Efter murens fall har en av
de viktigaste friheterna, den om rätten att yttra sig, för varje
år blivit hårdare ansatt.
Enligt uppgift sitter i Tyskland
fler människor i fängelse för sina åsikters skull än
vad som var fallet innan muren föll, då kommunisterna styrde Östtyskland.
Kritik av mångkulturalismen och invandringen eller ifrå-gasättande
av den etablerade historieskrivningen om andra världskriget kan leda
till internering.
Inom storpolitiken döms
man ännu inte till fängelse för "fel" åsikter,
men man stöts ut och marginaliseras på olika sätt. Vi såg
det år 2000 då Jörg Haiders parti FPÖ blev Österrikes
näst största parti med 27 procent av rösterna. Partiet tilläts
ingå i regeringsbildningen vilket fick EUs ministerråd att frysa
ut Haider såsom förment främlingsfientlig. Det genomfördes
också bojkotter mot Österrike, och i protest mot det fullt ut demokratiska
valresultatet kallade Israel hem sin ambassadör från Österrike.
Denna höst har den av
Italiens regering föreslagne EU-kommissionären Rocco Buttligione
frysts ut och fråntagits den plats som väntade honom i EU-kommissionen.
I den utfrågning kommissionen gjorde av honom förklarade Buttligione
att han anser att äktenskapet har inrättats för att mannen
ska skydda kvinnan och avkomman. Han sade också att homosexualitet är
en synd. Men han tillade att dessa privata åsikter inte skulle påverka
hans politiska arbete.
Ändå fick han inte ämbetet. Hade han varit oärlig och
ljugit, hade han fått det, vilket säger en hel del om hyckleriet
i det moderna, liberala samhället.
Exemplen visar på de
konformistiska tendenser som frodas inom EU. Det handlar inte bara om att
medlemsländerna ska sudda ut sina nationella markörer och likforma
alltifrån sina valutor till banaliteter som gurkor och jordgubbar. I
lika hög grad handlar det om att likforma EU-medborgarnas tänkande.
Vi ska klonas att tänka likadant.
Ett av de mest skrämmande
exemplen på detta gigantiska kloningsprojekt uppdagades i Belgien den
9 november i år.
Tisdagen den 9 november år
2004 beslöt högsta domstolen i Belgien att kriminalisera och förbjuda
ett av landets största politiska partier, det demokratiska och nationalistiska
partiet Vlaams Blok. I det senaste valet, som hölls i juni 2004, erhöll
partiet över en miljon röster, drygt 24 procent av väljarna.
Därmed blev Vlaams Blok det största partiet i Flanderns delstatsparlament
(Belgien är sedan 1993 en förbundsstat).
Belgien, som blivit beryktat
för pedofiliskandaler på högsta politiska nivå, kan
därmed sägas ha avskaffat demokratin. Ett av demokratins huvudkriterier
är ju medborgarnas rätt att organisera sig politiskt, bilda partier
och med dessa delta i allmänna val.
Inte en enda ledarskribent
i Sverige har tagit avstånd från domen eller ens kommenterat den.
En motsvarande svensk medietystnad
tycktes först lägra sig efter mordet på filmaren Theo van
Gogh i Holland.
van Gogh bragtes om livet
av en muslim som inte tålde att han använde yttrandefriheten för
att kritisera delar av islams kvinnosyn. I andra länder, som Holland
och Danmark, väckte mordet genast starka reaktioner såväl
i medierna som på gräsrotsnivå.
Snart visade det sig emellertid
svårt för svenska ledarskribenter tillika liberaler att sopa denna
attack på yttrandefriheten och individens rätt till liv under mattan.
Dock var mordet på (den vite) van Gogh i sig inte tillräckligt
för att man skulle fördöma det och ta parti för yttrandefriheten.
Den utlösande faktorn
var istället att det framkom att van Goghs medhjälpare till den
islamkritiska filmen, den i Somalia födda parlamentsledamoten och feministen
Ayaan Hirsi Ali, dömts till döden av de muslimer som medverkade
i mordet. I samtliga ledarartiklar kopplades mordet på van Gogh ihop
med Ayaan Hirsi Ali och hennes liberala kvinnosyn.
Att försvara islams kvinnosyn
mot liberalismens dito blev alltså till slut ohållbart även
för svenska skribenter. Kanske blev det också ohållbart att
i längden rationalisera och för sig själva ljuga om mångkulturens
"berikande" förtjänster.
Expressens politiske redaktör PM Nilsson dödförklarade på
ledarplats den 14 november den radikala mångkulturen som idé.
Han drog lans för liberalismens kvinnosyn och menade att muslimer måste
anpassa sig till denna.
Också flera andra skribenter
har för-svarat rätten att kritisera islam. Detta torde egentligen
inte vara ett dugg kontroversiellt. Men i det konformis-tiska Sverige, där
de sociala utfrysningsmekanismerna är särdeles starka, är det
dock att betrakta närmast som en sensation.
Emellertid har ingen skribent
vågat röra vid den centrala aspekten, nämligen att muslimerna
under detta århundrade med all sannolikhet kommer att föröka
sig i sådan takt att de kan rösta fram muslimska majoriteter i
de europeiska parlamenten och därigenom ersätta den västerländska
jämställdheten med sharialagar. Endast indirekt antyddes detta i
en artikel av Lars Åberg på Göteborgs-Postens kultursida
den 14 november. Åberg hade intervjuat den i Frankrike verksamma aktivisten
Sihem Habschi. Hon arbetar med att varna för islam och menar att framgångsrika
företrädare för islam duperar västerländska politiker
och medier för att till slut kunna avskaffa demokratin och införa
sharia.
Ingen svensk skribent tycks heller ha satt fingret på att det redan
finns ett fyrtiotal islamiska stater med inriktningar för alla de fem
till åtta större grenarna av islam. Frågan är om det
alls är rationellt för en muslim att söka sig till västerlandet
för att utöva sin tro. Här uppstår ju problem eftersom
synen på religion, jämställdhet mellan könen osv skiljer
sig från islams och att dess utövare därför inte kan
praktisera sin tro till fullo. Däremot kan de göra det i någon
av de redan existerande fyrtio islamiska staterna i vilka fred och stabilitet
råder i de allra flesta fall.
Mordet på van Gogh,
dödsdomen mot Ayaan Hirsi Ali och intervjun med Sihem Habschi inbegriper
en aspekt som förmodligen gjorde det lättare för de svenska
proffstyckarna att ta ställning: förutom att de båda kvinnorna
är liberala feminister är de färgade.
Denna aspekt - detta politiskt
korrekta privilegium - finns däremot inte med beträffande förbudet
mot Flanderns största parti, vars pigment hos flertalet medlemmar och
väljare är av ljus kulör. Allt tyder därför på
att ingen svensk ledarskribent eller riksdagspolitiker kommer att ta parti
för yttrande- och organisationsfriheten i Belgien. Ingen kommer att fördöma
kriminaliseringen av Vlaams blok, som några dagar efter förbudet
bytte namn till Vlaams belang för att kunna fortsätta sitt politiska
arbete.
Hade partiet behållit
det gamla namnet, så hade kriminaliseringen kvarstått eftersom
beslutet inte gick att överklaga. Då hade fraktioner av partiet
sannolikt utvecklats i militant riktning. All erfarenhet visar ju att om man
inte får arbeta öppet och demokratiskt, blir våld den enda
återstående vägen. Sydafrika under apartheid är kanske
ett av de tydligaste exemplen.
Namnbytet visar på ett
storslaget beteende som etablissemanget i grunden torde avsky. Det visar hur
ett nationalistiskt parti förenar sin grundidé med ett fredligt
vägval som svar på en odemokratisk behandling. Etablissemanget
kan inte längre hävda att nationalism är synonymt med våld.
John Järvenpää,
november 2004
Resonproduktion
