OM BARA VILJAN FINNS
På DN Debatt den 5/12 -04 skriver Lars
Leijonborg och Mauricio Rojas (fp) under rubriken "Explosiv
ökning av antalet utsatta bostadsområden". I artikeln används begreppet "utanförskapsområden"
och i detta läggs låg sysselsättningsnivå och dåliga
skolresultat, och svagt valdetagande, delvis även hög våldsbrottslighet.
Antalet sådana områden har ökat från tre 1990 till
136 tolv år senare, 2002.
Även om det inte uttryckligen sägs,
så handlar det alltså om invandrare och resultatet av den invandring
som förekommit till Sverige under de senaste decennierna.
Den bild som hittills förmedlats till
landets medborgare är att det visserligen förekommer problem, men
att utvecklingen ändå går åt rätt håll.
Det är bara en tidsfråga innan integrationen lyckas. I varje fall
går en sådan att åstadkomma, om tillräckligt mycket
resurser satsas.
Nu vet vi att det inte är så. Trots
prioritering av skolor med hög andel invandrarelever, trots allehanda
bidragsutbetalningar, trots särskilda miljardsatsningar i "utsatta"
storstadsområden så fortsätter utvecklingen att gå
åt fel håll. Det är bra att Folkpartiet nu medverkar till
att göra denna verklighet synlig.
Frågan är dock vad som orsakat
dagens problem. Är det något som bara "blev", som bara
"växte fram", liksom av sig självt? Har dagens problem
varit oförutsebara? Har utvecklingen varit oundviklig, bortom möjlighet
för människor att påverka? Finns det ingen som bär något
ansvar eller är vi alla bara offer, "utsatta"?
För att kunna finna en väg ut ur
dagens situation kan det vara klokt att först betrakta den väg som
ledde oss fram till denna situation.
Denna väg kan symboliseras av fp-ledaren
Bengt Westerberg, då han på valnatten 1991 reste sig ur TV-soffan,
när Ian Wachtmeister kom in i studion. Det var en protest som markerade
den syn som legat till grund för "den generösa flyktingpolitiken".
Det sågs som ett val mellan ont och gott, där varje invändning
kunde avfärdas med olika tillmälen och där varje problem kunde
lösas med mer godhet och mer resurser.
Denna grundsyn, och partipolitiska samstämmighet,
möjliggjorde den massinvandring som förekommit under hela 1990-talet.
Invandringen till Sverige har varit väsentligt större än till
något av våra grannländer. En topp inträffade i början
av 90-talet, samtidigt som arbetslösheten var högre än på
länge. Det var under en borgerlig regering med Birgit Friggebo (fp) som
invandringsminister och Bengt Westerberg som socialminister.
Denna regerings första åtgärd
blev att till papperskorgen förpassa en liggande s-propostition, "Aktiv flykting och migrationspolitik" (1990/91:195. 1) där det talades om att "varje
land har ett ansvar för sina egna medborgare", att en "mycket stor andel av de asylsökande
i Europa är inte i behov av internationellt rättslig skydd." och att "vi måste lämna den alltför idylliserade
och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en
mer realistisk utgångspunkt".
Det har sedan inte saknats röster som
varnat, men dessa har inte släppts fram i massmedia. De har inte ens
haft normala demokratiska rättigheter, för att hyra möteslokaler,
annonsera i tidningar eller hålla torgmöten. Varken Folkpartiet
eller något annat riksdagsparti har reagerat mot detta - "för
den goda sakens skull", får man förmoda.
Det anmärkningsvärda är att
detta drabbat inte bara nazi-orienterade och antidemokratiska grupperingar.
Det har drabbat varje organisation, utan undantag, som kritiserat den förda
politiken: "Det nya partiet" som "Sverigedemokraterna",
"Folkviljan och massinvandringen" som "Blågula frågor".
Den omfattande invandringen, i ökad utsträckning
från fjärran länder och främmande kulturer, har kombinerats
med en kravlöshet gentemot nykomlingarna. Samtidigt har det bedrivits
ett konstant kampanjande mot ursprungsbefolkningen, för att bekämpa
en förment "främlingsfientlighet och rasism".
Detta är knappast en politik som haft
folkligt stöd. Detta märktes genom de många nya rösterna
till Folkpartiet i valet 2002, efter att partiet gjort en liten markering
med sitt tal om krav på kunskaper i svenska för att få svenskt
medborgarskap. (Av detta blev dock inget, efter valet har frågan uppenbarligen
släppts av fp.)
Nu vill fp lösa problemen med den höga
arbetslösheten bland invandrare genom "ett perspektivskifte som öppnar
vägen för en inkluderande utvecklingspolitik baserad på egenmakt
i stället för omhändertagande, på arbete i stället
för bidrag". I princip
riktigt, men kan det fungera? Har de invandrare i yrkesaktiv ålder som
nu är öppet arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden
de kunskaper och färdigheter som efterfrågas på dagens svenska
arbetsmarknad? Har de ens nödvändig motivation? Om bidragen dras
in, vad händer? Får vi då inte just den våldsamma konfrontation
som Rojas varnar för?
"Sverige befinner
sig farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna
kan urarta..." skriver de två fp-företrädarna. Tyvärr är
den punkten delvis redan passerad. Det pågår redan en lågintensiv
krigföring mot svenskar och det svenska samhället. Inslag i denna
är gaturån och våldtäkter, värderån och inbrott,
hot och kränkningar, misshandel och mord, skolbränder och attacker
mot kollektivtrafiken.
Det finns ingen enkel lösning på
de enorma problem vi nu fått på halsen. Det handlar om att försöka
försiktigt krypa tillbaka från kanten till den avgrund, framför
vilken vi hamnat. Här krävs ett batteri av olika åtgärder.
Först av allt gäller det att alla
partier blir klara över situationens allvar. Här återstår
mycket att göra - (s)-regeringen har haft svårigheter att vinna
nödvändigt stöd i riksdagen för ens måttliga åtgärder
för att bromsa invandringen och asylmissbruket. Inget annat parti ville
sätta stopp för möjligheterna att lämna in ständigt
nya ansökningar.
I själva verket måste till en klar
viljeinriktning om att tills vidare minimera den fortsatta invandringen till
Sverige. Här skulle vi kunna lära mycket av t ex Danmark och Nederländerna.
Inom EU borde vi stödja förslaget om asylmottagning i EU:s utkanter.
Vidare måste vi få en effektivisering
av kampen mot våldsbrottslighet. Detta måste innefatta en bättre
gränskontroll och utlänningskontroll, såväl som konsekvent
utvisning av grova brottslingar. Svenska medborgarskap ske beviljas med stor
restriktivitet.
Mycket mer än så finns att göra
- om bara den politiska viljan finns.
Jan Milld
Denna artikel sändes alltså
till DN Debatt den 6/12 -04, men refuserades. Den har även sänts
till debattsidorna i Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen - med samma
resultat.
