Jag vill börja med att tacka Trykkefrihedsselskabet
för denna inbjudan. Trykkefrihedsselskabet arbetar ju för att
befästa yttrandefriheten, som är det ämne som ska diskuteras
här ikväll. Det är sannerligen märkligt att det i 2000-talets
början ska behövas föreningar som arbetar mot begränsningar
av det fria ordet i vår del av världen, den fria världen.
Det i sig är en indikation på att allt inte står rätt
till.
Min förhoppning med mitt tal är
kunna ge en någorlunda generell beskrivning av hur extrem likriktning
av åsikter skapas i ett samhälle. Att jag tar upp likriktande
av åsikter beror på att detta i sin tur leder till att yttrandefriheten
inskränks och att demokratiska spelregler upphävs. Och framförallt
leder det till att problem inte blir lösta. Snarare förvärras
de, vilket varit fallet med Sverige de senaste 20 åren. Min fokus
är lagd på invandringsfrågan i Sverige, även om jag
ibland gör jämförelser med andra länder. Sådana
jämförelser brukar vara belysande.
Att förstå de mekanismer som leder
till extrem åsiktslikriktning ger alltså en grund till att förstå
den situation som har skapats i Sverige. Som jag nyss sade innebär
denna situation att demokratiska principer upphävs.
Den politiska korrekthetens
struktur
Jag använder begreppet politisk korrekthet
för beskriva den situation som har skapats i Sverige. Politisk korrekthet
är alltså ett begrepp på samma sätt som till exempel
rasism är ett begrepp. Men rasism är också ett faktiskt förekommande
fenomen, som kan ta sig olika former. Samma sak gäller politisk korrekthet.
Det är alltså också ett faktiskt fenomen och kan därmed
beskrivas som ett sådant.
Som fenomen är politisk korrekthet dels
en åsikt, dels en metod.
Som åsikt är den politiskt korrekta åsikten "god".
Innebörden av detta "goda" är något som personer
med inflytande har beslutat om. Detta beslut kan, men behöver inte, vara
grundat på en rationell och saklig dialog.
Ett bra exempel på det sagda gäller
frågan om kvinnors ställning i samhället. Den var från
början förenad med rimliga krav, såsom rätten för
kvinnor att få arbeta på samma villkor som männen. Det blev
politiskt korrekt att vara för bättre villkor för kvinnan.
På senare år har denna åsikt utvidgats. Nu ska man inte
bara vara för kvinnan, nu är det politiskt korrekt att också
vara emot mannen. Effekten av detta har blivit att alla män nu skuldbeläggs
på kollektiv grund. Till exempel anses alla män i Sverige vara
potentiella våldtäktsmän. Denna åsikt har förts
fram av bland andra för detta jämställdhetsministern Margareta
Winberg.
En liknande åsiktsförskjutning
kan noteras när det gäller invandringsfrågan. Efter andra
världskriget välkomnade Sverige invandrare som kom för att
arbeta och göra rätt för sig. Man tog också emot flyktingar
(ej att förväxla med ekonomiska migranter, anhöriginvandrare,
asylmissbrukare med flera som av svenska medier betecknas som "flyktingar")
som behövde hjälp. På några decennier skedde emellertid
en kraftig förskjutning av denna åsikt. Det blev politiskt korrekt
att vara för all invandring, oavsett om invandrare gjorde rätt för
sig eller inte eller oavsett vad folkmajoriteten tyckte om detta. De politiskt
korrekta i Sverige anser alltså att all invandring är "god".
Detta är en "korrekt", "rätt" och "sann"
åsikt.
Som metod är den politiska korrekthetens
uppgift att försvara och främja "det goda". Denna metod
inbegriper olika komponenter som kompletterar varandra. Moraliserandet, associerandet,
begreppsmissbruket och det svartvita, dikotoma tänkandet utgör så
att säga basen i den politiskt korrekta metoden. Metoden används
mot dem som tvivlar på vad "det goda" egentligen innebär.
Förenklat kan man säga att metoden används för att skapa
likriktning, tysta kritiska röster och undvika diskussion i sakfrågor.
Den är en härskarmetod eller ett maktinstrument, för att uttrycka
det klart. Av modellen "Den politiska korrekthetens logik" framgår
att den politiskt korrekta åsikten och metoden samspelar med varandra.
Detta samspel leder till att ett socialt
tryck skapas. Om den politiska korrektheten har etablerats på
högsta politiska nivå, påverkas alla människor i ett
samhälle av detta tryck. I Sverige är detta fallet med invandringsfrågan,
där denna påverkan får två konsekvenser. Den ena är
att resonabla och demokratiska personer utvecklar odemokratiska hållningar,
vilket gäller från gräsrotsnivå upp till högsta
politiska nivå. Det andra är att flertalet människor inte
orkar eller vågar engagera sig på grund av det politiskt korrekta
trycket, något jag kommer att utveckla i det följande.
Politisk korrekthet som metod innehåller alltså fyra-fem grundkomponenter
som kompletterar varandra i en process som leder både till likriktande
av åsikter och till att det fria ordet tystas. Jag ska nu gå igenom
dessa komponenter.
Moralismen och moraliserandet är en mycket
viktig komponent i den politiska korrektheten. Syfte med moraliserandet är
att få sig själv att framstå som en person med en högre
moraluppfattning än meningsmotståndaren. Låt mig ge ett exempel:
Om en kritiker anser att invandringens kostnader ska tas upp, så undviker
den politiskt korrekte att svara i sak. I stället svarar han svepande
att invandringen berikande; den handlar om medmänsklighet och humanitet
vilket ska få kosta, några uträkningar behövs därför
inte. Javisst, svarar kritikern, självklart ska humanitet få kosta
(även om större delen delan av invandringen nu inte handlar om humanitet
då mindre än 10 procent av de invandrare som Sverige tagit emot
är flyktingar). Men inom andra områden såsom sjukvården,
som också handlar om humanitet, får man ju ta upp kostnader. Rimligtvis
måste man få göra detsamma med invandringen.
I detta läge ändrar den politiskt
korrekte taktik och börjar istället att associera. "Det
är bara rasister som är intresserade av vad invandringen kostar",
säger den politiskt korrekte i hopp om att kritikern vill akta sig för
att bli kallad rasist. Men kritikern står på sig och svarar att
rasister inte bryr sig om kostnader, de är bara intresserade av ras och
att hålla rasen ren. För även om invandringen vore en enorm
ekonomisk vinst för samhället, så är rasisten ändå
motståndare till invandring. (Det finns självfallet andra aspekter
än krasst ekonomiska som gör man kan vara motståndare till
invandring utan att vara rasist. Rädslan för att trängas undan
fysiskt eller kulturellt av andra folkgrupper, vilket många av världens
ursprungsbefolkningar drabbats av, är en sådan aspekt.)
Syftet med att det politiskt korrekta associerandet
är att få motståndaren att framstå som intellektuellt
mindervärdig och därmed undergräva hans trovärdighet.
Om en rasiststämplad person kommer fram till det sanningsriktiga påståendet
att två plus är fyra, så avfärdas han ändå
just för att han "är" rasist. "En rasists iakttagelser
behöver man ju inte lyssna på."
Detta associerande hänger också
samman med det allmänt etablerade begreppsmissbruket. "Rasist"
och "främlingsfientlig" är nog de mest missbrukade orden
i dagens Sverige. Minsta kritik av invandringspolitiken brukar reflexmässigt
avfärdas med något av dessa ord. För drygt tio år sedan
gjorde två av Sveriges främsta invandringsforskare en riksomfattande
undersökning där man bland annat tog upp detta begreppsmissbruk.
Undersökningen visade att en klar majoritet av svenska folket, 70 procent,
instämde i påståendet att man inte kan säga ett kritiskt
ord om invandringspolitiken utan att bli kallad just rasist (Lange/Westin,
1993).
Jag ska ge ett konkret exempel på detta
begreppsmissbruk från politikens värld. I en frågestund i
riksdagen våren 1997 sade dåvarande utrikesministern Pierre Schori
(s) att "Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras
och jagas. Det går inte i en demokrati att hitta några ursäkter,
till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken." Utöver att Schori ville straffbelägga tankar
satt satte han alltså likhetstecken mellan rasism och kritik av den
förda invandringspolitiken. Kritik av denna politik görs på
så sätt till en direkt fysisk offensiv mot invandrarna. Det är
som om man skulle jämställa kritik av skolpolitiken med fientlighet
mot lärare eller elever. Eller att kritik av pensionspolitiken skulle
bli till fientlighet mot gamla. Vi ser här att Schoris uttalande, som
är typiskt för det svenska debattklimatet, är ett tydligt exempel
på begreppsmissbruk.
Möjligen kunde Schori ha försvarat
sig med att han i stridens hetta hävde ur sig något som han senare
ångrade, ett slags felsägning. Men hade han varit säker på
sin demokratiska ståndpunkt - i detta fall att yttrandefrihet ska tillåtas
liksom kritik av en förd politik ska få föras fram - så
hade det inte blivit någon dylik felsägning. Den övertygade
demokraten hade i stället sagt: "Visst, det kan vara fel på
vår politik och detta ska få diskuteras öppet och fritt,
men vi ska vara vaksamma på att kritik inte övergår i eller
sammanblandas med rasism."
Den politiska korrektheten får alltså
ledande politiker att vackla när det gäller grundläggande demokratiska
rättigheter.
Som vi sett leder de beskrivna komponenterna
till att det aldrig blir någon diskussion i sakfrågan. När
det gäller det svartvita, dikotoma tänkandet i den
politiskt korrekta metoden, så kan man säga att de komponenter
som jag beskrivit, inklusive politisk korrekthet som åsikt, är
tecken på just det dikotoma. Alla komponenter utgår ju från
en förenklad indelning av världen i gott och ont, sant och falskt,
rätt och fel. Denna svartvita förenkling leder i sin tur till att
politikerna inte vill acceptera fakta (vilket utvecklar nedan i mitt resonemang
om kognitiv dissonans). Det diktoma är så att säga grundstrukturen
i det politiskt korrekta.
Politisk korrekthet som metod handlar alltså
om att främja och sprida det "goda", om att uppnå bestämda
mål som anses goda. Var för sig utgör komponenterna kanske
inget större problem, men när de används i ett kompletterande
samspel blir det problem. Det bör klargöras att politisk korrekthet
som "metod" är värdeneutral, den har ingen koppling till
vare sig höger eller vänster, vilket somliga tycks tro. Som åsikt
kan den politiska korrektheten dock vara antingen vänster eller höger,
för att använda en förenklad indelning av det politiska åsiktsspektrumet.
För vänsterfolk är det politiskt korrekt att vara för
socialism. För högerfolk är det politiskt korrekt att vara
emot socialism. Olika åsikter anses i det normala fallet vara berikande
i en demokrati. Om alla partier däremot enas om att en åsikt är
"god", det vill säga när en åsikt blir politiskt
korrekt både för höger- och vänsterfolk, då
kan det bli problem, särskilt i stora viktiga frågor som berör
hela befolkningen. Följden av att alla enas om att något är
"gott" - det vill säga när man monopoliserar "sanningen",
vilket John Stuart Mills varnade för - blir att kritik av detta "goda"
anses överflödig.
När detta händer får de politiskt
korrekta ett övertag i den offentliga diskussionen - alla är ju
eniga. Särskilt allvarlig blir denna situation om både politikerna
och medierna börjar tycka att en åsikt är politiskt korrekt.
I det svenska fallet har just detta hänt ifråga om invandringen
och mångkulturen. Både politikerna och medierna anser dessa fenomen
vara enbart berikande. Denna symbios mellan makthavarna och deras förmenta
granskare, medierna, bidrar till att synen på det fria ordet omvärderas.
Det finns då ingen anledning att släppa fram kritiker, eftersom
de ju endast kan störa arbetet för det "goda".
Statens och mediernas inblandning gör
att medborgarna "lär sig" att känna av vilka åsikter
som kan eller får föras fram i diskussionen. Och de vet att det
blir problem om man kommer med en avvikande åsikt. Som jämförelse
kan nämnas att man i det gamla sovjetsystemet inte kunde göra karriär
om man pläderade för ökad individualism. På samma sätt
kunde man i Nazityskland inte göra karriär om man var för rasblandning.
I Sverige kommer man till exempel inte långt med att argumentera för
biologiska skillnader mellan könen, eller genom att kräva minskad
invandring. Då blir man inte bekräftad, utan man riskerar att bli
utstött.
Utstött vill ingen bli, utan man vill
vara bekräftad. Så fungerar de flesta människor här på
jorden. Särskilt Sverige är som bekant känt för att vara
ett likriktat jantelags-samhälle där rädslan för att bli
utstött är särskilt stark. Önskan att bli bekräftad
är en mycket viktig förklaring till varför den politiskt korrekta
åsikten - som kan vara hur oförnuftig som helst - kan bevaras i
ett samhälle.
Politisk korrekthet handlar som sagt om att
argument fördöms på moraliska grunder i stället för
att logiskt analyseras. Det handlar om associerande och begreppsmissbruk,
om att inte bemöta argument i sak. Påståenden reduceras till
att bedömas som "goda" eller "dåliga", "sanna"
eller "falska" osv. Politisk korrekthet bygger alltså sin
struktur på det svartvita, dikotoma tänkandet. Detta i sin tur
leder till att det inte finns något värde med att släppa fram
kritiker i den offentliga debatten. Och i vilket fall tar man inte hänsyn
till deras argument Kontentan av allt detta blir att den fria och sakliga
dialogen hindras. Ett "lock" läggs på, ett "tabu"
skapas.
Innan jag går vidare vill jag bara säga
något om de politiskt korrektas moraluppfattning. Effekten av att de
enats om att en åsikt är god, blir att de också anser sig
ha en högre moral än de som inte gillar deras åsikt. De flesta
svenskar har varit emot den stora invandringen till Sverige, vilket framgår
av opinionsmätningarna de senaste 20 åren. De politiskt korrektas
moraluppfattning om att all invandring är bra är därför
ett uttryck för en elitism vars innebörd är att: "De
därnere, 'folket', de vet inget, kan inget. Därför måste
Vi häruppe bestämma åt dem." Denna elitism dumförklarar
alltså majoriteten av svenska folket. Och den går emot den demokratiska
tanken, där politikens uppgift är att driva sakfrågor i den
riktning som medborgarna önskar.
Mångkulturalismen är det tydligaste
exemplet på likriktandet av åsikter i det svenska samhället.
Detta likriktande har i sin tur förändrat synen på demokrati
i Sverige. Jag kommer nu att ge exempel på hur denna förskjutning
av synen på demokrati ser ut.
Mångkulturalismen
som överideologi
Mångkulturalismen kan definieras som
ett avståndstagande från samhället som en sammanhållande
kulturell gemenskap på det offentliga planet. Mångkulturalismen
är också en idé som sammankopplar etnicitet och kultur.
Den mångkulturella politiken uppmanar nämligen varje etnisk grupp,
förutom svenskarna, att bejaka och odla sina traditioner och sin kultur.
Politiken säger också att invandraren inte behöver kunna ett
ord svenska för att få medborgarskap.
I Sverige har alla riksdagspartier slutit
upp bakom idén om mångkultur. Samtliga partier har röstat
för propositionen Sverige, framtiden och mångfalden, där
mångfald jämställs med demokrati. Omvänt framgår
av en annan statlig rapport, med titeln Demokratins förgörare,
att kritiker av den förda politiken klassas som just demokratins förgörare.
Att vara demokrat har alltså blivit
liktydig med att ha de "rätta" åsikterna. Demokrati har
på så sätt blivit en fråga om attityd, något
socialantropologen Jonathan Friedman har konstaterat (i tidskriften Salt,
nr 5/2000). Vidare noterar han att den politiska korrekthetens värld
en instängd och "likriktad värld".
Att ledande politiker sätter likhetstecken
mellan mångkulturalism och demokrati, visar att de inte förstår
vad demokrati är för något, alternativt att de ägnar
sig åt begreppsmissbruk i syfte att främja mångkulturalismen.
Demokrati är först och främst ett styrelsesätt eller en
teknik för att styra ett land. Demokrati har inget med ideologi att göra,
lika litet som nazism eller kommunism eller andra ismer har med demokrati
att göra. Som Herbert Tingsten har uttryckt saken, är man i första
hand demokrat och utöver detta är man konservativ, liberal eller
socialist och så vidare. Demokratin är alltså en överideologi
fri från värderingar. Men i Sverige har mångkulturalismen
gjorts till en del av denna överideologi.
Demokrati betyder också folkstyre, det
vill säga att politikerna ska utgå från vad folkmajoriteten
tycker och tänker i olika sakfrågor. Politikerna ska alltså
vara åsiktsrepresentativa inför sina väljare. Givetvis ska
detta ske så att hänsyn tas till minoriteter, till exempel svaga,
sjuka och handikappade. Människovärdet får alltså inte
åsidosättas. När det gäller mångkulturalismen och
invandringen har politikerna emellertid frångått principen om
folkstyre. Detta gäller i nästan samtliga västeuropeiska länder.
Tvärtemot vad folkmajoriteten ansett har politikerna beslutat om att
ha en omfattande invandring. Relativt sett, per capita räknat, har den
varit större i Sverige än i något jämförbart industriland.
Oavsett hur läget på arbetsmarknaden har sett ut och oavsett hur
den ekonomiska situationen har sett ut, har invandringen behållits på
en mycket hög nivå. En av det svenska vänsterpartiets främsta
gestalter, Ulla Hoffman, har uttryckt saken tydligt: svenska folkets åsikt
ska inte respekteras i invandringsfrågan (Sveriges Television,
Striptease, maj 1997).
Politikerna har alltså struntat både
i folkmajoritetens åsikt och i pragmatiska hänsyn. Så går
det när alla partier likriktar sig och enas om vad som är "det
goda", det politiskt korrekta.
Ett bra, konkret exempel på effekten
av jämställandet av mångkulturalism och demokrati, har förmedlats
av före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg. I valet 1991 deltog
partiet ny demokrati, som hade viss invandringskritik på sitt program.
Partiet blev invalt i riksdagen och skulle på kvällen delta i en
direktsänd diskussion i tv tillsammans med företrädare för
riksdagspartierna. Bengt Westerberg klarade dock inte av att sitta i samma
rum som ny demokratis politiker. Han blev så arg att han reste sig ur
soffan och lämnade tv-studion.
På detta sätt visade han förakt
för de hundratusentals väljare som röstat på ny demokrati
i ett demokratiskt val. Han visade förakt för demokratin. Genom
sitt beteende visade han också förakt för den ideologi han
företräder: liberalismen. En grundstomme i liberalismen är
ju tolerans för meningsmotståndare och tron på yttrandefrihet
och fri debatt. Som den amerikanske idehistorikern Christopher Lasch har påpekat,
så har dagens liberaler i grunden börjat agera antiliberalt. De
har blivit oemottagliga för rationell och saklig diskussion. Bengt Westerbergs
agerande var ett exempel på den politiskt korrekta moralsyn och elitism
som gör gällande att folket inte förstår sitt eget bästa.
Denna beskrivning av den politiska korrekthetens
logik (och natur), har lett oss till slutpunkten på min modell, det
vill säga till ett tillstånd av extrem likriktning i invandringsfrågan.
Den politiskt korrekta idén om mångkultur har etableras som en
överideologi i det svenska samhället. Från att till en början
ha varit en politiskt korrekt idé inom bara vissa kretsar har mångkulturalismen
alltså fått fotfäste i hela det offentliga svenska samhället.
Alla riksdagspartier, alla medier, alla myndigheter och all forskning utgår
från mångkulturalismen är berikande, att den ska förverkligas.
Olika parter, som i grunden ska vara fristående från varandra,
har börjat bekräfta varandras synsätt och teser.
Det svartvita, dikotoma tänkesättet
blir nu vägledande. Detta handlar inte bara om att all invandring anses
berikande och att alla invandrare anses vara bra för Sverige. Utan nu
anses det också politisk korrekt att vara emot svenskarna och deras
kultur. Svensk kultur beskrivs nedvärderande i termer av "omänskliga
konstruktioner" som måste "atomiseras" och "lösas
upp" (ds 1996:74). I den redan nämnda propositionen Sverige,
framtiden och mångfalden, som samtliga riksdagspartier har ställt
sig bakom, kungörs det att svenska folket inte längre har en gemensam
historia på grund av omfattande invandring. Svenska folket definieras
alltså bort från sin egen historia. Det är ungefär som
att säga, att indianerna inte skulle ha någon egen historia för
att de har trängts undan av andra folk.
Man skulle kunna säga att likriktningen
och dess effekter har börjat samspela med varandra. I detta samspelsmönster
kan vi också se hur de negativa effekterna för demokratin har börjat
befästas. Det gäller sådant som att politikerna struntar i
folkviljan, agerar elitistiskt och har en negativ syn yttrandefrihet och debatt.
De har också antagit en negativ syn på mötesfriheten, så
att de i praktiken sanktionerar fysiska attacker, ja även grovt våld
mot invandringskritiska partier och dessas företrädare. Inget riksdagsparti
har tagit avstånd från dessa attacker förövade av odemokratiska
element på vänsterkanten; även det ett tecken på likriktning.
Janne Milld kommer i sitt anförande att ge flera faktiska, exempel på
det uppräknade. Följden av allt detta blir naturligtvis att problem
inte blir belysta på ett allsidigt sätt. Lösningar på
problemen hindras alltså.
Politisk korrekthet framkallar
psykopatologiskt beteende?
Det politiskt korrekta likriktandet ger alltså
en förklaring till varför svenska politiker och massmedier agerar
som de gör. Min modell har främst rört sig på en övergripande,
samhällelig nivå. Om vi ser på saken rent psykologiskt, på
individnivå, blir effekterna för politikerna att de alltså
inte vågar och inte vill ta till sig avvikande uppfattningar, det vill
säga sådana som strider mot den politiskt korrekta sanningen. Den
nämnda beskrivningen av Bengt Westerbergs agerande var ett tydligt exempel
på detta.
Det kanske mest grova, internationella exemplet
på ett dylikt agerande uppvisades av den så kallade Bagdad-Bob
under USA-alliansens invasion av Irak 2003. Bagdad-Bob var Saddam Husseins
propagandaminister och officielle talesman i detta krig. Han var en mästare
i att förneka uppenbara fakta, i detta fall att amerikanarna hade intagit
Bagdad. I vissa intervjuer kunde man se amerikanska stridsvagnar rulla förbi
bakom honom. Ändå hävdade han att irakierna pressade tillbaka
amerikanarna. Detta förnekande av fakta och stora mått av självbedrägeri
är en strategi som de politiskt korrekta i alla samhällen gjort
till sin.
Psykologerna kallar ett sådant självbedrägeri
för kognitiv dissonans, innebärande att en klyfta uppstår
mellan verklighet och teori. Verkligheten stämmer inte överens med
den teori man utgår ifrån när man ska förklara hur samhället
ser ut och hur problem i detta ska lösas. De flesta människor tycker
naturligtvis att kognitiv dissonans är påfrestande. Därför
antar man olika strategier för att göra sig kvitt den ångest
som denna disharmoni mellan tanke och verklighet skapar. Det svartvita, dikotoma
tänkandet, som jag ju nämnt, är då ett av de vanligaste
sätten för att så att säga återställa ordningen.
En enkel metod i en dylik återställande strategi är att förneka
fakta. Att förenka fakta är just det som svenska politiker ständigt
gör i invandringsfrågan. Teorin gäller framför erfarenheten
och verkligheten, kartan gäller framför terrängen. Invandringen
är berikande, oavsett vad som händer, oavsett om inga arbeten finns
och oavsett om svenskarna blir en minoritet i sitt eget land. På politikernivå
blir denna dikotoma strategi faktiskt ett sätt att inte behöva erkänna
att man tänkt fel och handlat fel.
De flesta vanliga människor har en realistisk
syn på sig själva. De kan erkänna sina fel och brister. Men
många svenska politiker erkänner inte att de faktiskt gjort fel
i denna fråga, trots att de vet om att de har struntat i folkmajoritetens
åsikt. Och detta trots att den ekonomiska situationen har blivit sämre
liksom brottsligheten har ökat delvis beroende på den förda
invandringspolitiken. Detta att inte erkänna att man tänkt fel och
handlat fel är ett kännetecken för psykopaten.
Jag menar inte att de flesta politiker är
psykopater. Däremot är det troligt att det politiskt korrekta förhållningssättet
och det extrema likriktandet bidrar till att skapa ett beteende som påminner
om psykopatens.
Psykopaten har också en tendens att
skjuta skulden på andra för sina egna misstag. I Sverige har svenskarna
fått ta denna roll. Svenska folket skuldbeläggs av sina folkvalda
politiker för att vara så kallade strukturella rasister som påstås
medvetet utestänga invandrare från till exempel arbetsmarknaden.
Men denna strukturförklaring bortser från en rad fakta. Strukturmodellen
förklarar till exempel inte varför även många svenskar
har svårt att få arbete. Det är också uppenbart fel
att skylla på svenska arbetare för att storföretag flyttar
sin produktion utomlands och därmed skapar arbetslöshet. Visst förekommer
det diskriminering, men strukturmodellen är alltför ensidig, alltför
dikotom.
Ett ytterligare exempel på det dikotoma
synsättet liksom det att politikerna skjuter över skulden på
den egna befolkningen utgörs av lagen om hets mot folkgrupp. Denna lagparagraf
används endast mot svenskar eftersom endast svenskar (per definition
människor med vit hy) kan anses vara rasister. Effekten av detta kan
illustreras med gruppvåldtäkter, som blivit allt vanligare i Sverige.
Nästan alltid handlar detta om invandrare som våldtar svenskor.
Om en svenska gruppvåldtas av ett invandraräng som tycker att svenskor
är mindre värda och därför ska våldtas, så
anser rättsväsendet inte att det kan handla om rasism från
gängets sida. Detta beror alltså på att hetslagen är
dikotomt utformad, att endast svenskar anses vara rasister och att endast
invandrare kan drabbas av rasism. Likheten inför lagen har upphävts
liksom principen om alla människors lika värde. (Det finns en med
hetslagen liknande s k försvårande omständighet angiven i
Brottsbalkens 29 kap. 2 §, 7 p. Enligt denna ska en handling med underliggande
rasistiska motiv ge strängare straff. Finns omständigheten med i
straffutdömandet, räknas brottet som ett hatbrott. Inte heller denna
omständighet kan åberopas av svenskar.)
För övrigt kan nämnas att hetslagen
från början var tänkt att användas mot kränkande
uttalanden och uppmaningar till våld mot etniska grupper. Detta är
rimligt. Men på grund av det politiskt korrekta utvidgandet har kraven
sänkts kraftigt. Svensken kan numera dömas för "hets"
enbart om han talar väl om sin egen folkgrupp eller "missaktar"
någon annan folkgrupps kultur. Lagen är godtycklig och oklar och
har i praktiken blivit ett medel för att tysta kritiska röster (se
artikeln Målsägandetalan hotar yttrandefriheten i tidskriften DSM
nr 4 år 2004; artikeln finns även utlagd på www.resonproduktion.com).
Det ska tilläggas att den svenska hetslagen
har kritiserats av tunga utländska instanser. Till exempel har den amerikanska
myndigheten för säkerhet och samarbete i Europa, som har till uppgift
att övervaka att mänskliga rättigheter respekteras, kritiserat
lagen för att inskränka yttrandefriheten (Världen idag, den
041209). I Slovakien lämnade landets inrikesminister in en protest hos
svenska ambassaden, en protest mot hur den svenska hetslagen tillämpas.
I princip samtliga svenska medier har valt att inte rapportera om detta. I
stället upprörs man över att yttrandefriheten hotas i andra
länder, till exempel påstår man att den hotas i Danmark.
Detta påstående motsägs väl av att "rasister"
som jag och Jan Milld tillåts att tala här ikväll.
Slutord
Jag avslutar mitt anförande med att ge
min personliga syn på varför yttrandefriheten är viktig. I
diktaturer, auktoritära och totalitära samhällen finns inget
behov av yttrandefrihet eftersom makten, partiet eller diktatorn anser sig
veta bäst. Allt dikteras ovanifrån, de därnere - "folket"
- vet inte vad som är bäst för dem. Folket ska inte få
yttra sig eftersom de antas tänka "fel". De dumförklaras
alltså.
Utan verklig yttrandefrihet - där alla
parter får komma till tals på lika villkor och där hänsyn
tas till de mest hållbara argumenten - kan makten driva vilken politik
som helst utan hänsyn till vad folket egentligen tänker och vill.
Makten kan alltså köra över medborgarna och därmed inskränka
deras frihet, deras frihet att själva välja hur de vill leva sina
liv.
Historiskt sett har begränsningar av
yttrandefriheten motiverats med att makten vill säkerställa trygghet
och stabilitet i det land som man styr över. Kina och Ryssland är
exempel på detta. Makten har då ansett att det fria ordet hotar
ordningen och stabiliteten. I Sverige däremot råder instabilitet
och otrygghet på flera områden. Våldet har ökat kraftigt,
arbetslösheten är skyhög (enligt Landsorganisationen i realiteten
20-25 procent) och den ekonomiska situationen försämras (vilket
bekräftas av de sociala nedskärningarna). Ändå begränsar
de politiskt korrekta yttrandefriheten för den som pekar på ett
samband mellan denna situation och den omfattande invandringen. Man släpper
inte fram deras åsikter som fördöms som rasistiska, främlingsfientliga
osv.
I Sverige råder därför ett
förtryck i dubbel bemärkelse. Dels råder det alltså
instabilitet och osäkerhet, dels förhindras åsikter att föras
fram i en fri och öppen debatt. Åsikter som skulle kunna bidra
till att lösa problemen.
I det svenska samhället råder idag
alltså en extrem politiskt korrekt likriktning i invandringsfrågan.
Regeringen, samtliga riksdagspartier och massmedierna anser att invandringen
och mångkulturalismen är enbart något positivt, berikande
och gott. Denna statliga och massmediala likriktning har lett till att grundläggande
demokratiska principer har åsidosatts.
Innan jag lämnar över till Jan Milld,
som mera konkret ska berätta om hur demokratiska friheter inskänks
i Sverige, ska jag med en mening sammanfatta mitt tal: I Sverige behövs
inga talibaner för att trycka ner demokratin och yttrandefriheten, det
sköts utmärkt av den svenska politiker- och mediakåren.
Tack för ordet!
Den politiska korrekthetens logik
Politisk korrekthet
som åsikt
Politisk korrekthet
som metod
Ett fenomen klassas som:
Moralism och moraliserande:
Det
goda
Associering
Det rätta
- Samspel -
Begreppsmissbruk
Det sanna
Undvikande av sakfrågan
Det korrekta
Svartvitt, dikotomt tänkande
Konsekvenser
I
- Övertag i diskussionen
- Elitistiska hållningar:
"Vi vet bäst"
- Monopol på "sanningen"
- Tabun skapas
- Dialogen hämmas
- Yttrandefriheten begränsas
- Demokratin blir en fråga
om attityder
Extrem åsiktslikriktning/Överideologi
Enligt denna modell återfinns politisk
korrekthet inom en rad sammanhang: extrema subkulturer, religiösa samfund,
massmedia osv. När politisk korrekthet kan noteras inom ett mindre
fält såsom en subkultur, handlar det dock endast om åsikt
och metod. Ovanstående modell rör sig på makronivå.
Den beskriver den politiska korrekthetens väg till ett övergripande
samhälleligt fenomen. När "slutdestinationen" - den
extrema likriktningen - har nåtts, förstärks samspelet mellan
alla i skissen beskrivna komponenter. Skillnaden jämfört med initialstadiet
är dock att "slutdestinationen" nu är övergripande.
Den är en överideologi som har implementerats på högsta
politiska nivå (vanligtvis har i detta skede uppstått en symbios
mellan politik och massmedia). Nu kan man se hur andra verksamhetsområden
börjar påverkas, forskningen, myndigheter etc. Dessa tenderar
att börja bekräfta varandras teser och världsbilder. Det
dikotoma blir vägledande.
