Kristdemokraterna ligger enligt färska opinionsmätningar under 4%. Risken är stor att partiet efter valet 2006 hamnar utanför riksdagen.

Så skulle det inte behöva vara. Det skulle räcka om partiet försvarar de värderingar som en gång föranledde partibildningen KDS.

Inom svensk partipolitik föreligger nu ett vakuum. Den linje om vilken tidigare rådde en självklar partipolitisk konsensus - att vi existerar som folk och att vi tillsammans ska värna vad vi har av demokrati och välfärd - saknar nu företrädare i riksdagen.

Nu är ingenting självklart och allting ifrågasatt. Lika litet som det finns olika raser finns det olika kön. Manligt och kvinnligt, familjebildning och nationer - allt är bara "konstruktioner".

Således kan - när det gäller att värna mot diskriminering eller "hets" - homosexuella gälla som "folkgrupp", medan svenskar inte gör det! (borde inte förmågan till reproduktion vara en helt elementär förutsättning för att kunna klassas som "folkgrupp"?)

Som konsekvens av den pågående "kulturrevolutionen" står pastor Åke Green från Öland nu åtalad för att ha högläst ur Bibeln vid en predikan. Framtill nu självklara traditioner av helgdagar och adventsljus, Lucia- och Julfirande, ifrågasätts. Muslimer i Sverige antas kunna ta illa upp.

Men hur är det med svenskar i allmänhet? Hur känner de? Vad kan de tänkas ta illa upp? Efter detta frågas inte i media.

Det är knappast ett djärvt antagande att det finns en stor frustration och ett brett missnöje med den pågående utvecklingen. Svenskar i allmänhet känner sig kränkta och överkörda, på goda grunder.

Den som ser på en ordinär nyhetssändning i TV kan konstatera att den till största delen, ibland nästan helt, upptas av problem relaterade till invandringen.

Det flesta svenskar vill naturligtvis få tillbaka tryggheten. Bort från hedersmord. Bort från gruppvåldtäkter och gaturån. Bort från sharialagar. Bort från hot och terrorism. Åter till kristna värden.

Man behöver inte ens se sig själv som kristen för att tycka att detta är viktigt.

Ledarstick