Socialsekreteraren
Fortsättning från BGF 1/04, arbetslösa invandrare:
Har man under många år vant sig
vid att få socialbidrag vid sidan om en svart inkomst kan det vara mycket
svårt om socialbidraget försvinner ur månadsbudgeten. Detta
ser jag som en del av förklaringen till mångas aggressiva beteende
när de får ett nej på sin ansökan.
Hur många som får socialbidrag
låter vi då arbeta inom den svarta sektorn? Så gott som
inga, menar jag. (Här kan jag enbart uttala mig om de förhållanden
jag känner till genom mina arbeten runt Stockholm, naturligtvis är
de skiftande mellan övriga kommuner i Sverige). Våra kontroller
och insatser för individen omöjliggör en svart inkomst. Om
du som arbetslös kommer till mig och söker socialbidrag kommer jag
omedelbart att sätta in dig i ett insatsprogram som hjälper, stödjer
och pushar dig till en egen försörjning. Hur vet jag då att
vi inte har sådana personer inom våra program? Enkelt, min käre
Watson! Alla som får en placering inom våra åtgärdsprogram
och samtidigt har ett svartarbete uteblir helt enkelt från insatsen.
Därigenom har de skrivit ut sig själva från socialtjänstens
program, och är inte vidare berättigade till bistånd.
Jag har kommit i kontakt med hur många
som helst inom denna kategori. När insatsprogrammet ska starta får
förvånansvärt många annat att göra och avviker
ifrån alla vidare insatser från socialtjänstens sida. Detta
kan naturligtvis bero på att man av olika anledningar känner sig
inföst i en kränkande fålla tillsammans med andra arbetslösa,
att man inte anser att det socialtjänsten erbjuder håller tillräckligt
hög standard etc. Man kan helt enkelt välja att försöka
lösa arbetslösheten på egen hand med förnyade ansträngningar.
Min egen, och många kollegors, slutsats är i de allra flesta fallen
emellertid att personen ifråga redan hade en anställning, låt
vara icke officiell. Att svartarbetet inom t ex restaurangbranschen, städ-
och taxisektorn är mycket omfattande är ju inget okänt faktum
idag. Inte ens i Sverige förtiger man detta längre.
Det är nu som det i allmänhet börjar
hetta till. Av de som fått avslag på sina ansökningar om
socialbidrag med motiveringen att de avbrutit introduktion till arbetslivet
utan godtagbara skäl är det väldigt många som inte på
några villkors vis vill acceptera ett avslag. Här följer ett
typargument jag hört oräkneliga gånger genom åren:
"Menar du att jag
inte ska få några pengar bara för att jag inte har varit
på praktiken? Hur menar du då att jag ska kunna betala hyran?
Jag ska betala dagis och hyra och elräkningar, hur menar du att jag ska
kunna göra det om inte du ger mig pengar? Om inte du ger mig pengar så
kommer jag att flytta in med mina barn i er reception och sitta där tills
du ger mig de pengar jag har rätt att få. Det är ditt jobb
att ge mig pengar, du är en jävla dålig socialsekreterare
som inte har fattat att det är ditt ansvar att mina barn har någonstans
att bo. Om jag blir vräkt är det ditt fel, och då får
du ta ansvaret. Du kan inte ens sköta ditt arbete. Jag har rätt
till pengar och bostad för mina barn. Jag har barn, fattar du? Det är
ert ansvar på socialen att se till att vi har pengar och någonstans
att bo, och om du inte har fattat det är du olämplig för ditt
jobb!"
Tonen är ofta väldigt rå och
aggressiv. Detta kan inte bara förklaras med att man är i ett desperat
läge. För-vånansvärt många som kommit till vårt
land verkar faktiskt vara i den absoluta tron att här har man inget eget
ansvar för sin situation, utan allt som har med det personliga välmåendet
att göra beslutas, administreras och verkställs av socialtjänsten.
Stöter man på patrull där är det bara att sätta
igång med tuffa förhandlingar och förklara för de idiotiska
tjänstemännen vilka rättigheter man har. Detta gör man
lämpligast genom tillmälen, gnat, tjat och i vissa fall direkta
hot. Det är tyvärr bara allt för vanligt.
Jag har mer och mer börjat förstå
att väldigt många på rent och fullt allvar tror att det är
så tillvaron är organiserad i Sverige. Många tror att här
har myndigheterna ansvaret för individen, och som enskild omfattas man
av ett batteri av rättigheter som täcker upp varje tänkbar
stor eller liten svårighet som kan uppstå i livet. Har man inget
jobb, ingen bostad, inga pengar, har man en bostad men behöver persienner
för fönstren, är man osams med frun och behöver göra
en resa till hemlandet eller upplever man det som orättvist att vissa
kan åka på utlandssemester och andra inte: ring socialen! Det
är deras skyldighet att ordna upp allt sådant. Jag har fått
samtal om de mest skilda ting, där jag förväntats lösa
vardagliga problem och mötts av en skur av okvädningsord när
jag bett vederbörande lösa problemet på eget sätt som
en vuxen person.
Väldigt
många ställer krav, krav, krav. Det ligger egentligen något
väldigt förnedrande i detta, att vuxna och fullt kapabla människor
genom att passera Sveriges gränser och under några år ha
varit föremål för välfärdsstatens alla omsorger,
blir förvandlade till gnälliga kravmaskiner som likt tjatande barn
kräver mera pengar från föräldrarna när veckopengen
är förbrukad. Många reser som bekant mellan Sverige och sina
hemländer. Hemländer som de för sina liv flytt ifrån,
om man ska tro schablonbilden i medierna. Det är vanligt att man helt
enkelt struntar i att betala hyran under dessa resor, som kan vara både
en och flera månader. Tillbaka till Sverige igen är det första
man gör att ringa socialen och kräva hjälp med hyresskulderna
plus pengar från dag ett efter återkomsten. När man inte
får denna hjälp, för det får man inte, blir man förvånad,
arg och rasande. Detta trots att man ofta har lämnat ett arbete eller
en praktik för att resa iväg, och på detta sätt avstått
från inkomster.
Naturligtvis kommer ingen av dessa från
länder där omständigheterna är sådana att man kan
avvika från sina ekonomiska förpliktelser månader i sträck
för att sedan ha en självklar rätt till ekonomisk hjälp
i efterhand från myndigheterna för att betala uppkomna skulder.
Trots detta anser oändligt många att det är just precis det
man har rätt till i Sverige. Det är detta jag menar är djupt
förnedrande. Vi har tydligen ett välfärdssystem som får
många att släppa varje egenkrav på vuxet ansvar och förpliktelser.
Varifrån kommer då dessa grova
missuppfattningar om individens icke förhandlingsbara rätt till
lycka och välstånd i Sverige idag, oavsett vilket eget ansvar man
tar för sin situation? Min egen, och många andras, teori är
att man långt innan man kommit till Sverige blivit upplyst av landsmän
som redan befinner sig i landet där myndigheterna mer eller mindre häller
pengar över en så fort man kommit över gränsen och in
i asylsystemet. Dessutom har den så kallade introduktionen för
invandrare allt för länge fokuserat på fel saker, alltså
olika bidragssystem och den omfattande floran av rättigheter. För
några år sedan genomgick introduktionspolitiken en revolutionerande
förändring såtillvida att man då från ansvarigt
håll kommit fram till att det nog kanske ändå är bättre
att redan från dag ett fokusera på arbete och självförsörjning.
Ja, kanske det.
Det är naivt att tro att alla nyanlända
ska känna solidaritet med våra välfärdssystem. Många
gör det förstås, är väl säkrast att tillägga.
Men många, många lägger ner all sin energi på att klå
systemen på så mycket pengar som möjligt. Vår statsminister
Göran Persson sade inför EU-utvidgningen kommande vår att
vi inte ska vara naiva och tillåta någon social turism till Sverige.
Jag kan upplysa Herr Persson om att det har vi redan, och har haft i stor
skala de senaste tjugo åren.
Jag vill tillägga att en oerhört
vanlig metod att slinka undan ifrån socialtjänstens ohemula krav
på deltagande i arbetssökarprogram är att inkomma med ett
läkarintyg. Här har läkarna haft en stor del av ansvaret. Naturligtvis
utsätts även de för högljudda påtryckningar och
hot, vilket även framgått av tidningsnotiser om arbetsmiljön
på vårdcentralerna i Stockholm i Dagens Nyheter under hösten
2003. Om en klient kommer till mig med ett läkarintyg och han eller hon
är nollklassad på Försäkringskassan, har jag inget annat
val än att betala ut socialbidrag eftersom personen genom intyget är
förhindrad att aktivt söka arbete. Detta oavsett vad jag vet om
hur seriöst arbetssökande personen är. Jag kan bara i det läget
begära klientens tillstånd att kontakta läkaren och diskutera
rehabiliteringsfrågor, hur länge de medicinska hindren för
arbete kan tänkas bestå och dylika spörsmål.
Jag har många gånger talat med
läkare på vårdcentraler som blivit mycket tacksamma för
en kontakt med oss. Det har hjälpt dem att säga nej till fortsatt
sjukskrivning, eftersom vi kräver preciserade beskrivningar av den nedsatta
arbetsförmågan. Eftersom några sådana nedsättningar
ofta inte kan påvisas, kan läkaren vägra att skriva ut nya
intyg. (Naturligtvis förstår även läkarkåren varför
det är så livsviktigt med dessa läkarintyg för vissa,
men de faller tyvärr ofta till föga för tjatet och gnatet.)
Som tillägg kan jag också nämna att om klienten inte ger mig
tillstånd att diskutera med läkaren är detta en grund för
avslag på ansökan om socialbidrag, eftersom personen genom en vägran
inte bidrar till utredningen.
Förekomsten av läkarintyg fick i
slutet av 90-talet allt mer karaktären av organiserad verksamhet. Inom
olika stadsdelars socialtjänst i Stockholm reagerade man på den
frekventa förekomsten av läkarintyg utfärdade av fem specifika
läkare. Några av dessa läkare anmäldes för granskning
av Socialstyrelsen, och minst en av dem är nu fråntagen sin läkarlegitimation.
Det som i sammanhanget förvånade var att väldigt många
klienter, som tidigare hävdat allehanda hinder för långväga
arbetsresor, nu gladeligen kunde företa resor genom hela Stockholms kommun
till samma avlägsna läkarmottagning och tillbaka igen för att
erhålla ett bevis för sin arbetsoförmåga.
Likheten i diagnoserna förvånade
också, "Lumbago. Vila, ute." Jag har ett flertal gånger
varit i kontakt med dessa läkare för att diskutera chanserna för
deras patienter att återgå till arbete, och de har då ofta
förlängt processen genom att remittera personerna till röntgenundersökningar,
smärtkliniker och sjukgymnastik. Dock har de allra flesta sådana
fördjupade undersökningar och behandlingar resulterat i slutsatsen
att någon varaktig medicinsk nedsättning av arbetsförmågan
inte föreligger, och att personen kan återgå till att söka
arbete, delta i praktik, läsa SFI eller vad det nu kan vara som man inte
ansåg sig kunna göra. Under hela denna tid har det inte varit några
problem att sköta sitt svartarbete.
En klar förändring till det bättre
när det gäller läkarintygen genomfördes under hösten.
Numera måste läkarna detaljerat precisera sig om patientens arbetsförmåga
på intygen. Som alla känner till har ju våra styrande politiker
så småningom reagerat över att Sverige, som ett av de främsta
välfärdslanden i världen (än så länge) också
har de högsta sjuktalen. Man tycks ha insett att man kanske borde börja
ta krafttag även i denna fråga? Ja, kanske det, som sagt..
Vart tar pengarna vägen? Den eviga
frågan
Socialbidragen är dock en mycket liten
del av det betydande penningflödet av skattemedel till dem som aldrig
eller i mycket liten skala betalat in pengar till den gemensamma skattkistan.
Det verkliga flödet finns inom Försäkringskassan, vilket jag
ska skriva om i nästa nummer av BGF.
Även A-kassan dräneras. Jag har
talat med många invandrare som varit väldigt angelägna om
att få en anställning som varar ett halvår. På frågan
varför man vill arbeta endast ett halvår har jag fått svaret
att då kommer man in i A-kassan. Det är alltså målet,
och jag kan förstå dem som tänker så. A-kassan ställer
inga besvärande frågor som vi inom socialtjänsten, utan betalar
snällt ut pengar så länge man fyller i sina rapportkort och
håller en anständig kontakt med Arbetsförmedlingen.
På Arbetsförmedlingen ställer
man inte heller så många besvärliga frågor. Om de skulle
göra det kan man bara ta till lite av den hårda taktik som man
använder mot socialtjänsten, alltså gnat, tjat, gnäll,
gnöl, förolämpningar och hot. Jag har många kontakter
med anställda inom Arbetsförmedlingen och vet att de får utstå
samma skur av oförskämdheter som vi. Tjänstemännen törs
i många fall helt enkelt inte anmäla till A-kassan att en person
inte är speciellt aktivt arbetssökande och därför bör
avstängas från ytterligare utbetalningar.
Socialsekreteraren
fortsättning
