Christer Hallerby, intill nyligen statssekreterare på kulturdepartementet, anser alltså att "det främmande är spännande och berikande" samt att "i mötet mellan olika kulturer kan mänskligheten växa".

Här manas bilden fram av en djärv ung man, som vågar kasta sig ut i det okända, som inte räds att utsätta sig för nya och uppfriskande erfarenheter. Ungefär som när Malkolm Dixelius inför TV-kamerorna doppade sig i det 0-gradiga vattnet uppe i Berings Hav.

Men såvitt jag kan förstå har Christer Hallerby inte bosatt sig i Botkyrka. Han har istället sin bostad i det väsentligt mindre invandrartäta Lidingö.

Vilken slutsats ska man dra av detta? Jag tolkar det som att till hans egenskaper hör även att vara självuppoffrande. Han står tillbaka för andra svenskar när det gäller att låta sig berikas.

I invandringen skönjer Hallerby möjligen också en lösning på de svenska glesbygdsproblemen. "Vi svenskar kan inte hävda en exklusiv rätt till ett så relativt glesbefolkat land..."

Det passar ju som "hand i handske". I Afrika har man överbefolkning, i Norrland har vi svårigheter genom att där bor alltför få människor - det ger inte underlag för bra kommunikationer och service.

Här skulle vi alltså kunna få hjälp utifrån, i att vända strömmen av flyttlass mot storstäderna i södra Sverige.

Det är viktigt med visioner inom politiken!