Homolobbyn och "hatbrotten"

Politiker trånar efter att få gå med och därmed ge sitt okritiska bifall till pridetåget. I år var dessutom LO en av huvudsponsorerna med 300 000 kr.

Denna politisering pekar på en klyfta mellan den politiska eliten och folkmajoriteten. Den heterosexuella majoriteten accepterar homosexualitet men tycker det är märkligt att göra politik av den, med skattemedel till på köpet.

Tidningarna fokuserar på de utåtagerande talesmännen vilka tar tillfället i akt att beskriva homosexuella som en hårt ansatt, ja rentav förtryckt grupp. Sättet detta görs på är emellertid inte alls så o-skyldigt som kan tyckas vid en första anblick. I själva verket framträder ensidiga och faktiskt också totalitära tendenser i argumenteringen.

I det följande granskas denna argumentering, utifrån en undersökning som presenterades på DN-Debatt den 27 juli 2004 av Sveriges främsta forskare inom ämnet hbt (homo-/bisexuella samt transpersoner), kriminologen Eva Tiby vid Stockholms universitet.

Eva Tiby använder en av sina äldre studier från 1996 som referens till 2004 års uppföljningsstudie. Cirka 2 000 hbt-personer tillfrågades båda gångerna. Likaså var frågebatteriet om brotts- och utsatthetstyper identiskt. Det tar upp mobbning, diskriminering, förolämpningar, förtal, skadegörelse, stöld, rån, hotelser, våldsbrott och sexbrott. Årets studie visar att 12 procent av dem som svarade sade sig ha drabbats av våldsbrott, 11 procent av sexbrott. Förtal och förolämpningar är det absolut vanligaste, 80 procent svarade jakande. År 1996 uppgav 25 procent att de upplevt hatbrott "någon gång under sin livstid" (Tiby 1999, Hatbrott?). I årets studie lämnade 52 procent det svaret.

Ifråga om studien från 1996 kan man invända mot formuleringarna att "någon gång" under livstiden ha "upplevt" hatbrott. Att "uppleva" något är sannerligen inte detsamma som att faktiskt ha utsatts eftersom en upplevelse alltid är subjektiv. Två människor kan tolka en likadan händelse diametralt olika. Beträffande "någon gång" kan det hållas för troligt att nästan vilken person som helst kommer att säga att man "någon gång" under sin livstid känt sig utsatt.

Tiby gör ingen redig distinktion mellan så kallade hatbrott och förolämpningar. I själva verket sammanfattar hon i princip allt som homosexuella utsatts för - inklusive verbala förolämpningar - under kategorin "hatbrott", ett begrepp som onekligen ger obehagliga associationer.

Begreppet är en produkt från USA där det använts i ett par årtionden. Från början betecknade det rena våldshandlingar med rasistiska motiv. Liksom då begreppet hatbrott introducerades, omfattar det i sin nuvarande användning rasism endast från vitas sida (ett ensidigt synsätt vars brister jag dryftat flera gånger, se t ex artikeln Målsägandetalan hotar yttrandefriheten). Dessutom har begreppet medvetet förskjutits till att omfatta ett betydligt bredare spektrum än rasistiska våldshandlingar, något som kommer att visas i denna text. Kritiker har därför pekat på att det är ett instrument för att kväsa kritik. I Sverige började begreppet få fotfäste först på 2000-talet, efter att Tibys studie publicerades 1999.

Vid en sökning på nätet efter "hatbrott" får man fram enstaka svenska artiklar, vilket kan förklaras med att begreppet inte lanserats ordentligt ännu. Inte i någon av dessa artiklar eller de nedan granskade ges någon lingvistisk förklaring till begreppet, dess historia eller vad som inbegrips i det. Tiby använder termen "hatbrott" 13 gånger i sin artikel, rubriken och ingressen inbegripna. Det notoriska upprepandet tycks ha till ändamål att inpränta termen hatbrott i allmänhetens medvetande.

Som nämnts gör Tiby i DN-artikeln ingen reell skillnad på förolämpning och hatbrott. Detta framgår också i formuleringar som: "Sammanfattningsvis visar siffrorna från studien om hatbrott mot hbt-personer en markant ökning de senaste åtta åren. Den största ökningen ligger på brottstyper som förtal, förolämpning och muntliga trakasserier."

80 procent av de svarande i 2004 års studie angav alltså att de utsatts för förolämpning, vilket av Tiby inkluderas under termen "hatbrott". Som jag antytt finns det klara brister med att kategorisera "förolämpning" som "hatbrott". För förolämpning finns det redan en paragraf i lagtexten. Härvid nämns inget om hat.

Omvänt inbegrips förolämpning inte i hatbrott eller rättare sagt i paragrafen hets mot folkgrupp som redovisas i Brottsbalken, kapitel 16, paragraf 8 (Holmqvist m fl: Brottsbalken ­ En kommentar, studentutgåva 3, 2002).

I alla hänseenden är förolämpning mycket svårdefinierad såväl enligt lagtexten som i allmänhet. Man kan ibland läsa om domstolsutslag som innebär att poliser ska tåla faktiska förolämpningar som "svin", "gris", "fascist" osv. Det är sällan som uttalanden av det slaget leder till fällande dom. Vad som är en förolämpning är ofta en subjektiv bedömning. Ett uttalande som av en person uppfattas som förolämpande behöver inte alls uppfattas så av en annan. Den lättstötte tolkar minsta antydan till skämt som ett hån, han tar det personligt, medan den frisinnade kan skratta åt det.

Härvidlag kan vi notera att filmer, sketcher och dylikt är fulla av förolämpningar åt vilka människor skrattar. Det gäller såväl skämt om homosexuella, heterosexuella, överviktiga och flintskalliga som skämt med anspelning på etnicitet, religion, nationalitet osv. Gränsen mellan skämt, förolämpning och mobbning är i det verkliga livet ofta hårfin. Att i biosalongen eller i den privata sfären få skratta åt sådant som de sociala umgängeskoderna annars förbjuder oss ger utlopp åt det undertryckta. Med psykoanalytisk tolkning är skämten och skratten ett slags säkerhetsventil som hindrar oss att i det verkliga mötet med andra människor bete oss klandervärt.

Homosexuella skämtar om och hånar heterosexuella. Dessutom skämtar de gärna om sig själva och ibland förolämpar de faktiskt sig själva. Ståuppkomikern Jonas Gardell till exempel har sagt att han "kan skämta om bögvåldtäkter". Men han fyller i med att "Alla kan inte skämta om allt." Så kan homofober inte skämta om homosexuella, det har de inte mandat till. Ondskan blir då alltför ond, som när man skämtar om mordet på Anna Lindh, menar Gardell (Göteborgs-Postens bilaga Två dagar 040911. Av artikeln framgår att Gardell är nära vän med Mona Sahlin, som säger att hon känner sig "välsignad som får känna Jonas").

Med tanke på att det finns exempelvis antikristna och antimuslimska ståuppkomiker som skämtar om och hånar dessa trosåskådningar ter sig Gardells resonemang om kollektiva grupper emellertid som något inkonsekvent, i synnerhet om man beaktar att Gardell själv hånar traditionell kristendom, den som anser att homosexualitet är syndig. Som journalisten Siewert Öholm noterar i samma artikel är det Gardell som "bestämmer tolkningen - så här är det" ifråga om Gud och kristendomen. "Vilket i förlängningen innebär att han inte själv lever upp till den tolerans som han pläderar så varmt för." Öholm flikar dock in att en konstnär "måste få vara intolerant".

Däremot har Gardell fullständigt rätt i att det är absurt att skämta om den mördade Anna Lindh. Han tycks dock inte inse skillnaden mellan att "skämta" om henne och att skämta om ett kollektiv som homosexuella. Skillnaden är att Anna Lindh var en unik individ med sina kvalifikationer och egenskaper medan homokollektivet är en abstrakt kategori bestående av otaliga individer med sina särskilda egenskaper.

Detta innebär att det inte kan hållas för troligt att samtliga individer inom en kategori - etnisk, nationell, homosexuell etc - skulle känna sig kränkta av ett påstående riktat mot kollektivet. Ett sådant påstående är abstrakt medan däremot en direkt kränkning av en namngiven och utpekad individ är konkret. Enligt detta synsätt kan alltså endast individer men inte hela grupper kränkas. Resonemanget pekar därmed på en svaghet i paragrafen hets mot folkgrupp, som (på oklara grunder) kommit att ingå i termen hatbrott.

Tiby inkluderar alltså förolämpning under hatbrott och RFSL eller homolobbyn polisanmäler kritik av homosexualitet som just hatbrott. Detta kan svårligen tolkas på annat sätt än att skämt eller uttalanden överlag ska vara tillåtna endast på homolobbyns villkor. Homolobbyn ska bestämma vad homosexuella tål och inte tål att höra.

Kan man då säga att homosexuella är mer snarstuckna än andra grupper? Vilket tycks vara den premiss som homolobbyn utgår från när den polisanmäler uttalanden av diverse slag. Aktuella studier antyder faktiskt att homosexuella i högre grad än heterosexuella lider av personlighetsstörningar. Äldre studier har förvisso gett andra resultat, men dessa avfärdas med hänvisning till nyare rön och till att mätmetoderna varit undermåliga.

I nyare studier har forskarna använt bland andra MMPI-testen. Testet ingår i DSM som är ett välkänt och vedertaget psykologiskt mätinstrument. Psykologiprofessor J Michael Bailey, vars resultat homorörelsen och andra använt för att visa att homosexuella är födda med sin läggning, har om de nyare studierna fastslagit att dessa "studier innehåller kanske de hitintills bäst publicerade data som visar kopplingen mellan homosexualitet och psykopatologi".

[Studierna] är samstämmiga på samma tråkiga slutsats: att homosexuella människor har en avsevärt högre risk för någon form av emotionella problem, däribland självmord, djupare depression och ångeststörning, beteendestörningar och nikotinberoende. Styrkan i dessa studier ligger i deras grad av kontroll. (Bailey 1999, sid 883-884)

Det är känt att psykopatologi ofta överensstämmer med ett annorlunda sätt att tolka omvärlden på. Resultaten tyder därför på att homosexuella, som lider av psykopatologisk störning, kan tolka upplevelser på ett helt annat sätt än psykiskt friska homosexuella och heterosexuella. Av detta följer att exempelvis ett skämt eller ett oskyldigt uttalande av någon kan uppfattas som hat(brott) av vissa homosexuella medan det av andra homosexuella tas för vad det är. Med kognitionspsykologisk terminologi säger man att detta handlar om den klassiska tankefällan att ta allt personligt (och just kognitiv psykoterapi har visat sig fungera särdeles bra för denna typ av problem).

De hårdföra aktivisterna i RFSL torde inte vara så lättstötta, men man tar givetvis parti för sina mer lättstötta homovänner. Låt oss använda en debattartikel publicerad i Expressen (031112) för att illustrera vad homolobbyn anser vara förolämpande. Artikeln skrevs av David Gotthold, homosexuell universitetsstudent och distriktsordförande för liberala ungdomsförbundet i Östergötland. Han gick till skarpt angrepp mot Färjestads före detta ishockeytränare Gunnar Johansson, som uttalat sig om att homosexualitet och ishockey inte passar ihop. Detta, menade Gotthold, var fördomsfullt och homofobiskt medverkande till "ett debattklimat där man till slut kan säga vad som helst..." Gotthold uppfattade alltså argument framförda i en öppen diskussion som homofobiska eller kort och som förolämpande.

Förutom Gottholds angrepp på yttrandefriheten pläderade han för att hockeyspelarna ska glida runt i rosa dräkter på isen. Gotthold visade inte med ett enda citat vad Johansson sagt, vilket blivit ett allt vanligare tillika ohederligt debattknep vid sidan av att man istället för saklig polemik förespråkar förbud. En titt på Expressens sportbilaga från 10 november visar att Johansson sagt att han "inte har ett dugg emot dem [homosexuella]". De "är lika mycket värda som alla andra människor", men det skulle vara "väldigt svårt" för en homosexuell att klara sig eftersom hockey är en "kampsport eller machosport". Även Tre Kronors förre guldcoach, Curre Lindmark, ställde sig tveksam till homosexuella hockeyspelare, även om han trodde att det kanske finns ett litet fåtal inom sporten som är det.

Trots Johanssons uttalande om homosexuellas likavärde väcktes starka reaktioner. Statens ombudsman för homosexuella, HomO Hans Ytterberg som tidigare varit aktiv inom RFSL, rasade över Gunnar Johanssons yttranden. Han hotade med att dra in statligt stöd till svenska idrottsklubbar: "Kan de inte leva upp till grundläggande principer om mänskliga rättigheter ska de inte ha en krona." En vink om vad dessa storvulna ord om "grundläggande principer om mänskliga rättigheter" egentligen handlar om, har getts i Aftonbladet (970209) av Andreas Carlgren, generaldirektör för Integrationsverket, som i somras talade ut om sin homosexualitet i statstelevisionen: "Så länge ett land inte älskar sina homosexuella kan vi inte vara säkra på att nya koncentrationsläger inte byggs."

Som synes räcker det inte med att den heterosexuella befolkningen ska acceptera homosexualitet, vilket det absoluta flertalet gör, utan homolobbyns ambitioner sträcker sig betydligt längre än så.

De homosexuella ska inte bara slippa bli "förolämpade", de ska accepteras och dessutom älskas. Älska har alltid varit ett av de största orden förbehållet endast ett fåtal människor, ens familj och ens nära och kära. Postmodernism, queerteori och extrem liberalism, varifrån homolobbyn hämtar mycket av sitt teoretiska stoff, befaller oss emellertid att älska främlingen, att älska abstrakta begrepp som "mänskligheten", "de homosexuella" osv. Det är den upp-och-nervända världen i ett nötskal.

I sin artikel i Dagens Nyheter refererar Tiby till några av mer än 500 berättelser om utsatthet. Hon menar att dessa visar på komplexiteten i hatbrotten. Det rör sig om alltifrån rena överfall på öppen gata till förolämpningar. Allvarliga och oacceptabla saker som våld och faktisk diskriminering är, som Tiby själv konstaterar, inte dominerande i berättelserna.

Dominerande är istället upplevt våld i form av oväntade "verbala attacker" i vardagliga situationer.

Genom att exempelvis verbala förolämpningar klassificeras som hatbrott blir det möjligt att "bevisa" att sådana brott ökar och därmed mana fram bilden av att toleransen mot homosexuella minskar, när sanningen är den motsatta.

Allt talar för att det är ytterst tveksamt att alls omtolka en förolämpning eller känslor av obehag till hat. För en forskare är det av yttersta vikt att alltid vara försiktig med begrepp och deras innebörd. Det handlar om elementär forskar-etik. Men Tiby gör helt sonika så, att hon inkluderar förolämpningar och subjektiva upplevelser i kategorin hatbrott. Nyspråk kallade Orwell produkten av ett sådant förfarande.

Att homosexuella överhuvudtaget kommit att omfattas av paragrafen hets mot folkgrupp är även det en yttring av nyspråk. Minimikriteriet för att räknas som folkgrupp är att äga fortplantningsförmåga, vilket av naturliga orsaker homosexuella inte gör.

Dessutom tillhör man redan olika folkgrupper och nationaliteter. Homosexuella kan alltså inte utgöra en säregen folkgrupp, lika litet som andra biologiska kategorier såsom män, kvinnor, dvärgar eller flintskalliga kan göra det.

Tibys artikel är ett led i den årligen återkommande "homokampanjen" som drivs då prideparaden i Stockholm går av stapeln. I samband därmed publicerar samstämmiga tidningar uppskattande artiklar om homolobbyn samtidigt som de ofta svartmålar det heterosexuella majoritetssamhället som intolerant och fördomsfullt. Även otaliga artiklar om homosexuellas "utsatthet" är återkommande.

John Järvenpää