Man ska "inte sparka på en som ligger", sägs det. Det är en bra grundprincip, som vi här ska frångå.

Bengt Westerberg har ju i kommit att framtona som själva symbolen för ärlighet och hederlighet. Blågula FRÅGOR kan avslöja att detta inte alltid stämmer. Från valrörelsen gav fp-ledaren prov på något annat.

Folkpartiet hade torgmöte i Malmö, och ett TV-inslag visade hur Westerberg skällde ut en kvinna som ställt utgifterna för flyktingmottagningen mot den svåra situationen för fattigpensionärerna. Westerberg tog till brösttoner om hur vi måste hjälpa bosnier som flyr "när bomberna faller över skallen".

I själva verket visste fp-ledaren bättre. Det är ett känt faktum på kulturdepartementet (där fp funnits representerat genom både minister och statssekreterare) att de flesta av de 40.000 bosnier som kommit till Sverige redan befann sig i säkerhet i närområdet.

De kan ha haft goda skäl ändå, att ta sig hit - men de befann sig inte längre i någon krigszon.

Detta kände Westerberg säkert till - men för att kunna ge sitt svar en TV-mässig slagkraft var det nödvändigt att inte låtsas om denna kunskap.

Tidningen VLT hade den 17 mars en artikel om invandring, med reportage från två arbetsplatser. Det var dels en byggarbetsplats, dels ett sjukhus.

Vissa journalister hamnar ju i ett dilemma, när de å ska ena sidan "lyfta på locket" i flyktingpolitiken, å andra sidan inte inspirera till "främlingsfientlighet". Hur VLT-journalisten löste problemet framgår av de två rubrikerna

· "MISSNÖJET PYR I ARBETSKUPAN"

· "I KÖKET SAMSAS KULTURER".

Byggjobbarna får framföra sin kritik av den förda flyktingpolitiken, men genom den andra artikeln framgår att det är de själva som utgör problemet. De har inte tillräckligt mycket personlig kontakt med invandrare. Hade de bara haft det så skulle de tänka annorlunda. I centrallasarettets kök arbetar 'gamla' och 'nya' svenskar tillsammans, och de "har jättekul tillsammans".

För att riktigt vara på den säkra sidan tar VLT med en särskild ruta på slutet, där Gunilla Segerström, chef för invandrarbyrån i Västerås, får kommentera byggjobbarnas åsikter.

Rubriken blir, betecknande, "Dags att prata ut om flyktingpolitiken".

Ungefär som en patient på terapisoffan, alltså. Segerström ägnar sig följaktligen åt att förklara hur allting ligger till , egentligen. På punkt efter punkt bemöter hon byggjobbarna. Inte i något avseende kan hon ge dem rätt.

Hennes argumentering framgår av följande citat: "Flyktingar är...inte i majoritet när det gäller att ta emot socialbidrag. Siffror från SCB...visar att av samtliga hushåll som fick bidrag 1991 var bara tolv procent flyktinghushåll."

Detta är ju exempel på ett gammalt beprövat knep i argumentationsteknik. Man bemöter något som ingen påstått, och framstår själv som saklig.

Vem har påstått att gruppen flyktingar skulle få mer i socialbidrag än alla andra tillsammans? Gruppen "invandrare" utgör cirka 10% av befolkningen i Sverige, men "flyktingar" är ju ett snävare begrepp. Om denna grupp ensam svarar för så mycket som 12% av socialbidragen så är redan detta en kraftig överrepresention!

"­ Men de får inte ett öre mer i socialbidrag än infödda svenskar", säger hon vidare.

Denna utsaga blir här utgångspunkt för några reflexioner:

Antag att det är just så - den utlänning som kommit hit, fått asyl och blivit kommunplacerad får lika mycket i bidrag än en svensk. Är inte det bra, och rimligt? Har inte alla människor lika värde, ska det inte vara jämlikhet?

FÖR DET FÖRSTA är det så att - även om en flykting (egentligen ett felaktigt begrepp, då de flesta som fått uppehållstillstånd inte fått asyl) inte får "ett öre" mer än en svensk i bidrag, så påverkar det svenskens situation. Genom sin mängd blir "flyktingarna" till en stor belastning i socialförsäkringssystemet som helhet, och framtvingar åtstramningar - som drabbar alla. Resurserna är ju begränsade.

FÖR DET ANDRA bortser detta resonemang från färdriktningen:

Den som kommer från Iran eller Uganda får en väsentlig materiell standardhöjning, redan på bidragsnivå.

Den svensk som blivit arbetslös, utförsäkrad från A-kassa och hänvisas till bidrag för sin överlevnad får uppleva motsatsen. Det blir minskade inkomster mot tidigare, och han tvingas dra ned på sina utgifter.

Dessutom måste svensken, för att bli berättigad till socialbidrag, först göra slut på sparkapital, avyttra sitt fritidshus osv.

Samma absoluta ekonomiska nivå kan alltså upplevas radikalt olika, eftersom man har olika tidigare liv att jämföra med.

FÖR DET TREDJE ger kanske samma bidragsregler för invandrare och svenskar olika utfall, beroende på olika familjesammansättning, kultur m.m.

- Redan reglerna gör att barnrika familjer kan få ut mer av bidrag.

- Den som har en stor krets av släktingar är också mindre utlämnad i svåra tider än den som kanske bor helt ensam.

- Den som har samvete/traditioner som möjliggör svartjobb kan vidare dryga ut sina inkomster.

Till sist har många invandrare en reservutgång som infödda svenskar saknar, om allt går snett - de kan återvända till sitt ursprungsland.