Lynchningen i Salem
Oavsett utgången av den rättsliga
processen mot ungdomsgänget i Salem är det angeläget framhålla
att det moraliska ansvaret bör utkrävas även av de opinionsbildare
och makthavare som förklarat dem de stämplat som nazister, rasister
och främlingsfientliga i det närmaste fredlösa.
Det förtjänar att påpekas
om och om igen att det är den katastrofala invandringspolitiken som bär
skulden till såväl det ökande oprovocerade gatuvåldet
som det återuppståndna intresset för den nazistiska ideologin
som vi trodde var stendöd.
Naturligtvis tar Fri Information liksom sannolikt
99 procent av det svenska folket bestämt avstånd från den
nazistiska ideologin. Om nu den mördade verkligen var övertygad
nazist, vilket torde vara svårt att bedöma hos en 17-åring,
saknar det emellertid all betydelse för Fri Informations ställningstagande.
Alla har oavsett politisk tillhörighet
rätt att kräva av politiker och myndigheter att oantastat få
vistas på offentlig plats. Det är hög tid att svensk polis
börjar rensa gator och torg från kriminella och våldsbenägna
ungdomsgäng i stället för att bevaka konserter och jaga förment
nazistiska symboler. Det är våldsbrotten och inte misstänkta
s k vitmaktkonserter och den påstådda krograsismen som skall vara
högst prioriterade hos polisen.
- - -
Efter mordet på Axel von Fersen har lynchningar lyckligtvis varit sällsynta
i Sverige men desto vanligare i USA, såväl under Vilda Västernepoken
som under Ku Klux Klans storhetstid. Pogromerna i Östeuropa och tsartidens
Ryssland är andra exempel. Och visst förekommer lynchningar även
idag, inte minst i den muslimska världen. En klassisk lynchning såg
vi på TV i mitten av oktober då en palestinsk pöbel trängde
in på en polisstation och avrättade två gripna israeliska
soldater. Utmärkande för den palestinska lynchmobben liksom för
andra pöbelhopar är fegheten (många mot en eller få),
oviljan att invänta rättsliga procedurer, upphetsningen, blodtörsten.
Där igår folktalare och illasinnade rykten piskade upp stämningen,
svarar idag ofta massmedia för uppvigling av massan.
Visst hade mordet i Salem natten till den
9 december år 2000 alla karakteristika för en lynchning. Pöbeln
bestod denna gång av c:a femton ungdomar - enligt massmedias rapportering
både invandrare och svenskar, både flickor och pojkar. Den i det
mångkulturella språkbruket tränade inser att denna beskrivning
betyder invandrarynglingar av första och andra generationen samt sannolikt
etniskt svenska flickor av den sort man finner i invandrargängens svans.
Många mot en-taktiken känner vi igen inte bara från lynchningar
i utlandet utan lika mycket från invandrargängens otaliga personrån
i vårt land.
Att just själva mordet - knivskärningen
- utfördes av den häktade mördaren ensam är av underordnad
betydelse, misshandeln bedrevs av många ungdomar mot den ensamme svenske
ynglingen.
- - -
Mördarens far är palestinier, tidigare rektor i Vårby, numera
enhetschef inom Storstockholms skolförvaltning. Efternamnet är välkänt
i terroristsammanhang, det förekom både i München-massakern
1972 och attentatet mot amerikanska ambassaden i Nairobi 1998. Antagligen
rör det sig om ett vanligt palestinskt efternamn eller en stor släkt.
Om massmedia varit återhållsamma
när det gäller mördaren, har man skrivit desto mer om offret,
17-årige Daniel Wretström från Surahammar, som beskrivits
som nynazist och skinnskalle. Utförligast har som väntat varit lokaltidningen,
Vestmanlands Läns Tidning, VLT. I Surahammar bor också den av Sveriges
Radio P4 korade Årets Svensk 2000, polisinspektör Sten Axelsson...I
VLT den 11 december, två dagar efter lynchningen, uttalade sig Axelsson
om offret.
Traditionen må kräva att man dämpar
sin kritik av en nyligen död, om inte annat av hänsyn till de anhöriga.
Sådant stör inte Sten Axelsson.
- - -
Även i andra tidningar än VLT kunde
man dagarna efter lynchningen läsa förklenande uttalanden om den
döde. Uppenbart förberedde man sig från medias sida att, när
åtal väckts, kunna skjuta över ansvaret så mycket som
möjligt på den döde själv och i motsvarande utsträckning
kunna ursäkta gängmedlemmarna.
På nyårsaftons kväll 1999,
d v s drygt 11 månader före lynchningen av Daniel Wretström,
knivskars en 19-årig turk, Salih Uzel, till döds vid ett bråk
mellan ett svenskt gäng och en turkisk släkt i Skogås, söder
om Stockholm.
Mordet, eller snarare dråpet,
väckte med rätta stor uppmärksamhet. Det manifesterades, fackeltågades
och skrevs protestskrivelser. Extra hätsk blev stämningen då
förundersökningsledaren förklarade att det förmodligen
inte rörde sig om ett rasistiskt brott utan om "vanligt" dödande
våld.
Sedan den turkiska familjen
och diverse invandrarorganisationer fått framträda i massmedia
och kritisera utredningen, skyndade sig den politiskt alltid lika korrekte
länspolismästaren Gunno Gunnmo att beordra utbyte av utredarna.
- - -
Den femte januari 2000 sände regeringen
ut ett pressmeddelande av vilket framgick att statsrådet Messing och
en ledamot av regeringens ungdomsdelegation, tillika integrationsexpert hos
länspolismästaren, besökt den döde Salih Uzels hem och
att statsrådet Messing även skulle tala vid en manifestation på
Sergels torg den 6 januari för att uppmärksamma den döde. Av
tidningsnotiser framgick att demokratiminister Brita Lejon och centerns partiledare
Lennart Daléus redan deltagit i olika manifestationer.
Det var då det, för ett år
sedan, då offret var turk och förövaren svensk, långt
innan åtal väckts och ansvar fastställts.
Nu ett år senare är offret svensk,
gärningsmännen invandrare, mördaren palestinier. Inget statsråd,
ingen partiledare har deltagit i någon manifestation, besökt Daniel
Wretströms mor eller ens uttalat sig. Ulrica Messing är fortfarande
ungdomsminister men har som integrationsminister efterträtts av Mona
Sahlin. Brita Lejon är fortfarande demokratiminister. Brita Lejon avböjde
i TV-Aktuellt den 10 januari i år att förklara varför hon
inte deltog i fackeltåget till minne av Daniel Wretström. Kanske
klokast så.
De tre kvinnliga statsråden har inte
bara sin moltystnad gemensam. De brukar alla så fort tillfälle
ges upprepa mantrat allas lika värde. Den aktuella tystnaden kan tolkas
som ett erkännande av att i dagens Sverige är alla inte lika värda,
att en turk är mer värd än en svensk. Det är nog inte
förklaringen.
Naturligtvis tror ingen av dem på
allas lika värde. Mest värd är den som skaffar sig mest makt.
De struntar i om turkiska eller svenska ynglingar misshandlas till döds
på våra gator. Vad som driver statsråden är i stället
makthavarnas rädsla för att tvingas erkänna att det sena 1900-talets
invandringspolitik varit och fortsätter vara en katastrof för vårt
land. Polis och andra myndigheter har helt förlorat greppet om kriminella
ungdomsgäng, etniska motsättningar och maffiauppgörelser. Att
inte försöka dämpa invandrares aggressioner över en dödad
turk riskerar leda till upplopp och i förlängningen ett s k lågintensivt
krig, d v s inbördeskrig. Döda svenskar behöver man inte oroa
sig för, svenskarna är sedan generationer alltför
fega, kvästa och passiviserade för att starta seriösa protestaktioner.
Svenskarna kan man lugna med att det i stort sett var Wretströms eget
fel att han blev dödad. Hade han haft annan frisyr, annan klädsel,
inte befunnit sig i Salem utan hållit sig hemma och framför allt
inte gått ut ensam, hade han fortfarande varit i livet. Det är
sådant som kallas integration.
- - -
Givetvis finns inga förmildrande omständigheter, inget försvar
för lynchmobben i Salem även om media försöker förvilla
opinionen. Knivmannen i Skogås dömdes till nio års fängelse,
sedan hovrätten skärpt påföljden. Onekligen kommer
det att bli intressant att se hur mycket kortare straff som anses lämpligt
för kollegan i Salem. Möjligen döms han endast till rättspsykiatrisk
vård, från vilken han sannolikt snabbt tillfrisknar och följaktligen
friges.
Vi har ju hunnit vänja oss vid de
dubbla måttstockarna,
fängelsestraff för heilande svensk, villkorlig dom eller samhällstjänst
för grovt misshandlande invandrare. De övriga sex Salemlyncharna
dömdes mycket riktigt till samhällstjänst eller böter
och vård genom socialtjänstens försorg, d v s ingenting alls.
De kommer att hyllas som hjältar av sina likar.
- - -
Även om det juridiska ansvaret vilar tungt och odelat på Salemgänget
finns också ett moraliskt ansvar. Lynchningen i Salem kan aldrig förlåtas
men möjligen förklaras av de signaler som sänds ut från
den moraliska eliten med statsråd och riksdagsledamöter i spetsen
och massmedia som pådrivande. Sedan ett par år har stämplarna
nazist, rasist, främlingsfientlig kommit att innebära fredlöshet.
Fritt fram för utestängning från utbildning, uppsägning,
uteslutning från fackförening, uppsägning av hyreskontrakt,
uthängning i massmedia. Än så länge har misshandel av
eller mord på påstådda rasister, nazister, främlingsfientliga
inte fått samma status som hedersmorden i Mellersta Östern, men
det synes närmast vara en tidsfråga. Lynchmobben i Salem har med
all sannolikhet ansett sig ha visst stöd från makthavarna att misshandla
en sannolik rasist.
Det moraliska ansvaret för denna uppfattning
vilar tungt på Mona Sahlin, Ulrica Messing, Bengt Westerberg, Kurdo
Baksi, Alexanda Pascalidou, Stieg Larsson, Pierre Schori, Mats Deland, Sten
Axelsson, Anna-Lena Lodenius, Mats Svegfors, Anders Gerdin, Olle Wästberg,
Maria-Pia Boëthius, Mikael Alonzo och alla andra opinionsbildare som
vill få oss att se nazister i varje buske.
Fackeltåget den 16 december 2000 till
Daniel Wretströms minne samlade enligt uppgift 1 000 deltagare, vilket
måste ha varit en chock för den moraliska eliten, vars förhoppningar
om upplopp och andra oroligheter likaså grusades. Flertalet reportage
från manifestationen var hyggligt objektiva och betonade den stora uppslutningen
och det värdiga genomförandet. Ett markant undantag var tidningen
Expressen.
- - -
Som väntat dömdes Daniel Wretströms mördare, 18-årige
Khaled O, till rättspsykiatrisk vård. Det skulle inte förvåna
om vederbörande vårdande institution ganska snart finner att O
tillfrisknat och inte behöver någon vård.
Eva Bergqvist
