image
image
image
image
Blågula FRÅGOR, nr 6/04:

 

Den 9 november

- från nazistiska vidrigheter till demokratisk kollaps

 

DEN 9 NOVEMBER brukar för-knippas med nazisternas vidriga attacker på judar, judiska butiker och synagogor i Tyskland 1938.

Den 9 november är också inristad i Europas kollektiva minne som den dag då Berlinmuren föll 1989. Gemene man trodde att friheten därmed blev garanterad i Europa.

Tyvärr blev det inte så.

Efter murens fall har en av de viktigaste friheterna, den om rätten att yttra sig, för varje år blivit hårdare ansatt.

Enligt uppgift sitter i Tyskland fler människor i fängelse för sina åsikters skull än vad som var fallet innan muren föll, då kommunisterna styrde Östtyskland. Kritik av mångkulturalismen och invandringen eller ifrå-gasättande av den etablerade historieskrivningen om andra världskriget kan leda till internering.

Inom storpolitiken döms man ännu inte till fängelse för "fel" åsikter, men man stöts ut och marginaliseras på olika sätt. Vi såg det år 2000 då Jörg Haiders parti FPÖ blev Österrikes näst största parti med 27 procent av rösterna. Partiet tilläts ingå i regeringsbildningen vilket fick EUs ministerråd att frysa ut Haider såsom förment främlingsfientlig. Det genomfördes också bojkotter mot Österrike, och i protest mot det fullt ut demokratiska valresultatet kallade Israel hem sin ambassadör från Österrike.

Denna höst har den av Italiens regering föreslagne EU-kommissionären Rocco Buttligione frysts ut och fråntagits den plats som väntade honom i EU-kommissionen. I den utfrågning kommissionen gjorde av honom förklarade Buttligione att han anser att äktenskapet har inrättats för att mannen ska skydda kvinnan och avkomman. Han sade också att homosexualitet är en synd. Men han tillade att dessa privata åsikter inte skulle påverka hans politiska arbete.
Ändå fick han inte ämbetet. Hade han varit oärlig och ljugit, hade han fått det, vilket säger en hel del om hyckleriet i det moderna, liberala samhället.

Exemplen visar på de konformistiska tendenser som frodas inom EU. Det handlar inte bara om att medlemsländerna ska sudda ut sina nationella markörer och likforma alltifrån sina valutor till banaliteter som gurkor och jordgubbar. I lika hög grad handlar det om att likforma EU-medborgarnas tänkande. Vi ska klonas att tänka likadant.

 

Ett av de mest skrämmande exemplen på detta gigantiska kloningsprojekt uppdagades i Belgien den 9 november i år.

Tisdagen den 9 november år 2004 beslöt högsta domstolen i Belgien att kriminalisera och förbjuda ett av landets största politiska partier, det demokratiska och nationalistiska partiet Vlaams Blok. I det senaste valet, som hölls i juni 2004, erhöll partiet över en miljon röster, drygt 24 procent av väljarna. Därmed blev Vlaams Blok det största partiet i Flanderns delstatsparlament (Belgien är sedan 1993 en förbundsstat).

Belgien, som blivit beryktat för pedofiliskandaler på högsta politiska nivå, kan därmed sägas ha avskaffat demokratin. Ett av demokratins huvudkriterier är ju medborgarnas rätt att organisera sig politiskt, bilda partier och med dessa delta i allmänna val.

Inte en enda ledarskribent i Sverige har tagit avstånd från domen eller ens kommenterat den.

En motsvarande svensk medietystnad tycktes först lägra sig efter mordet på filmaren Theo van Gogh i Holland.

van Gogh bragtes om livet av en muslim som inte tålde att han använde yttrandefriheten för att kritisera delar av islams kvinnosyn. I andra länder, som Holland och Danmark, väckte mordet genast starka reaktioner såväl i medierna som på gräsrotsnivå.

Snart visade det sig emellertid svårt för svenska ledarskribenter tillika liberaler att sopa denna attack på yttrandefriheten och individens rätt till liv under mattan. Dock var mordet på (den vite) van Gogh i sig inte tillräckligt för att man skulle fördöma det och ta parti för yttrandefriheten.

Den utlösande faktorn var istället att det framkom att van Goghs medhjälpare till den islamkritiska filmen, den i Somalia födda parlamentsledamoten och feministen Ayaan Hirsi Ali, dömts till döden av de muslimer som medverkade i mordet. I samtliga ledarartiklar kopplades mordet på van Gogh ihop med Ayaan Hirsi Ali och hennes liberala kvinnosyn.

Att försvara islams kvinnosyn mot liberalismens dito blev alltså till slut ohållbart även för svenska skribenter. Kanske blev det också ohållbart att i längden rationalisera och för sig själva ljuga om mångkulturens "berikande" förtjänster.

Expressens politiske redaktör PM Nilsson dödförklarade på ledarplats den 14 november den radikala mångkulturen som idé. Han drog lans för liberalismens kvinnosyn och menade att muslimer måste anpassa sig till denna.

Också flera andra skribenter har för-svarat rätten att kritisera islam. Detta torde egentligen inte vara ett dugg kontroversiellt. Men i det konformis-tiska Sverige, där de sociala utfrysningsmekanismerna är särdeles starka, är det dock att betrakta närmast som en sensation.

Emellertid har ingen skribent vågat röra vid den centrala aspekten, nämligen att muslimerna under detta århundrade med all sannolikhet kommer att föröka sig i sådan takt att de kan rösta fram muslimska majoriteter i de europeiska parlamenten och därigenom ersätta den västerländska jämställdheten med sharialagar. Endast indirekt antyddes detta i en artikel av Lars Åberg på Göteborgs-Postens kultursida den 14 november. Åberg hade intervjuat den i Frankrike verksamma aktivisten Sihem Habschi. Hon arbetar med att varna för islam och menar att framgångsrika företrädare för islam duperar västerländska politiker och medier för att till slut kunna avskaffa demokratin och införa sharia.

Ingen svensk skribent tycks heller ha satt fingret på att det redan finns ett fyrtiotal islamiska stater med inriktningar för alla de fem till åtta större grenarna av islam. Frågan är om det alls är rationellt för en muslim att söka sig till västerlandet för att utöva sin tro. Här uppstår ju problem eftersom synen på religion, jämställdhet mellan könen osv skiljer sig från islams och att dess utövare därför inte kan praktisera sin tro till fullo. Däremot kan de göra det i någon av de redan existerande fyrtio islamiska staterna i vilka fred och stabilitet råder i de allra flesta fall.

Mordet på van Gogh, dödsdomen mot Ayaan Hirsi Ali och intervjun med Sihem Habschi inbegriper en aspekt som förmodligen gjorde det lättare för de svenska proffstyckarna att ta ställning: förutom att de båda kvinnorna är liberala feminister är de färgade.

Denna aspekt - detta politiskt korrekta privilegium - finns däremot inte med beträffande förbudet mot Flanderns största parti, vars pigment hos flertalet medlemmar och väljare är av ljus kulör. Allt tyder därför på att ingen svensk ledarskribent eller riksdagspolitiker kommer att ta parti för yttrande- och organisationsfriheten i Belgien. Ingen kommer att fördöma kriminaliseringen av Vlaams blok, som några dagar efter förbudet bytte namn till Vlaams belang för att kunna fortsätta sitt politiska arbete.

Hade partiet behållit det gamla namnet, så hade kriminaliseringen kvarstått eftersom beslutet inte gick att överklaga. Då hade fraktioner av partiet sannolikt utvecklats i militant riktning. All erfarenhet visar ju att om man inte får arbeta öppet och demokratiskt, blir våld den enda återstående vägen. Sydafrika under apartheid är kanske ett av de tydligaste exemplen.

Namnbytet visar på ett storslaget beteende som etablissemanget i grunden torde avsky. Det visar hur ett nationalistiskt parti förenar sin grundidé med ett fredligt vägval som svar på en odemokratisk behandling. Etablissemanget kan inte längre hävda att nationalism är synonymt med våld.

John Järvenpää, november 2004

Resonproduktion




image


 
image
 
 
image