Varför föranleder inte dagens samhällssituation någon slags självkritik från etablissemanget, mot sin samhällsvision och utopi om så kallad mångkultur? Svaret är både enkelt och komplicerat, klyschigt uttryckt. Det fria ifrågasättandet som företeelse, är i dag satt ur spel. Allt sådant har motats tillbaka med de vackraste moraliska fraserna.

Etablissemangets och 68-vänsterns grundläggande teorem är att en mångfald av bakgrunder, kulturer och folk gör samhället starkare och mer dynamiskt. Påfallande sällan, eller aldrig, har man kunnat belägga detta påstående. Ändå har det fått ligga till grund för den mest samhällsomvälvande förändring som Sverige tvingats genomgå sedan kristnandet. De som kritiserat idén med mångfald och den politik som syftat till att skapa ett sådant samhälle, har regelmässigt frusits ut, trakasserats, brännmärkts, hånats och i vissa fall hotats och misshandlats. Den stabila mångkulturen är således inte starkare än att den riskerar att falla samman om kritik förs fram i det offentliga debattutrymmet.

Om man tittar på resultatet av den förda politiken kan inte ens den mest objektiva bedömaren hävda att det är lyckat, eller ens visar tendenser till att leva upp till sin påstådda överlägsenhet.

En förändring som sker över lång tid är svårt att bedöma relativt. Den demokratiska situationen i Sverige har förändrats i sin grund de senaste decennierna. Det normala i en demokrati är att olika åsikter har samma värde ­ alla åsikter är giltiga och ska få framföras. Förtal och trakasseri bestraffas enligt lagen, men allt som syftar till att ifrågasätta, kritisera och klarlägga kan bara förbjudas i diktaturer.

Demokratins innersta kärna är den oinskränkta rätten att få ifrågasätta. Rösträtt, yttrandefrihet, fri opinionsbildning, åsiktsfrihet, tryckfrihet och mötesfrihet är oantastliga exempel på uttryck som en demokrati kännetecknas av. Om inte yttrandefrihet finns även för meningsmotståndare, så finns inte yttrandefriheten överhuvudtaget.

Sverige har omformats av etablissemanget, dominerat av 68-vänstern, till ett starkt hierarkiskt samhälle. En intellektuell och moralisk elit sitter i toppen och dikterar enligt vilka riktlinjer som samhällsdiskussionen får fortgå. Man har lyckats etablera legitimering som den grundläggande principen från vilken yttrandefrihet baserar sig på.

En person som uttalar sig ska vara legitimerad för att få använda sina demokratiska rättigheter såsom opinionsbildning och åsiktsfrihet. Legitimerad blir man genom att de legitimerade godkänner den, till rättigheten aspirerande medborgaren. Om personen har uttryckt åsikter med gällande riktlinjer stiger möjligheten till att bli legitimerad till 100 %.

Ofta används förklaringen "vi vill inte legitimera dem" när man kväser oliktänkande. Som om någon har större rättighet att yttra sig än andra.

Det hela är inget annat än ett moraliskt översitteri, som liksom alla sorters översitteri, måste bekämpas. Men för att bekämpa ett problem måste man först se det som ett problem - identifiera det som ett sådant. Däri ligger en utmaning idag. Gemene man tycker förvisso inte att dagens samhälle är bra, men ser det inte som ett problem som kräver några akuta åtgärder. Propagandan för mångkulturen har i det avseendet varit lyckosam. Följaktligen är uppgiften solklar för alla som inte är anhängare av dagens system. Inte en dag kan förspillas! Lev väl, men låt hellre morgondagens svenskar leva väl.

Rolf Weine Berg