Organisationsbidrag
Invandrarnas riksorganisationer finansieras
till största delen genom den svenska statsbudgeten. Bara till en liten
del är deras verksamhet självfinansierad. Systemet inbjuder till
trixande.
Delegationen för invandrarforskning gav
1983 ut en rapport "Invandrarnas riksorganisationer",
skriven av Henry Bäck. Han redovisar uppgifter kring finansieringen av
invandrarorganisationerna, som det såg ut för drygt 10 år
sedan.
Av rapporten framgår att för själva
organisationerna utgick statsbidrag på drygt 14 miljoner kronor, vilket
täckte mer än 75% av deras utgifter.
För tidningar, utgivna av dessa riksorganisationer,
utgick statsbidrag på nära 2 miljoner kronor, vilket täckte
nära 60% av kostnaderna.
Sammantaget hade invandrarnas riksorganisationer
en självfinansieringsgrad på bara 27%.
Det säger sig självt, att detta
inbjuder till att medvetet sätta medlemsavgifterna på en bara symbolisk
nivå. Fler inrapporterade medlemmar ger ju högre bidrag. Systemet
kan till och med fresta till bidragsfusk, så att man håller sig
med en kader av rena pappersmedlemmar.
MEN hur är det idag? Har läget förändrats
sedan 1983? Blågula Frågor skrev ett brev i ärendet till
Gerda Ljunggren på SIV. Hon svarar tt organisationernas självfinansiering
nu "spänner mellan ca 5 - 40%".
Läget har alltså inte förändrats.
Gerda Ljunggren menar att Invandrarverket "inte kan gå
in och styra organisationen utan det är varje organisations egna medlemmar
som avgör organisationens verksamhet (samma regler som för andra
organisationer som får statsbidrag)."
Hon framhåller också att verket
kan gå in och granska verifikationer, men: "Däremot har vi inte rätt
att gå in i medlemsmatrikeln på grund av skydd av organsationsfrihet."
"Vi kan inte se att
det skulle förekomma något medvetet 'fusk' inom organsationerna",
skriver hon vidare, men avslutar sitt brev med att SIV genom regeringsbeslut
den 23 juni i år fått i uppdrag att "göra en fördjupad granskning
av samtliga invandrares riksorganisationer under budgetåret 1994/95."
REGLERNA för stöd till invandrarorganisationer
finns preciserade i nr 1992:7 av "Statens invandrarverks författningssamling".
De villkor för stöd som där anges i §1 är två:
"1. rekryterar sina
medlemmar bland invandrar- och minoritetsgrupper och inriktar sin verksamhet
mot de grupperna,.."
"2. bekostar verksamheten
till en del genom medlemsavgifter och andra intäkter."
"Till en del" - det
kan ju i princip betyda en medlemsavgift på 5 kronor!
Hur det faktiskt förhåller
sig med olika invandrarorganisationer i detta avseende återstår
att försöka få fram.
Blågul kommentar:
Även om det skulle
vara fusk, så kan det alltså ändå inte bli fusk på
riktigt, när det gäller invandrarorganisationer. Som värst
kan det bli "fusk" inom citationstecken.
Och detta är tydligen
något annat än fusk. Verkligt fusk kan bara svenskar,
inte invandrare, göra sig skyldiga till. Talar man om invandrare, då
måste man vara fin i kanten, och undvika begrepp med negativ klang.
Invandrarverket kunde följaktligen
"inte se" att det skulle förekomma något av detta nästan
onämnbara - inte medvetet. Detta icke-seende underlättades naturligtvis
av att man inte hade rätt att gå in medlemsmatriklar. En icke-rätt
som väl får antas vittna om respekt och annat högstämt.
Detta system och dessa
attityder är alltså vad som möter människor som kommer
till vårt land. På sitt sätt fungerar det väl som en
skola i "integration". Vad invandrarna får lära sig är
att det kommit till ett mycket underligt land, ett land där myndigheterna
tigger om att få bli lurade.
