Tidstypiska nyord i svenskan:
Tvättmoské, tvättfridsskapare och tvättstugevåld
Under 1990-talet var det vanligt tema i debatten
om invandringspolitiken att mångkultur var något lönsamt.
Lönsam i sig, i kraft av sina olikheter. Det multikulturella samhället
sades per se skapa mycket spännande kreativitet. Till skillnad från
i Sverige hade man minsann insett detta i USA, varför USA:s ekonomi blomstrade,
brukade det heta. Tillfrågade om belägg för detta brukade
invandrarförespråkarna svepande hänvisa till att "det
finns en massa undersökningar". Men ingen har visat på någon
sådan undersökning.
Typisk för denna tid var en ledare ur
Göteborgs-Tidningen 31 oktober 1999, här något förkortad:
"Öppna
dörren för mångfald
Vinstintresse och
tuffare lagar bör få företagarna välkomna fler anställda
med invandrarbakgrund.
Den svenska marknaden
är inte homogen. En stor andel av befolkningen har utländsk bakgrund.
Företagare som vill kundanpassa sin verksamhet [---] bör följaktligen
sträva efter att anställa fler invandrare eller personer med invandrarbakgrund.
Det lönar sig helt enkelt att bättre ta tillvara den kompetens som
finns hos alla de invandrare som i dag går utan jobb.
Amerikanska företag
har kommit längre än de svenska när det gäller förståelsen
för att mångfald lönar sig. [---] Mångfaldiga arbetsplatser
har helt enkelt blivit en konkurrensfördel för företag som
vill locka så stora kundgrupper som möjligt.
De amerikanska företagens
intresse av att engagera sig i arbetet med att öka sin representation
av olikheter har dock inte bara med kundanpassning att göra. Dryga böter
och betydande bad-will är reella hot mot det företag som bryter
mot de tuffa amerikanska lagarna mot köns- och etnisk diskriminering.
[--]
I våras skärptes
den svenska lagstiftningen mot etnisk diskriminering. Numera är det upp
till en arbetsgivare som misstänks för diskriminering att visa varför
han inte anställt en arbetssökande med exempelvis utländsk
bakgrund. [---] För integrationens skull är det viktigt att alla,
enskilda såväl som politiker, fack såväl som arbetsgivare,
inser betydelsen av mångfald på arbetsmarknaden och arbetar för
att öka den."
Huvudargumentationen här är att det
lönar sig för företag med en mångfald av anställda
eftersom kundkretsen är multietnisk. Ett rent cirkelbevis, således.
Ovanligt nog hänvisar man i ledaren inte till att någon enastående
unik kreativitet skulle uppstå i företagen p g a blandningen i
sig. Faktiskt beskriver man tvärtom att det förekommer ett starkt
samhällstryck för att få företagen att tillämpa
den officiellt önskade mångfalden. Ett nyckelstycke är följande:
"De amerikanska
företagens intresse av att engagera sig i arbetet med att öka sin
representation av olikheter har dock inte bara med kundanpassning att göra.
Dryga böter och betydande bad-will är reella hot mot det företag
som bryter mot de tuffa amerikanska lagarna mot köns- och etnisk diskriminering." Slut citat
De amerikanska företagens strävan
efter multikulturella anställda sägs här alltså bero
på yttre tryck, av konstgjorda verkningar och är inte ett resultat
av fria marknadskrafter. Företagen gör inte detta därför
att de av sig själva upplever mångfald som en fördel för
företaget, utan därför att de vill undvika böter eller
bad-will i media - dvs av samhället medvetet skapade negativa faktorer.
De framgångsrika IT-företagen i
Sverige fick på 1990-talet kritik från JämO för att
de inte uppfyllde lagstiftarens ideal om köns- och kulturblandning. Men
kanske var de framgångsrika just för att de är homogena? Den
hypotesen har inte prövats.
Pratet om det multikulturella företagets
och samhällets välsignelser förefaller mest vara en myt. Men
PK-myten leder till motfrågan: hur ser det ut om man vänder på
det och i stället försöker beräkna mångkulturens
kostnader?
Mångkulturens friktionsförluster
Genererar mångkulturen kanske inte vinst,
utan tvärtom kostnader? Med termer hämtade från fysiken kan
vi kan kanske kalla dem friktionsförluster, eller förlust av rörelseenergi
till följd av kulturkrockar. Ja, i vissa fall kan vi beräkna kostnaderna
ganska exakt.
I stockholmsförorten Rinkeby har bostadsföretaget
Familjebostäder byggt en "tvättmoské" för
områdets hyresgäster. Den kallas "Tvättmoskén" eftersom fönstren är litet moskélika och eftersom många
av hyresgästerna/användarna är muslimer.
Området var från början försett
med tvättstugor av gängse svensk modell. I det gamla enfaldiga svenska
samhället begrep folk inte bättre än att följa andelstvättstugans
eller fastighetens tvättstugas regler, och i de enfaldiga bostadsrättsföreningar
som domineras av svenskar brukar fortfarande självservice i tvättstugan
fungera (med undantag för lite gnäll över ludd i torktumlarfiltret).
Men eftersom det blev stora problem i tvättstugorna i det mångfaldiga
Rinkeby blev det nödvändigt att bygga ett nytt hus, en tvättmoské,
och anställa ordningspersonal, då så många av de glada
blankkindade människorna från hundra länder visade sig inte
följa de gemensamma regler som var uppsatta för tvättstugorna.
Bocentrums tvättstuga "Tvättmoskén"
har i flera tidningsreportage och TV-program beskrivits i enbart lyriska termer,
t ex vid drottning Silvias besök där den 17 november 1999: som "en
mötesplats för kulturer", "människor från hundra
länder", "glada, blankkindade kvinnor", "myllrande
barn", "där kan man höra turkisk musik" etc. "Tvättmoskén"
beskrivs som "unik", ty "här
är samlingsplatsen i området". "Kanske är det Sveriges
enda stortvättstuga där man kan lyssna till musik och se på
väggen hur mycket klockan är i New Delhi, Istanbul och Santiago
samtidigt som ens strumpor vaskas". "Och vill man inte sitta i kafeterian
kan man hålla barnen sällskap när de roar sig i lekrummet".
Så lyder de entusiastiska formuleringarna
i reportagen. Ingen enda reporter frågar sig varför så många
människor har tid att tillbringa så mycket tid i tvättmoskén
medan de dricker kaffe och lyssnar på musik och varför man har
behov av att veta vad klockan är i Istanbul medan strumporna vaskas.
Minst av allt frågar reportrarna sig varifrån pengarna har kommit
till tvättmoskébyggandet, till tvättmaskinerna, till de tvättmoskéanställda,
till kaffet, musiken, lekrummet och till att köpa de kläder som
vaskas i tvättmaskinerna.
Är det möjligt att göra en annan
tolkning av det som berättas i reportagen?
Enligt reportagen har man tvingats ersätta
de obemannade tvättstugorna med byggandet av en bemannad stortvättstuga.
Det nämns att vid 22 olika "stationer" finns vardera två
tvättmaskiner och en torktumlare.
Det går faktiskt att göra en ganska
exakt kalkyl över vad mångfalden kostar i tvättarbetet.
Låt oss anta att det finns tre heltidsanställda
(detta är bara en gissning, det kan vara fler om tvättstugan ska
ha öppet minst tio timmar om dagen 6 dagar i veckan, se antaganden nedan)
med en medellön av 17 000 kr per månad = 51 000 kr per månad
= 612 000 kr i direkta lönekostnader. Tillkommer arbetsgivaravgift 31
% = 189 720 kr. Tillsammans 801 720 kr i lönekostnader. Det tillkommer
vidare kostnader för personalrum och för rekrytering, löneadministration
och annat arbetsgivaransvar samt lekrum för barnen. Låt oss utjämna
till 850 000 kr. Vi räknar lågt och bortser från kostnaden
för att man måst bygga ett nytt hus - någon form av lokalkostnader
hade man haft under alla förhållanden.
Antalet tvättstationer är 22, med
2 tvättmaskiner i varje. Antag att varje maskin körs i 5 omgångar
varje dag = 10 timmars effektiv tvättid varje dag och 44 x 5 = 220 tvättar
varje dag. (Man måste räkna med att maskiner kan gå sönder,
människor utebli från pass etc, så 10 timmar är ganska
högt räknat). Vi antar att tvättstugan är öppen 300
dagar varje år, dvs stängd en dag per vecka. Det utförs då
66 000 tvättar per år.
Lönekostnaden var för tre heltidsanställda
850 000 kr. Lönekostnaden per tvätt blir12,8787 kr, dvs nästan
13 kronor. Den övriga kostnaden för en tvättomgång: vatten,
elenergi, kapitalkostnad för tvättmaskin, reparationer är gissningsvis
inte över 10 kr. I så fall innebär det mångkulturella
samhällets friktionsförluster att kostnaden för varje tvättmaskinslass
minst fördubblas.
En familj som kör 2 tvättmaskiner
per vecka, 50 veckor per år, kostar 13 + 13 kr varje vecka = 1 300 kronor
för bemanningen i tvättstugan, en kostnad som aldrig uppstod i det
monokulturella samhället där tvättbevakning inte behövdes.
Var syns nu dessa kostnader? Det rimliga vore
naturligtvis att hyresgästerna i tvättmoskén i Rinkeby själva
direkt i tvättmoskén fick betala de 13 kronor extra per körd
tvättmaskin som det kostar att övervaka dem. Men förmodligen
bakas lönekostnaden för de anställda i tvättstugan in
i Familjebostäders allmänna budget och tas ut via hyran av Familjebostäders
samtliga hyresgäster. Detta är den vanliga metoden när det
gäller mångkulturens kostnader i ett så genompolitiserat
samhälle som det svenska. Man bakar in dem i andra kostnader och särredovisar
dem sällan och de sprids ut på människor som inte är
medvetna om att de betalar dem.
I ett renodlat kapitalistiskt samhälle
skulle naturligtvis en privatperson äga tvättstugan och då
vara tvungen att ta ut den faktiska kostnaden av brukarna. De hyresgäster
som hade möjlighet skulle då troligen skaffa sig egna tvättmaskiner
och därmed slippa övervakningskostnaderna på 1 300 kr per
år, vilket betalar tvättmaskinen på några år.
I ett renodlat mångkulturellt samhälle skulle kanske några
familjer i den fattigare delen av befolkningen välja den billigaste lösningen
att tvätta i ån. Men i vårt svenska samhälle syns det
faktum att mångkulturen fördubblat tvättkostnaden inte alls.
Naturligtvis kan resonemanget rörande
tvättstugan också appliceras på andra områden i samhället.
Vad kostar väktarna som numera ses i köpcentret och tunnelbanan,
och som inte behövdes för tjugo år sedan? Deras lönekostnader
tas naturligtvis ut på varupriserna och på den biljett och skatt
du betalar.
De kreativitetsvinster man eventuellt kan uppnå
i det mångkulturella samhället måste minskas med dess friktionsförluster.
Resultat: stort minus.
Reportagen om tvättmoskén satte
en journalistisk mall. Därefter fanns en oskriven regel att närhelst
det skrivs om invandrare och tvättstugor ska det göras i hurtfriska
och glättiga ordalag, typ "glada blankkindande människor som
har klockor som visar tiden i andra städer på jorden", det
sista ska ge en fläkt av internationell öppenhet som outtalat ställs
mot inskränkt svenskhet.
I Värmlands Folkblad, 8 april 2003, fanns
en artikel som visar att skribenten väl lärt sig att uppfylla tvättstugereportagenormen.
Texten är här något förkortad. Originaltexten har länken http://www.vfb.se/vfb/visa.asp?textID=3775
Rubriken lyder:
"De ska skapa
tvättfrid
Tvättstugans
strikta regler skapar flest konflikter mellan svenskar och invandrare
Bovärdar för
integration. Det är inte alla bovärdar som kan fem språk.
Men det är just det som är Soran Raqibs och Ali Palanis starkaste
kort. Nu jobbar de på Kronoparken och Gruvlyckan ? med uppgift att lösa
språkförbistringar.
Hålla tiderna
och städa efter sig.
När tvättstugans
strikta förhållningsregler inte följs leder det till irritation.
Ali Palani och Soran Raqib är integrationsbovärdar på KBAB
med rätt att lösa språkförbistringar och kulturkrockar.
Det är i tvättstugan
som de flesta konflikter uppstår mellan Svensson och grannarna med utländsk
bakgrund. Ofta rör det sig om en så enkel sak som att alla inte
förstår instruktionerna på svenska. Vissa är inte vana
vid tvättstugans oskrivna, men ack så strikta, regler.
- Vi berättar
hur tvättstugorna fungerar. Exempelvis hur noga det är att man bokar
tid och tömmer innan näste man kommer, säger Soran Raqib, kurd
från Irak, som har bott i Sverige i fyra år.
Som bovärdar
löser de praktiska problem i KBAB:s lägenheter och städar utemiljön
- något som i och för sig anses som ett riktigt lågstatusjobb
av en del landsmän.
- De skrattar när
de ser mig sopa gatan. Men jag är väldigt glad över det här
jobbet. Jag känner att jag gör nytta, säger Soran.
Ali Palani, kurd från
Iran, är bovärd på Gruvlyckan. Han talar arabiska, kurdiska,
persiska, engelska och svenska. Soran Raqib kan inte persiska, men turkiska.
De två anställdes drygt en månad tidigare på grund
av den irritation och osäkerhet som kunde märkas i de invandrartäta
områdena.
- Svenskar blir störda
när saker och ting inte fungerar som de är vana vid. Vi vill ge
trygghet genom den här satsningen. Människor ska inte vara rädda
för integration, utan känna att uppstår det problem så
hanterar vi dem. Att inte förstå varandra innebär svårigheter.
Vi vill kunna kommunicera och invandrare ska kunna kommunicera med oss, säger
bostadsbolagets svenska representant.
Soran R och Ali P
har blivit varmt välkomnade i sina nya jobb.
- Det är lättare
för många att prata med oss, på sitt eget språk, säger
Ali Palani.
De två fungerar
precis som andra bovärdar inom KBAB förutom att de kan så
många fler språk och därför kan hjälpa till när
svenskan inte räcker till. Soran och Ali är projektanställda
under ett halvår, men projektet kommer troligen att förlängas."
Värmlands Folkblad följer noga tvättstugereportagereglerna.
Avsaknaden av ett granskande journalistiskt perspektiv är således
total. Texten är så pass typisk att den väl lämpar sig
som undervisningsmaterial i konsten att skriva en manipulerande text, hur
man med hjälp av värdeladdade ord och utelämnade upplysningar
kan skapa en viss bild. En mer noggrann textanalys visar nämligen att
de två invandrarna beskrivs med enbart positivt värdeladdade ord: "de löser praktiska problem", "de skänker trygghet",
"de städar utemiljön", "de är glada att få
göra nytta", "de hanterar problem", "de kan kommunicera",
"de har blivit varmt välkomnade", "de sopar fastän
landsmännen skrattar åt dem" och "de kan många
språk när inte svenskan räcker till". När det
gäller Ali P uppges att han talar arabiska, kurdiska, persiska, engelska
och svenska. Det bygger troligen helt på P:s egna uppgifter, och hur
pass funktionellt han behärskar dessa språk är osäkert
och inga frågor ställs om detta.
Rapporteringsmönstret ger exakt samma
ensidigt positiva bild som i reportagen från tvättmoskén
i Rinkeby, där invandrare framställs som fantastiska när de
lyssnar på musik, dricker kaffe medan tvättmaskinen går och
har klockor som visar tiden på olika platser i världen på
tvättstugeväggen.
Svenskarnas upplevelser och vanor beskrivs
med däremot konsekvent med svagt förlöjligande uttryck: de
framställs som lite trist gnetiga och rigida. De har "strikta
förhållningsregler" "de har ack så strikta regler"
"de blir störda när saker och ting inte fungerar som de är
vana vid" ja, vilket folkslag blir inte det, kan man undra?
Om själva anledningen till att bovärdar
måst kallas in för att skapa tvättfrid får
läsaren veta mindre. Det nämns att "osäkerhet" och
"irritation" har uppstått i området, men inget mer ingående
än så. Själva grundproblematiken: att det tillkommit en stor
mängd boende som inte kan svenska och inte behärskar en så
enkel sak som att sätta på en tvättmaskin, förstå
instruktioner på svenska eller behärska svenska uppträdanderegler
att boka tid och göra i ordning efter sig, förbigås som vanligt
i denna typ av reportage.
En normalsvensk kan ibland behöva få
en demonstration av en ny maskins användning; det räcker dock i
allmänhet med en gång. I detta fall tycks bovärdarna behöva
medverka till att skapa tvättfrid under en ganska omfattande tidsperiod.
En tanke som överhuvudtaget inte tycks slå skribenten är hur
detta förhållande: att invandrade hyresgäster behöver
instruktioner och personligt stöd i tvättstugor under en lång
period, rimmar med de uppgifter om invandrare som kvalificerad arbetskraft
som ofta återges i media. Hur kan personer som behöver en lång
tids bistånd för att klara att köra en tvättmaskin, som
inte förstår instruktioner på svenska eller är insatta
i svenskt beteende vara konkurrenskraftiga eller ens anställningsbara
på svensk arbetsmarknad? Hur många arbetsgivare har råd
att avdela personliga assistenter som går bredvid och instruerar en
nyanställd invandrare i de enklaste moment och enklaste uppföranderegler
under flera månader?
Ingenting nämns i artikeln om hur tvättfridsprojektet
administreras eller finansieras. Men givetvis uppstår kostnader, kostnader
som inte behövs med en svensk boendegrupp som klarar att köra tvättmaskinerna
själva. Låt oss anta att Soran och Ali vardera får en ersättning
som motsvarar 15 000 kronor i månaden inklusive arbetsgivaravgifter
(det motsvarar ca 12 000 kronor i lön). Vi bortser från kostnaden
för att administrera Soran och Ali. Sammanlagt blir det 30 000 kronor
i månaden.
Om det är bostadsbolaget som betalar projektet
motsvarar det 6 månadshyror à 5 000 kronor. 6 familjer kunde
alltså bo gratis i en månad, om de boende bestod av en svensk
grupp som inte behöver övervakning vid sin tvätt. Om det är
kommunen som betalar kunde pengarna i stället ha använts till t
ex en förskollärare och en sjuksköterska på deltid. Om
projektet betalas med statliga medel är det likafullt skattebetalarna
som bekostar det och de 30 000 i månaden kunde använts till
något betydligt mer produktivt ändamål.
En finess i sammanhanget
är att Soran och Ali också på detta sätt kommer att
räknas som sysselsatta i statistiken. Det nämns inte hur många
timmar Soran och Ali arbetar per vecka, men för att räknas som "sysselsatt"
i statistiken räcker det med en timme per vecka. Har någon enda
undersökande journalist gått bakom de tjusiga siffror som presenteras
över "invandrares ökade sysselsättningsgrad" och
sett efter vad denna sysselsättning verkligen består i? Hur mycket
består i tjänster typ dessa tvättfridsskapare - skattebetalda
och offentligt administrerade lågproduktiva projekt i kostnadskrävande
uppdrag som överhuvudtaget inte behövdes när Sverige hade en
befolkning som kunde klara sitt vardagsliv själva?
En ytterligare finess är att efter fem
månader som tvättfridsskapare kan personer som Soran och Ali övergå
från eventuellt socialbidrag som belastar kommunens kassa, till a-kassa
eller sjukpenning som finansieras av staten och är en betydligt mer osynlig
kostnad.
Det skönmålande reportaget om tvättfridsskaparna
i Värmlands Folkblad hjälper inte läsaren att få något
som helst begrepp om mångkulturens kostnader. Hur kommer framtiden att
döma denna typ av stereotyp och aningslös "journalistik"?
Maj 2003: Ett nytt ord myntas i svenska språket: "Tvättstugevåld"
En något svartare underton smyger sig
dock in i tvättstugerapporteringen i maj 2003. En undersökning från
Stockholmspolisens statistik- och analysenhet visar då att det förekommit
51 fall av misshandel i Stockholms tvättstugor under 2002. Undersökningen
refereras av TT och återges i flera tidningar (DN, SvD, G-P, Aftonbladet
och Expressen 8 juli 2003)
- Det är nästan uteslutande konflikter
kring själva tvättiden som varit den utlösande faktorn, inte
att man glömt att städa eller glömt ta bort luddet, säger
Ulla Wittrock vid Stockholmspolisens analysenhet.
Även i Malmö är tvättstugevåldet
ett problem. Bo Paulsson, inre befäl vid Malmö-polisen, säger:
- Det här är ganska vanligt. Jag
brukar studera anmälningarna noga och påtagligt ofta blir det slagsmål
när någon till exempel bara lagt in sin tvätt trots att någon
annan bokat tiden, säger han.
I Expressen nämns att 51 fall av misshandel
inträffat i tvättstugor år 2002. Man skriver vidare: "I de flesta fall handlar det om ett fåtal slag som
utdelas i tvättstugan. Men enligt många polisanmälningar har
regelrätta slagsmål brutit ut. Enligt statistik- och analysenheten
har 358 fall av misshandel som kan relateras till tvättstugan. I mer
än hälften av fallen har misshandeln skett i tvättstugan.
- Det är otroligt.
Vi visste inte att det var så vanligt, säger Mats Näslund,
länsvakthavande befäl på Stockholmspolisen."
Tvättstugevåld tycks således
vara en ny företeelse. När nya negativa företeelser dyker upp,
är det brukligt att man frågar sig vad orsaken till problemet är.
Men artiklarna i maj 2003 nämner ingenting om vem som riktar våldet
mot vem eller i vilka bostadsområden som tvättstugevåldet
är vanligast.
En tillbakablick
Inte särskilt många av de nu levande
svenskarna minns den tid när tvätt var ett hårt kroppsarbete.
Några har kanske kvar en bykgryta i ett uthus på sommartorpet,
som ett minne av denna tid som trots allt inte är så avlägsen.
På Södertörn fanns många människor som livnärde
sig på att ta hand om stockholmarnas tvätt. Per Anders Fogelström
berättar om 1700- och 1800-talets tvätterskor i sin Stad-serie.
Tvättandet var ett tungt kroppsarbete
och klimatet i Sverige gjorde uppgiften tyngre. Vatten och tvättkläderna
skulle bäras till grytan. Ved måste huggas och bäras för
att värma tvättvattnet. Att röra runt i den stora tvättgrytan
krävde krafter. Sköljningen utförde man i vattendrag om det
fanns möjlighet, vintertid i iskallt vatten. Tvätten skulle så
vridas ur, hängas på streck, plockas ner igen och bäras in
i huset för sortering och strykning.
I städerna hade man från mitten
av 1800-talet ofta rinnande vatten, vilket underlättade arbetet, men
det var fortfarande ett drygt dagsverke. Bastanta fruntimmer sådana
ni minns ur filmen Anderssonskans Kalle, med förkläde och klut om
huvudet - bar tvättkläder, lade i blöt, eldade i tvättstugan,
rörde, bankade, vred ur och sköljde, och kånkade upp tunga
tvättkorgar med våta kläder till torkvindar som alltså
brukade ligga allra högst upp i huset.
Folkhemmets framväxt ackompanjerades av
en mycket välkommen reform av tvättstugorna. På 30- och 40-talen,
kanske också senare, var det vanligt att människor gick ihop om
att starta en andelstvättstuga. Tvättstugan var alltså delägd
och deltagarstyrd, något man startat tillsammans, något man var
stolt över. I de nya hyreshus som HSB byggde fanns moderna tvättstugor
- det "moderna" var enkla tvättmaskiner som måste fyllas
på och tappas ur manuellt, men det var ändå ett oerhört
framsteg med när de vedeldade bykgrytorna avlöstes av eldrivna tvättmaskiner.
Centrifuger och torktumlare fanns inte än, men dessa kvinnor som mindes
när man bar och kånkade och sköljde från bryggkanten
uppskattade och värderade sina tvättstugor som sparade oerhört
mycket arbete.
I den svenska kulturen ligger att man ska ta
hand om och vårda saker. I svensk kultur skämmer man ut sig om
man inte håller snyggt eller om man lämpar över problem och
arbete på andra. Då börjar det pratas om en. Alltså
vårdade man sina fina tvättstugor, höll snyggt, följde
givna instruktioner och lämnade tvättstugan i samma skick som man
funnit den. Som en ren självklarhet höll man sig inom uppsatta tidsramar,
annat var otänkbart. Och man förstod att tvättstugan fanns
där för att man själv hade bekostat den - den kanske betalades
via hyran, men den betalades dock. Man var därför rädd om maskinerna
så att de skulle hålla. Detta sätt att förhålla
sig till en tvättstuga är en del av den svenska kulturen. Men uppenbarligen
delar inte alla invandrare den, eftersom det är just i tvättstugan
som kulturkrocken och tvättstugevåldet så ofta uppstår.
Varför uppstår dessa kulturkrockar?
Hur är det för de invandrare som
kommer till Sverige? Låt oss ta en familj från en by i Mellanöstern
eller Somalia, en familj som är rena analfabeter eller näst intill.
Inte så få av invandrarna är av denna typ. De är vana
vid bylivet, men kommer plötsligt till ett utvecklat land där det
finns avancerad utrustning överallt. Som asylsökande eller asylbeviljade
garanteras de betald bostad och uppehälle som det svenska samhället
bekostar via någon form av bidrag, likgiltigt egentligen om det kallas
socialbidrag, bostadsbidrag, introduktionsersättning eller studieersättning,
man behöver i alla fall inte bekymra sig över ekonomin. Allt serveras
dem: en ny bostad, med elström, rinnande vatten, TV. De möter tekniska
apparater som de kanske aldrig sett förut, t ex diskmaskin, mobiltelefoner.
Apparaterna bara finns där, färdiga att använda. I de flesta
fall funderar man väl inte närmare över hur dessa apparater
har kunnat konstrueras eller vad de kostar eller hur de egentligen betalas.
Att det finns en tvättmaskin är lika självklart som att bussen
kommer och att tvätten kostar något har kanske aldrig ens föresvävat
dem. Man har ingen aning om svenskarnas långa väg och kamp för
de gemensamma tvättstugorna, och alltså har man inte heller någon
större respekt för tvättstugornas vård. Tvättstugor
ingår för dessa invandrare i det diffusa "samhällets"
service. Ett diffust "svenne-samhälle som också för många
invandrare representerar något som man står i oklar opposition
till och gärna saboterar om det går. Vandalisering, klotter och
skolbränder är t ex vanligt i dessa områden.
I TV-reportagen från tvättmoskén
i Rinkeby förekom också några svenskar. Flera föreföll
ovilliga att uttala sig. Svenskarna var i tvättmoskén för
att stöka undan sin tvätt snabbast möjligt, ingenting annat.
De hade inte tid att dricka kaffe, umgås med vänner eller leka
med barnen medan de tvättade och om de tittade på klockan var det
för att se efter om de skulle hinna till föräldramötet
klockan sju, inte för att se om släkten i Santiago kunde tänkas
vara vakna så att man kunde ta mobilen och ringa till dem.
Ingen kategori i samhället är så
hårt tidspressad som svenska barnfamiljer (och givetvis de invandrade
barnfamiljer som arbetar), och den kategorin har också de största
tvättbehoven. De lever efter ett schema som kräver exakt precision
upp klockan 6.15 för att hinna ordna allt så att barnen kan
vara lämnade på dagis kl. 7.45 exakt så att man kan ta bussen
som går 8.01 och kunna vara på arbetet kl. 8.30. Hem kl. 16.45
exakt för att hinna slänga in en tvättmaskin och hämta
barnen och laga middag för att hinna i tid till föräldramötet
kl. 19.00 eller skjutsa barnen till träningen. Om man ska hinna få
in en tvättid i det dagsschema som kan vara uttänkt på minuten
får ingenting klicka. Undra på att det kan uppstå irritation
om någon annan till exempel "bara lagt in sin tvätt trots
att man bokat tiden".
Generellt sett har invandrare mer sällan
samma enorma tidspress som svenskar, eftersom invandrare oftare är arbetslösa,
sjukskrivna, förtidspensionerade eller uppbär socialbidrag och kan
disponera sin dag mer fritt. Många invandrare använder flera år
för sina SFI-studier (de tre år som är beräknande för
SFI överskrids mycket ofta). SFI-undervisningen pågår inte
på heltid och man har skollov då och då. Invandrare studerar
också ofta vid KOMVUX eller genomgår andra studier eller deltar
i projekt och aktivering av olika slag. Deras dag är då sällan
fylld på heltid. De invandrarkvinnor som har många barn har dels
många föräldraledigheter, dels sällan heltidsarbete mellan
barnafödslarna. På grund av dessa omständigheter har i invandrarfamiljer
antingen mannen eller kvinnan, och ofta båda två, samt deras släkt
och bekanta, mycket ledighet på dagtid. Tvättandet i den moderna
tvättstugan kan under sådana förhållanden bli just den
lindriga uppgift som också skänker utrymme för socialt umgänge
som reportagen från tvättmoskén i Rinkeby vittnar om. Man
har tid att sitta ner, ta en kopp kaffe, få en pratstund med grannen,
prata med familjen i Istanbul "medan ens strumpor vaskas ". Medan
svenskarna flåsar in med andan i halsen för att få undan
tvätten mellan alla andra uppgifter som väntar. (Detta är en
generell bild som givetvis inte gäller för varje svensk eller invandrad
individ eller familj.)
Invandrare från mindre industrialiserade
samhällen har sällan fått samma drillning i att passa tider,
att utföra saker exakt på minuten, att beräkna i förväg
hur lång tid saker och ting tar, som människor som är uppvuxna
i utvecklade länder. Lika litet som i forna tiders svenska bondesamhälle
har man i en turkisk bergby eller somaliskt nomadsamhälle behov av precis
tidspassning. Där får varje syssla ta den tid den tar, och människor
där har inget behov att fungera på det västerländska
sättet. I Afrika söder om Sahara finns t ex sällan busslinjer
som följer en tidtabell på samma exakta sätt som här.
I t ex Zambia och Uganda kan man se människor sitta vid vägkanten
längs de stora vägarna vid små eldar. "De väntar
på landsvägsbussen" upplyses det. "Den kan komma om en
dag, den kan komma om tre dagar. Man väntar, och inrättar sig under
tiden:"
Svenskar som bott i Afrika kan berätta
att efter ett tag vänjer man sig vid att saker och ting inte fungerar
efter exakt tidtabell. Man slutar vänta sig det, man slutar stressa upp
sig, man intar en mer kontemplativ attityd, man lär sig att vänta
utan irritation. Och kanske är denna ta-det-som-det-kommer-inställning
ett mer naturligt sätt att leva för människan. Så har
vi levt i miljontals år, strövande runt i vår flock, väntande
på hjorten som kommer när den kommer eller med bondesamhällets
makliga lunkande bakom oxen på åkern. Fabriksvisslan och armbandsur
på varje människas handled är trots allt inte mer än
så där hundrafemtio år gamla, och att det moderna samhällets
tidspress gör många människor sjuka är uppenbart. Problemen
uppstår när vår kulturs krav på exakt tidspassning
krockar med en kultur som inte har denna poängtering av precision. Då
kan det uppstå tvättstugevåld.
I tvättstugereportagen beskrivs svenskarnas
kultur som sagt i enbart negativa termer: den är "rigid", har
"strikta förhållningsregler", vi har "ack så
strikta regler", vi "blir störda när saker och ting inte
fungerar som vi är vana vid".
Då ska man minnas
att vår precision och exakthet är hela grunden för vår
kultur, en kultur som också invandrarna från andra kulturer idag
njuter frukterna av. Det är vår kultur som gjort att en tvättmaskin
har kunnat skapas, så att de slipper tvätta i floden! Men med en
märklig dragning åt självplågeri ska denna kultur inte
hyllas, utan förlöjligas, som t
ex i reportaget i Värmlands Folkblad om tvättfridsskaparna.
Från den stund ett barn föds i den
västerländska kulturkretsen socialiseras det in i det exakta mätandets
kultur. Ja, redan innan barnet föds har man kollat dess längd via
ultraljud och kollat tillväxten med ett måttband runt mammans mage.
Några minuter efter att barnet fötts är det vägt och
längdmätt, inspekterat och protokollfört, och alla data noteras
i en journal som noga arkiveras och därmed har det på allvar
inträtt i vår "strikta regler-kultur". Barnet läggs
sedan i en liten maximalt hygienisk säng, i ett rum där fönstret
är tillverkat med precision så att det sluter tätt och där
temperaturen konstant håller några grader över 20 Celsius.
Man kan hålla på så i oändlighet.
Hela människornas liv i de västerländska samhällena utspelas
i denna noggranna, precisa värld. När man ger vacciner är dosen
utprovad och uppmätt; en viss dos, varken mer eller mindre. Man kan lita
på att den medicintablett som anges innehålla 0,1 mg av den substans
man behöver innehåller 0,1 mg, inte 1,0 mg eller 0,01 mg. Polisen
gissar inte fartsyndarens hastighet; den mäts och registreras. Idrottsrekord
mäts i hundradelar av sekunder. Broars konstruktion är kalkylerad
för att bära en viss tyngd. Halten av bekämpningsmedel i salladshuvuden
mäts och kontrolleras och om den överstiger en viss nivå kasseras
partiet. Att en tvättmaskin överhuvudtaget har kunnat konstrueras,
med sitt hölje av metall och en mekanism som fyller på vatten från
ett vattenverk långt borta, med vatten som är renat och kontrollerat,
och med en eldriven motor som drivs med ström som alltid kommer med en
viss spänning ur ledningen och ett programverk som gör att maskinen
kan tappa på vatten, tappa ur det igen, fylla på osv och slutligen
centrifugera med ett visst varvtal, allt detta är ett resultat av den
exakthetens kultur som vi lever i.
I vårt samhälle har det utvecklats
teknik för att "saker och ting ska fungera som vi är vana vid"
- och helst ska de utvecklas och förbättras. Hela vår civilisation
bygger på observation, mätande, noteringar, kontroll, uppföljning,
utvärdering och omprövning och varje detalj i vårt välfungerande,
avancerade samhälle är ett resultat av noggrannhet och "strikta
regler". De "strikta reglerna" gäller också på
det sociala området. Närvaron av "strikta regler" gjorde
t ex att när man 1843 införde obligatorisk folkskola för alla
barn, så gick verkligen alla barn i skolan. Våra "strikta
regler" hade på 1950-talet lett till ett samhälle med t ex
ovanligt litet korruption, låg brottslighet, få konflikter på
arbetsmarknaden eftersom ingångna överenskommelser respekterades
och få trafikdödade i internationell jämförelse.
Man kan naturligtvis se fördelar i ett
mer sorglöst, improvisatoriskt sätt att leva. Människan är
som sagt troligen mer skapt för den sortens liv än för den
västerländska civilisationens inrutade program. Men det visar sig
ändå att om människan får chans att välja, så
går flyttströmmen mot väst med det materiella välstånd
och den sociala säkerhet som det västerländska systemet har
skapat. Få av de som lämnat mindre industrialiserade samhällen
för att pröva livet i väst väljer t ex att återvända.
Alla nackdelar till trots tycks människor alltså föredra den
västerländska modellen. Priset för detta är att man måste
leva med en tidsstyrd tillvaro..
För att detta samhälle ska kunna
upprätthållas måste varje kugge i det komplicerade maskineriet
fungera som planerat och då är det fundamentalt att tider hålls.
Busschauffören måste vara på sitt arbetspass kl. 07.00 för
att köra bussen 7.10 som tar förskolläraren till sitt dagis
i tid att ta emot ambulansförarens barn, så att ambulansföraren
kan gå på sitt arbetspass kl.10.00 som planerat och finnas i tjänst
när det kommer ett larm om att en kvinna har blivit knivskuren på
NK. Poliserna som har sitt arbetspass en eftermiddag i september i Stockholm
måste ha kunnat klara av sitt hushållsarbete som beräknat,
så att de kan vara på plats i sitt team när det kommer ett
akut utryckningslarm.
Om nu någon till exempel "bara
lagt in sin tvätt trots att någon annan bokat tiden" spricker
de arbetande människornas tidsscheman och samhällsmaskineriet stoppar.
Det är naturligtvis som upplagt för
kulturkrockar och konflikt om människor från icke-tidspräglade
kulturer ska leva i ett supereffektivt avancerat samhälle som det svenska,
som kräver planering och framförhållning och respekt för
att hålla tider. Vårt samhälle orkar inte med alltför
många människor som inte är anpassade till systemet. Man kan
inte både äta kakan och ha den kvar, inte både leva litet
som det faller sig och ha ett tekniskt avancerat samhälle.
Det svenska samhället måste
göra detta mycket tydligt och klart för alla och envar: vårt
samhälle står och faller med att man följer regler och passar
tider. Tider i tvättstugan och andra tider. "Strikta förhållningsregler"
är BRA och saker och ting SKA "fungera som vi är vana vid".
Kort sagt: man passar tider, är rädd
om maskiner, gör rent efter sig och vi behöver varken tvättmoskéer,
tvättfridsskapare eller tvättstugevåld.
