Fri Information har tidigare beskrivit hur museer och andra kulturinstitutioner i likhet med traditionen i totalitära stater, t ex Hitlertyskland och Sovjetunionen, skall verka för att ge folket "de rätta åsikterna".

Snabbast att hörsamma de nya tongångarna var Länsmuseet i Kristianstad som vid månadsskiftet augusti-september 1997 startade ett projekt i första hand riktat mot elever på högstadiet och gymnasiet, men även öppet för allmänheten. Samarrangörer var Rädda Barnen och Folkuniversitetet.

Länsmuseets propagandaoffensiv marknadsfördes under fältropet: "Vi lever i ett samhälle som består av många kulturer. Vi kan, om vi vågar, möta varandra med öppna sinnen, nyfikenhet och glädje. Vi vill blicka framåt genom att berätta en nyanserad och intresseväckande historia." (Kristianstadsbladet 1997-08-06). Vilket i sig måste ses som ett indirekt erkännande att Sverige är ockuperat. Frågan är varför de styrande väljer att vända sitt eget folk ryggen och gå främmande makts ärenden....?

Länsmuseets propagandaoffensiv förärades namnet "Främmande, om främ-lingsfientlighet och rasism". Den bestod av tre utställningar och en serie föreläsningar, fotoutställningen Gypsies, foto- och textutställningen Landet utan fattigdom, och en utställning med ursprung i Botkyrka - Främlingen, dröm eller hot?

Föreläsare var riksdagsledamot Siw Persson (fp) och författaren Björn Ranelid. Av Kristianstadbladet den 9 september framgår att Ranelids engagemang mot "rasism och främlingsfientlighet" beror på att han under tonåren mobbades för sitt utseende.

Annonser i Kristianstadsbladet med rubriker som "Vågar du vara nyfiken?" den 26/8, "Vågar du möta det nya?" den 28/8, "Vågar du reagera?" den 30/8, "Vågar du blicka framåt?" den 1/9, "Vågar du engagera dig?" den 3/9, och "Visst vågar du!" den 6/9, skulle locka publik till länsmuseet. Endast 40 personer ville emellertid lyssna till Siw Persson och omkring 100 åhörare till Ranelids föredrag.

Utställningen och föreläsningarna på länsmuseet i Kristianstad förstärktes med föreläsningar i Folkuniversitetets regi. Arkitekt Tomas Tägil höll föredrag om "Fascismens formspråk inom arkitekturen" och konstvetaren Martin Olin talade om "Nazismens och fascismens bildkonst".

Länsmuseet i Kristianstad gav säkerligen bara ett första litet smakprov på vad som komma skall. Inom en ganska nära framtid kommer vi att få se fler exempel på missionerande översåtar.

Eva Bergqvist

I 1995/1996 års regleringsbrev för museer och utställningar uppdrog kulturdepartementet åt Statens historiska museum att utarbeta ett handlingsprogram för hur man inom ramen för sin verksamhet och i samarbete med regionala museer, samt andra kulturinstitutioner skulle kunna motverka "främlingsfientlighet och ifrågasättande av grundläggande demokratiska värderingar".

I ett brev till kulturdepartementet den 26 augusti 1996 (diarienummer 109-4705-1996) förklarar museidirektör Ulf Erik Hagberg och förste antikvarie Inga Lundström högtidligt att uppdraget var utfört, och att "Kunskap för kraft - handlingsprogram för hur museerna med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och rasism", härmed kunde överlämnas till kulturdepartementet.

Uppdraget

Redan i uppdraget från kulturdepartementet slås fast att man inte gör någon skillnad på motstånd mot en massinvandring och extremism, nazism. Alla kallas främlingsfientliga och dras över samma kam, oavsett om de har demokratiska värderingar eller inte. I Kulturdepartementets regleringsbrev står vidare:

"Med ett historiskt perspektiv kan främlingsfientlighet och ifrågasättande av grundläggande demokratiska värden motverkas. Historiska museet skall därför ge förslag till ett handlingsprogram för hur man inom ramen för sin verksamhet och i samarbete med de regionala museerna och andra kulturinstitutioner kan belysa bl a hur antidemokratiska rörelser under 1900-talet utnyttjat forntida kulturer och symboler i propagandistiska syften."

 De båda utredarna, överhetens villiga verktyg, var Inga Lundström och Marja-Leena Pilvesmaa, som konstaterar att "uppdraget kan tolkas som en politisk önskan om att dra in museerna i det offentliga samtalet." Vilket i klartext betyder att politikerna vill använda museerna för sin propaganda.

Lundström och Pilvesmaa skriver också att man i början av arbetet utgick från att problemet huvudsakligen gällde ett fåtal gruppers missbruk av ett visst begränsat antal politiska symboler. Men att man snart fick klart för sig att problemet var betydligt vidare och mer omfattande, samt att det rörde sig både på ett "strukturellt och mentalt plan". Innebörden i detta är att det inte endast är några hundra förvirrade ungdomar med nazistiska symboler som är problemet, utan hela svenska folkets motstånd mot att låta sig utplånas genom massinvandring. Museernas propaganda måste därför gå på djupet av den svenska folksjälen - för att mjuka upp den svenska identiteten.

Extremvänsterns perspektiv

Att i media förekommande propagandateman s a s slagit rot även inom museivärlden visas av att begrepp som "främlingsfientlighet" jämställs med rasism, nazism och antidemokratiska värderingar. Att Sverige har "ett obearbetat förflutet från tiden före och under andra världskriget", och att "rasism" ursprungligen var fråga om en biologiska skillnader men numera förskjutits mot sociala och kulturella skillnader (när detta propagandatema introducerades för några år sedan kallades det "kulturrasism").

Man utnyttjar hänsynslöst en förskjutning av ordens betydelse, och kan därmed på ett behändigt sätt fånga in alla meningsmotståndare i rasistfållan.

Orsaken till att antikvarierna så hopplöst blandat ihop begreppen är ytterst att extremvänsterns propaganda efter år av basunerande institutionaliserats och blivit ett med de styrandes verklighetsuppfattning.

Århundraden av rasism?

Den svenska invandringslagstiftningens restriktivitet från Gustaf Vasa och fram till 1945, främst mot invandring av zigenare, tattare och judar, påstås av Inga Lundström och Marja-Leena Pilvesmaa vara ett bevis för en lång "rasistisk" tradition i Sverige. Sida upp och sida ner redogörs för den urgamla svenska rasismen. Kulmen på den rasisistiska traditionen nåddes enligt Lundström och Pilvesmaa i och med Sveriges restriktiva politik mot judiska flyktingar inför andra världskriget. Denna tradition skall man nu slutgiltigt tillintetgöra med hjälp av kvalificerade insatser av museernas experter på kultur, utställningar som på olika sätt ska "påverka" allmänheten till att göra de "rätta" ställningstaganden.

Man antyder således att eftersom Sverige (i likhet med flertalet andra länder, exempelvis England och USA), hade restriktioner mot judiska flyktingar från Hitlertyskland, kan vi anses vara medansvariga till förintelsen och därför moraliskt skyldiga att nu acceptera massinvandring. En högst märklig logik.

Makthavarnas rädsla

Man kan i Riksantikvarieämbetes handlingsplan ana etablissemangets rädsla för de problem man egenhändigt åstadkommit genom undfallenhet till följd av inkompetens och feghet.

"När svenskheten förändras, när folkhemmets välfärdsambitioner inte längre kan upprätthållas, uppstår osäkerhet".

Referenslitteratur?

Riksantikvarieämbetets handlingsplan avslutas med en omfattande litteraturlista, vars syfte förmodligen är att skänka ett sken av vetenskaplighet åt arbetet. Denna litteraturlista omfattar huvudsakligen det kvasivetenskapliga nonsens som extremvänsterns anhängare och sympatisörer på olika forskningsinstitutioner producerat för att styra samhällsdebatten i rätt riktning, dvs skapandet av ett mångkulturellt Sverige.

Föreslagna åtgärder

Under föreslagna åtgärder kan man läsa bl a att museitjänstemännens yrkesidentitet skall stärkas, d v s de skall invaggas i de rätta föreställningarna för att snällt ta på sig uppgiften som storebrors propagandister.

 "Det är nödvändigt att komma åt den mer vittomfamnande främlingsfientligheten.

Det är museernas uppgift att vidga perspektiven och nyansera människors historiebilder. Men sin bas i det förgångna har museerna särskilda förutsättningar att både förklara sammanhang och fördjupa frågeställningar".