Socialsekreteraren
Fortsättning från nr 3/04:
Ett mycket lönsamt sätt att öka
sina bidragsinkomster är att genomföra en skenseparation. Att till
myndigheterna uppge att man skilt sig och inte längre sammanbor med sin
make är som vi ska se mycket lönsamt. Har man barn innebär
det utbetalat underhållsstöd, bostadsbidrag eller högre sådant
från Försäkringskassan samt även högre socialbidrag.
Då det i många invandrarfamiljer inte är ovanligt med fyra
till sex barn (se tidigare exempel från Dagens Nyheter) innebär
detta enbart genom underhållsstödet ett avsevärt plus i kassan.
Ett exempel kan se ut som följer. En
kvinna med sex barn tar ut skilsmässa från sin make, och denne
mantalsskriver sig på annan adress, det kan vara hos en vän eller
i en lägenhet tillsammans med andra frånskilda fäder. Genom
detta erhåller kvinnan underhållsstöd för samtliga barn
under 18 år, upp till 21 år om de studerar på gymnasiet.
Det belopp hon i detta fall varje månad kan kvittera ut är 7 038:-
enbart i underhållsstöd.
Om hon haft bostadsbidrag även som gift/sammanboende
är beroende av om maken haft inkomster och hur många barn det finns
i familjen. I mitt exempel utgår vi ifrån att bostadsbidraget
ökar med 1 500:- för hennes del. Samma sak med socialbidraget, hur
mycket det ökar beror på om maken haft inkomster eller inte. Har
maken haft inkomster blir nettoökningen från socialbidraget för
kvinnan naturligtvis högre eftersom dessa inkomster tidigare togs med
i socialbidragsberäkningen.
Ett ständigt återkommande
problem på socialkontoren är just skenseparationer.
Inom många grupper börjar förfarandet
anta formerna av regel snarare än undantag. Inom den somaliska gruppen
är det legio med ensamstående kvinnor med många barn, och
jag har under mina år inom socialtjänsten haft endast två
somaliska familjer med barn, och de var nyanlända i Sverige. Förhållandet
kan bekräftas av samtliga socialsekreterare som arbetar med ekonomiskt
bistånd i invandrartäta områden, eller av Försäkringskassan.
Om man betänker att underhållsstöd,
bostadsbidrag, barnbidrag och en föräldrapenning i barnrika familjer
kan innebära nettoinkomster om cirka 15 000:- till 22 000:- per månad
kan man inte bli speciellt förvånad över att många väljer
denna väg. Jag avser inte att presentera detaljerade siffror i denna
text, men det tillhör vanligheten med inkomster i denna storleksordning
från Försäkringskassan för en separerad kvinna som i
exemplet ovan. Vad dessa inkomster har för inlåsningseffekt är
lätt att räkna ut.
Fenomenet med skenseparationer undersöktes
under våren 2002 i ett projekt av Försäkringskassan i Skåne
län i samarbete med juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Projektet
finansierades av Riksförsäkringsverket, och delar av resultatet
presenterades i ett pressmeddelande den 18 mars 2002. Det slås här
fast att förfarandet är ett stort och vanligt förekommande
problem. Enligt undersökningen görs upptäckt på Försäkringskassan
vanligtvis genom tjänstemännens intuition, anonyma anmälningar
eller kontakter med andra myndigheter. I Skåne hade man upptäckt
64 ärenden under ett år, vilket gav cirka 2,5 miljoner kronor.
Jag befarar dock på goda grunder att
antalet ärenden är betydligt högre. Det hör t ex
inte till ovanligheterna att en separerad kvinna fortsätter att få
både ett, två eller tre gemensamma barn med sin exmake, något
som inte nämnvärt får Försäkringskassan att reagera. Jag har sett otaliga fall där man fortsätter att betala
ut underhållsstöd i sådana exempel. Förklaringen kan
vara att man inom Försäkringskassan är extremt överbelastad,
åtminstone inom storstadsregionerna. Det känner var och en till
som fastnat i Försäkringskassans telefonköer eller förgäves
fått vänta på utbetalning av sjukpenning eller föräldrapenning.
Överbelastning är dock ingen ursäkt
för att man låter ett uppenbart missbruk fortgå. Trygghetssystemen
utformade för barnfamiljer är extremt generösa och inbjuder
i sin nuvarande form till missbruk. Som jag hävdat tidigare är
det direkt naivt att tro att man skulle avstå från dessa stora
ekonomiska fördelar, speciellt när man vet att så många
andra inom den egna gruppen tillskansar sig stora extrainkomster genom skenseparationer.
Mina egna erfarenheter av kontakter med Försäkringskassan
i liknande ärenden har ofta varit nedslående. Trots att man
på Försäkrings-kassan säger sig vara säker på
att paret lever tillsammans har bidragen inte stoppats.
I ett sådant läge är det lätt
att av och till drabbas av uppgivenhet. Skåneprojektet ger ett antal
förslag på åtgärder mot missbruket, men någon
förändring till det bättre har inte märkts. Fusket fortgår
med enorma kostnader för samhället.
Från socialtjänstens sida försöker
man stoppa denna typ av missbruk genom att göra spontana hembesök
hos båda exmakarna, men ofta kan det vara svårt att komma med
direkta bevis. Att exmaken, vilket förekommer, någon månad
efter separationen köper en bil trots att han ligger på existensminimum,
tyder dock på att han fått extrainkomster någonstans ifrån.
Det är inte heller ovanligt att frun
betalar hyra för garage och förklarar detta med att maken parkerar
bilen där när han kommer och träffar sina barn. Socialbidrag
för garagekostnader utbetalas dock inte. Att just den somaliska gruppen
är så vanlig inom denna konstruktion kan också ha samband
med att de i mycket stor omfattning sänder pengar till kvarvarande släktingar
i hemlandet.
Ofta påtalas i media riskerna med att
utpeka grupper. Oegentligheter som pågår i påtagligt stor
skala inom en viss grupp förtigs, för att inte hederliga individer
inom samma grupp ska känna sig utpekade. Detta skydd gäller företrädesvis
brott och fiffel som begås av invandrare.
Den goda tanken är att man inte ska underblåsa
främlingsfientliga stäm-ningar. Enligt denna regel är det således
tabu att berätta att t ex somalierna, enligt vad vi ser inom socialtjänsten,
är överrepresenterade när det gäller skenskilsmässor.
Men att vara överrepresenterad innebär inte att absolut samtliga
personer i den gruppen handlar på samma sätt. Vad jag berättar
om är sådant som jag ser i mitt arbete med mina klienter. Många
andra i gruppen har inte ens någon kontakt med socialtjänsten.
Jag säger således inte att alla
somalier genomför skenseparationer, jag säger att en mycket stor
del av de somalier som är klienter inom socialtjänsten gör
det. Jag säger även att andra grupper gör det, men inte i samma
flagranta omfattning som somalierna.
SKULLE SAMMA principer om att inte peka ut
grupper gälla all nyhets-rapportering skulle resultatet bli tämligen
förvirrande. Nu har väl de flesta lärt sig att tyda nyhetsrapporteringens
fikonspråk och vet vad till exempel "svensk medborgare" betyder:
en svensk med utländskt ursprung, eller mera folkligt: en invandrare
som fått svenskt medborgarskap. Det vore intressant att höra hur
man skulle rapportera om brottsligheten bland motorcykelgängen utan att
peka ut alla laglydiga motorcyklister. Nu talar man ohämmat om MC-relaterad
brottslighet utan tanke på alla dem som blir oförskyllt utpekade.
Man kunde i sin rapportering till exempel helt utesluta att motorcyklar finns
med i bilden, eller mera neutralt bara nämna att gängen färdas
"på två hjul". På detta sätt blir inte motorcyklisterna
specifikt utpekade, utan det kan även gälla en grupp cyklister,
mopedister eller kanske bilister som kör för fort i kurvorna.
Min poäng är att om problem
inte får definieras på grund av olika hänsyn till etnisk
tillhörighet ges heller ingen möjlighet att hitta någon lösning
på problemen.
I denna text har jag velat delge läsaren
några erfarenheter som jag gjort och dagligen gör i mitt arbete.
De senaste månaderna har vi kunnat läsa och höra om att välfärdsbygget
lutar betänkligt, och statsminister Persson är inne på idéer
om att revidera trygghetssystemen. Det är naturligtvis många faktorer
i samhället som medverkar till detta. Allt ifrån de höga direktörernas
girighet, även inom stat och kommun, till den allt mer upplösta
skattemoralen hos samtliga medborgare bidrar till att välfärdsstaten
krackelerar. Att så många nya svenskar, som de populärt kallas,
försöker och i många fall lyckas utnyttja systemen maximalt
är bara en del av eländet.
Den allra största skandalen är att
man från regeringshåll bara låtit förfallet fortgå
år efter år. Enligt alla stolta deklarationer är varje invandrare
en resurs. Varför har man då inte reagerat på deras höga
antal inom de olika allmänna ersättningssystemen, och deras låga
förvärvsfrekvens? Statistiken har visat detta under ett antal år.
Varför har man inte med kraft och på allvar satt in åtgärder
för att ta alla dessa resurser i anspråk? Varför har man inte
gjort stort sett annat än tillsatt olika kommittéer med program
mot rasism under propagandistiska former?
Frågorna är många, och vi
lär få vänta på svaren. Den situation som uppstått
i Sverige genom den stora invandringen, ekonomiskt men inte minst socialt,
med ökande segregation och utanförskap, är fortfarande en tabubelagd
fråga.
Socialsekreteraren
