av ansvaret. Naturligtvis utsätts även de för högljudda påtryckningar och hot, vilket även framgått av tidningsnotiser om arbetsmiljön på vårdcentralerna i Stockholm i Dagens Nyheter under hösten 2003. Om en klient kommer till mig med ett läkarintyg och han eller hon är nollklassad på Försäkringskassan, har jag inget annat val än att betala ut socialbidrag eftersom personen genom intyget är förhindrad att aktivt söka arbete. Detta oavsett vad jag vet om hur seriöst arbetssökande personen är. Jag kan bara i det läget begära klientens tillstånd att kontakta läkaren och diskutera rehabiliteringsfrågor, hur länge de medicinska hindren för arbete kan tänkas bestå och dylika spörsmål.

Jag har många gånger talat med läkare på vårdcentraler som blivit mycket tacksamma för en kontakt med oss. Det har hjälpt dem att säga nej till fortsatt sjukskrivning, eftersom vi kräver preciserade beskrivningar av den nedsatta arbetsförmågan. Eftersom några sådana nedsättningar ofta inte kan påvisas, kan läkaren vägra att skriva ut nya intyg. (Naturligtvis förstår även läkarkåren varför det är så livsviktigt med dessa läkarintyg för vissa, men de faller tyvärr ofta till föga för tjatet och gnatet.) Som tillägg kan jag också nämna att om klienten inte ger mig tillstånd att diskutera med läkaren är detta en grund för avslag på ansökan om socialbidrag, eftersom personen genom en vägran inte bidrar till utredningen.

Förekomsten av läkarintyg fick i slutet av 90-talet allt mer karaktären av organiserad verksamhet. Inom olika stadsdelars socialtjänst i Stockholm reagerade man på den frekventa förekomsten av läkarintyg utfärdade av fem specifika läkare. Några av dessa läkare anmäldes för granskning av Socialstyrelsen, och minst en av dem är nu fråntagen sin läkarlegitimation. Det som i sammanhanget förvånade var att väldigt många klienter, som tidigare hävdat allehanda hinder för långväga arbetsresor, nu gladeligen kunde företa resor genom hela Stockholms kommun till samma avlägsna läkarmottagning och tillbaka igen för att erhålla ett bevis för sin arbetsoförmåga.

Likheten i diagnoserna förvånade också, "Lumbago. Vila, ute." Jag har ett flertal gånger varit i kontakt med dessa läkare för att diskutera chanserna för deras patienter att återgå till arbete, och de har då ofta förlängt processen genom att remittera personerna till röntgenundersökningar, smärtkliniker och sjukgymnastik. Dock har de allra flesta sådana fördjupade undersökningar och behandlingar resulterat i slutsatsen att någon varaktig medicinsk nedsättning av arbetsförmågan inte föreligger, och att personen kan återgå till att söka arbete, delta i praktik, läsa SFI eller vad det nu kan vara som man inte ansåg sig kunna göra. Under hela denna tid har det inte varit några problem att sköta sitt svartarbete.

En klar förändring till det bättre när det gäller läkarintygen genomfördes under hösten. Numera måste läkarna detaljerat precisera sig om patientens arbetsförmåga på intygen. Som alla känner till har ju våra styrande politiker så småningom reagerat över att Sverige, som ett av de främsta välfärdslanden i världen (än så länge) också har de högsta sjuktalen. Man tycks ha insett att man kanske borde börja ta krafttag även i denna fråga? Ja, kanske det, som sagt..

 


Vart tar pengarna vägen? Den eviga frågan

Socialbidragen är dock en mycket liten del av det betydande penningflödet av skattemedel till dem som aldrig eller i mycket liten skala betalat in pengar till den gemensamma skattkistan. Det verkliga flödet finns inom Försäkringskassan, vilket jag ska skriva om i nästa nummer av BGF.

Även A-kassan dräneras. Jag har talat med många invandrare som varit väldigt angelägna om att få en anställning som varar ett halvår. På frågan varför man vill arbeta endast ett halvår har jag fått svaret att då kommer man in i A-kassan. Det är alltså målet, och jag kan förstå dem som tänker så. A-kassan ställer inga besvärande frågor som vi inom socialtjänsten, utan betalar snällt ut pengar så länge man fyller i sina rapportkort och håller en anständig kontakt med Arbetsförmedlingen.

På Arbetsförmedlingen ställer man inte heller så många besvärliga frågor. Om de skulle göra det kan man bara ta till lite av den hårda taktik som man använder mot socialtjänsten, alltså gnat, tjat, gnäll, gnöl, förolämpningar och hot. Jag har många kontakter med anställda inom Arbetsförmedlingen och vet att de får utstå samma skur av oförskämdheter som vi. Tjänstemännen törs i många fall helt enkelt inte anmäla till A-kassan att en person inte är speciellt aktivt arbetssökande och därför bör avstängas från ytterligare utbetalningar.

Socialsekreteraren

fortsättning




image


 
image
 
 
image