KAMPEN MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN går vidare. Tidigare budgetår har anslagits 10 miljoner kronor för att bekämpa detta monster. Men tydligen är läget alltjämt akut, patienten är i behov av ytterligare insatser. För budgetåret 1994/95 höjs således detta belopp till 32 miljoner kronor.

Det betyder en höjning med över 200%. Fortsätter man att varje år öka anslagen i denna takt så kommer åtgärderna för kamp mot främlingsfientlighet att kring sekelskiftet kosta cirka 15 miljarder. Vilket är mer än vad Invandrarverkets hela budget uppgår till. Å andra sidan kan ju också den komma att öka...

Men visst, främlingsfientlighet förtjänar att bekämpas. Så det är kanske ändå en riktig satsning.

Frågan är bara: hur utformas kampen? Kunde pengarna användas mer kostnadseffektivt? I dessa svångremstider är det ju annars populärt att jaga kostnader och eftersträva rationaliseringar.

Mitt förslag är följande:

· avsätt en summa för att muta Aftonbladets debattredaktör, så att inga fler inlägg av Juan Fonseca publiceras

· vik en annan summa för Dagens Nyheters insändarredaktör, så att inga fler bidrag som uppmanar svenska folket att "skämmas" tas in

· satsa resten av pengarna på lobbyverksamhet, riktad till de svenska riksdagspartierna - för att ordet "generös" ska strykas överallt i alla flyktingpolitiska program.

HAR DU FÖR ÖVRIGT sett TV-programmet "Iris" från UR, om etik? Det har ju gått i en serie nu under våren, för att ge våra unga en moralisk fostran.

I det program som gick sista veckan i mars intervjuades "Birgitta". Hon var uppenbarligen någon form av ombudskvinna, som hade till yrke att säga präktigheter i TV. När den svenska flyktingpolitiken kom på tal var hennes omdöme således "vi har resurser" och "det finns utrymme" i Sverige - vi bör vara mer "generösa" än vad vi är idag.

Jag undrar just vad hon själv har i lön, för att sitta och säga detta.

Vad jag också undrar är hur det är med hennes moral. Jag menar, det där utrymmes-argumentet är ju redan punkterat. Det är ett känt faktum att de invandrare som nu kommer hit inte söker sig till några tomma vidder i Norrland. Det är tvärtom så, att de hamnar i våra tre storstadsregioner.

I samma Irisprogram hade man med en tittare/lyssnare på telefon. Denne tyckte att Sverige ska inte släppa in så många människor som nu sker. Detta var tydligen fel åsikt, för programledaren och Birgitta utbytte överseende skratt, varpå tittaren klipptes av med den dräpande frågan: "Ska de simma tillbaka?"

I ETT TIDIGARE PROGRAM framträdde filmaren Roy Andersson. Denne var inte rädd för VAM. Betydligt "farligare" var, enligt Andersson, alla villaägarföreningar, alla sammanslutningar av vanliga alldagliga människor - som värnar om "sitt".

Han är tydligen inne på samma spår som Anna-Lena Lodenius, i "Ordfront Magasin" 1/94. Hon håller som föredöme fram en person ur Bibeln, en änka som skänkte bort allt hon ägde.

Både Andersson och Lodenius är alltså inne på ämnet flyktingpolitik, och svenskarnas otillräckliga generositet.

Problemet ligger nog också i många svenskars svårigheter i att hänga med i de snabba förändringarna i dagens moderna värld.

Förr var det radikalt att förespråka kollektivt ägande av produktionsmedlen. Nu är det tydligen så att privat egendom överhuvudtaget ska avskaffas.

Eller så ska den privata äganderätten som sådan finnas kvar, det är bara så att egendomarna ska byta ägare.