Demokrati bygger på människor som bryr sig om, på människor som vill och vågar engagera sig. Likgiltighet och okunnighet - men även rädsla - undergräver demokratin.

Det krävs också tillgång till en allsidig information, liksom möjlighet att diskutera fritt och låta argument möta argument. Varje medborgare kan därigenom bilda sig en egen uppfattning. Sedan beslutar man, enligt majoritetsprincipen.

När det gäller just flyktingpolitik och invandring tillstöter dock särskilda komplikationer. Detta kan var och en konstatera, som själv försökt göra sin stämma hörd.

Redan att komma till tals är svårt, om man inte är invandrare eller har blivit kändis. De som trots allt lyckas få fram kritiska synpunkter blir ofta utsatta för tillmälen eller skamgrepp, modell "guilt-by-association".

Detta tillsammans med själva intensiteten i media-kampanjen har skapat ett klimat, där många människor skräms till tystnad, och inte vågar säga öppet vad de anser i flyktingpolitiken. Resultatet blir polarisering.

I vissa fall kan denna rädsla vara befogad, man riskerar verkligen något - t.ex. vad gäller yrkeskarriär - om man är frispråkig. Men när man inte ens vågar ta del av kritiska texter, då är rädslan överdriven. När många knappt vågar nämna ordet "flyktingpolitik" högt - då har vi hamnat på en farlig väg!

Ska ett öppnare samhällsklimat nu kunna skapas, så att ett politiskt mittfält kan göra sig gällande i flyktingpolitiken, då måste vi bryta den moraliska elitens informationsmonopol.

Det förutsätter att vi övervinner rädslan. Var och en måste ta sitt medborgaransvar, och säga ifrån!

Det är tid att visa civilkurage.